tusenoennatt

Storm ute är det enda som hörs. Vindspelet klingar i panik. Saker av okänt slag flyger omkring och hittas, eller inte imorgon. Kan bli skattjakt eller sophämtning.

Det är underbart när man hittar den där saknade pusselbiten som man letat efter länge och som man gett upp hoppet om men plötsligt bara fanns han där och herregud vilken lättnad och vilket hallelujamoment! Det sägs ju att det finns någon för alla och det har jag fnyst misstroget åt och kanske det gör det eller inte eller så handlar det om ömsom tur ömsom skicklighet ömsom envishet och att veta vad man vill och behöver och det vet jag nu för jag har lärt mig skillnaden och man kan inte alltid få det man vill ej heller det man behöver men man kan försöka och hoppas och plötsligt händer det, men ibland måste man hjälpa händelserna på traven och visst kan livet och kärleken te sig som ett lotteri, men köper man inga lotter kan man ju heller aldrig vinna! Så ligger ja å tänker i mörkret när mannen gått till jobbet och det är goda sköna tankar och såna behöver jag många för att kompensera alla de dåliga jobbiga bikupetankesvärmarna!!!

Man känner sig verkligen bara dum och jobbig och komplicerad och besvärlig och självömkande, och blir rädd att ingen ska orka med en, för det har ju hänt förut, och det är ju mitt fel, såklart..., eller? Jag vet inte.

Drog upp rullgardinerna, men se det skulle jag inte ha gjort. Inte en chans att jag går upp, iallafall inte nu, och inte till otömd diskmaskin och tvättmaskin som jag satte på inatt, då dottern burit ner sin smutstvätt och ställt i badrummet, och familjen lämnat all disk på diskbänken igår, och hållit mig vaken genom att hon tar en lång sen dusch och han snarkar. Jag är hemma för att jag är sjuk och inte kan eller får lämna hemmet, jag är inte försörjd hemmafru eller betalt hembiträde och bedriver inte B&B hemma där städning ingår, och det ska jag inte behöva upplysa vuxna människor om. Dessutom har jag rätt att få tillbringa mina dagar i ett välskött hem och hushåll, och utan hemtjänst, för majoriteten som bor i mitt hus, för ja, det är mitt hus, är fullt friska och vuxna, kapabla och även skyldiga att fullgöra sina plikter i detta hus. Jag ger om jag kan och får lön för mödan, men jag tänker inte ge till någon som tar och tar för givet. Att bli och vara vuxen, innebär visserligen vissa, för en ganska nybliven vuxen, trevliga rättigheter, men de betydligt otrevligare skyldigheterna, vill de och hon, inte veta av, men nu är det dags för henne och för hennes egen skull, att veta hut, för i mitt hus kräver jag respekt, liksom jag respekterar andra i deras hus. Jag valde att inte vara samboende och inneboende, för att slippa vara beroende, det var inget lätt beslut och ingen lätt eller billig flytt, men nödvändig, för mig. Mitt hem är min Borg, och enda tillflykt och enda resort, jag har rätt att njuta av trygghet och kärlek nu, att få odla min trädgård, och få växa och blomstra som den. Jag har levt för andra i hela mitt liv, men om jag ska fortsätta leva, och kunna verka, måste jag se om och till mig själv. Detta gäller för mig, och för henne, hon har ett val, inte alla har det, men hon har det, för jag har gett henne en stabil grund att stå på, och lärt henne färdigheter för att reda sig bra som vuxen med ansvar i såväl medgång som motgång, inte alla har rustats så väl.

En helg av lugn och harmoni, med plats för mig och vi, och sinnesro för nattro. Nu är dottern hemma igen, och ron bytt till oro, och sömnlös ligger jag igen och grubblar.

Saker man kan göra och gör men inte bör göra när man inte sover men bör sova men inte kan. Uppdaterar Facebook, skriver Blogg, spelar Wordfeud, skriver attgöralistor och inköpslistor, funderar över gårdagen, morgondagen och framtiden, över livet och sakernas tillstånd och meningen med livet. Resultatet blir inte att man går från oklarhet till klarhet, utan snarare tvärtom, man får ont i huvudet och blir hungrig, och att somna om blir ännu svårare och allt svårare till helt enkelt omöjligt, och där är jag nu.

Vissa saker går inte att tänka bort, eller sluta tänka på, vissa saker går inte bort helt enkelt. Andra saker kan man undvika att tänka på, eller sluta bry sig om, och ens barn tillhör den första kategorin. Därför är jag nu både tankfull och bekymrad, ledsen och förbannad, och det går inte bort.

Vill titta på teve, men det har blivit en sällsynt lyx som jag bara kan unna mig någon gång ibland, och i princip bara reklamfria kanaler, under högst någon timme, och då är utbudet väldigt begränsat, eller som nu, obefintligt. Film går ibland, om den inte är för abstrakt och intrikat eller lång, så även här blir utbudet starkt begränsat, och jag känner mig starkt begränsad. Får väl sitta i tystnaden i dämpad belysning och försöka njuta meditativt och mindfullnessigt och rekreera och rehabilitera.

Gäller att rida ut ångesten, och inte ge upp, fast det känns hopplöst, och intet ljus i tunneln. Det tar aldrig slut, men smärtan blir outhärdlig när motståndskraften är minimal.

Extrem motvilja idag, för det är en sån dag, som följer på vissa andra dagar, upp och ner, fram och tillbaka.

Jag vill inte vara "mamma" längre, jag vill vara människa, också. Mammor ansvarar för sina barns trygghet säkerhet och överlevnad, med omsorg fostran och uppfostran. Det arbetet har jag gjort och fullgjort. och nu vill jag gå ner i arbetstid och omfattning. "All U say, can and will be used against U" som oförtjänt bonus och oönskat resultat. "It takes 2",och det finns 2, och vi är två, och de är två, och jag är en...människa och person, som behöver trygghet och säkerhet, och som kämpar för min överlevnad. Medpartnern och medparten blev motparten, två blev inte ett, utan en blev ensam. J'accuse, och jag blir anklagad. Bit den hand som föder dig, och skjut budbäraren.

Ligger vaken och funderar över gårdagen och morgondagen och framtiden och livet och vad och varför, fast jag borde sova, och skulle kunnat sova, om jag slutade fundera över morgondagar och annat onödigt som blir som det blir och blev som det blev iallafall. Det är egentligen mycket lite man kan kontrollera och styra över, annat än sig själv, på sin höjd, men man är ju som man är, för man blev som man blev, och det är som det är med det och inte heller det mycket att göra något åt.

Sömnlösheten och sömnbristen gör mig svag och sårbar. Huden blir florstunn och hjärtat blottas. Ljust blir mörkt, hopp blir hopplöshet. Gråten och tårarna förblindar. Kroppen skriker i vanmakt i maktkamp i maktlöshet.

Ännu en sömnlös natt med tid för ostört grubbleri och ostörd oro.

Dricka upp kaffet bara, sen ut i förrådet och rensa. Mina krukor och plantor has left the building och står nu på verandan och solar sig, 13 grader säger termometern i solen och jag är idag både glad positiv och optimistisk. Hej vad det går, upp å ner upp å ner, värre än Fritt fall på Grönan, men sån är jag och sånt är livet!

Det är mycket nu, och alltid, och jobbigt nu, men det får inte vara för alltid. Gråtit och gråter nu, men inte alltid.