tusenoennatt

Så skör, så skört. Kropp, själ och hjärta, känsla och tanke. Så nära mellan skratt och gråt, en hisnande färd mellan starka känslor och ytterligheter. Nu ska jag vila, och återfå styrka. Jag önskar mig sömn, och god sömn, med fina drömmar. Jag vill vara redo för ytterligare en dag, sista dagen med hela min lilla familj, för denna gång, den enda familj jag har, och som jag behöver så mycket, och som är allt jag har, och det dyrbaraste som finns. Jag är så tacksam, och det är den känslan som ska få vagga mig till sömns. Godnatt.

Maken snarkar, och jag har löst korsord, läst tidningarna i mobilen, och nu är jag uttråkad, i min sömnlöshet. Funderar på att titta på teve en stund, i sällskap av de små tissarna, som blir så glada när man kommer. Nej nej nej, säger vän av ordning, absolut inte teve vid sömnlöshet!!! Men jag är ju som jag är, och grubbel läker inga sår, och grubblar gör jag, när det är tyst och tråkigt, framförallt. Så lite distraktion, så kanske jag blir utmattad av bara farten, har hänt och kan hända!

Torsdag, sista veckan i Augusti. Årstider, och var sak har sin tid. Vad är det tid för nu? Eller vad är det inte tid för nu? Tid kan både stressa och lugna, man kan både uppleva sig ha för lite av varan, som för mycket. Fast tiden är väl egentligen det mest rättvisa och rättvist fördelade varan av alla. Man kan välja att leva som om man skulle dö imorgon eller som om man skulle leva för evigt. Men sjukdom och olycka är svårare att kontrollera, där båda kan förkorta den tid man har, men är svåra att förutse. Man kan försöka minimera risker och effekter och på så sätt ibland lura döden. Samtidigt kan man göra tvärtom, och dansa med densamme. Men var och en är och blir och får vara salig på sin fason. Livet är ett underbart och märkligt ting, en gåva och en utmaning, och det finns allt från vinnarskallar till förlorare. Jag är varken eller, utan gör bara så gott jag kan, för att leva det liv jag vill leva, och det viktigaste av allt, för att överleva så jag kan göra just det.

Nu är jag vaken, för andra gången, och tiden äntligen mogen och inne. Jag hör ljud från köket, av dotter som pratar med katter. Det värmer och ger lyckokänslor, att livet har sina goda stunder, och att livet har sin gilla gång, trots allt! Godmorgon världen! ❤😃

Nu har jag återigen gjort det jag brukar göra, när jag av någon outgrundlig anledning, vaknar mitt i natten och inte kan somna om: Wordfeudat, läst tidningarna i mobilen, läst uppdateringarna på Facebook, och själv uppdaterat. Och när natten och intrycken väckt tankar och känslor, bloggar jag. Jomensåatt, nu väntar jag bara på makens väckarklocka, som larmar 05.10, så jag kan få en kram, och kanske en smörgås, och sedan kanske somna om, om jag har tur. (Jag hatar att vänta...)

I min ambition,att äntligen, och en gång för alla, bli en trygg och lycklig människa, provar jag allt, och numera kan jag lägga till Mindfullness på min lista. Jag är nu snart framme vid pudelns kärna förstår jag, i.o.m utforskandet av attityden Tillit. Det gör ont när knoppar brister, och det gör ont när det gömda måste grävas upp, och tas fram i ljuset, för det som kommer upp är inte alltid vackert. Det framkallar inte vackra känslor, att se och inse, att de som skulle varit min trygghet och borde varit och byggt upp min tillit. brustit i sina åtaganden, och inte minst vilka konsekvenser det fått för hur mitt liv varit och blivit. Jag kan samtidigt, i.o.m. detta utforskande, vid sidan om det mörka, se ett fantastiskt ljus, i den fantastiska styrka och det mod jag ändå besitter och som även det, och kanske mest det, fört mig och tagit mig dit jag är, idag, som inte är där jag var, igår eller tidigare eller någonsin. Nu är jag en vackrare människa, på en vackrare plats, och jag älskar skönhet, och nu omger jag mig med det, i form av mitt vackra, harmoniska hem, mina vackra barn, och det senaste tillskottet, som pricken över i, min vackre man, och det och de är vackra i både själ och hjärta!

Nu har både dotter och make gått till arbete. Jag ligger och väntar på att det ska bli dags för mig att gå upp. En tid att passa idag, en tid som jag redan övervägt att avboka, men av maken fått "order" om att passa. Blodprov och Rehab, viktigt, nödvändigt och bra. Bara att göra, utan att tänka, fast tänker gör man, och bör man.

Det är svårt när inkomster minskar, fast utgifter kvarstår. Hade varit trevligare om utgifter ökat, av att jag köpt vingar för pengarna, och flugit ut över ängarna. Men nog har jag flugit alltid, utkastad av katapult, utan fallskärm och landningsbana. "Jag kan flyga, jag är inte rädd", får Helmer som mantra för att bemästra sin flygrädsla. Jag är inte rädd för att flyga, jag är rädd för att landa för hårt, och rädd för smärtan, gamla blåmärken har gjort huden öm.

Om man skulle stiga upp ur sängen, ta av sig nattlinnet och ta sig i nåt annat, och gå ut i solen och hämta posten, för att sedan se vart det leder, mer än nerför och tillbaka uppför infarten?!?! Jag tror jag provar! :-O

Blir svårare och svårare att ta sig upp på morgnarna, allt eftersom sommaren obarmhärtigt lider mot sitt slut, och hösten tar vid. Hösten är, sedan mitt förra liv, förknippat med nya tag efter somnardvala, tillbaka till rutiner, nya utmaningar och nya möjligheter. Jag saknar välkomnandet av och introducerandet av nya klasser och elever, jag saknar planerandet av ny termin och läsår, jag saknar skvallret, skrattet och återseendet, av kollegor och elever, efter sommaruppehållet. Jag saknar, och jag saknar inte...Det kan aldrig bli som förr, och det skulle bereda mig stor rädsla och skräck om det var alternativet, så mycket har jag lärt, och jag har lärt mycket. Jag står fortfarande, och än mer, inför nya möjligheter, OCH utmaningar. Jag både måste och vill förändra, OCH förändras. Men det gör ont när knoppar brister, men de brister för att blomma, inte för att vissna och dö!

Det gäller att hålla tungan rätt i mun, när katterna vaknat, med besked, och kräver mat. Och efter det är det dags för extremsportande med de förnyade krafterna. Mina krafter är däremot redan uttömda efter pärsen, och jag flyr hastigt in till sovrummet, och stänger kvickt dörren, och hoppas att jag är den enda som hann slinka in. Pfhuuuu....Jo då, de krafsar på dörren, utifrån, men jag ignorerar, bestämt! 4små kattungar som låter som en hjord elefanter, typ, onekligen imponerande! Jodå, men tur man vet att det kommer ett lugn efter stormen. Nu är det bara en dotter kvar som ska till jobb idag, och jag blir som vanligt kvar härhemma, och ska försöka tillbringa tiden med något meningsfullt. Det kan vara allt från att göra ingenting till....och jag går ut hårt och börjar med att lägga mig igen! Morgonen får vänta!

Tack Svante för att du ville dela ditt byte med mig inatt! Tack, men nej tack, jag är otacksamt ovillig att äta råtta, någon tid på dygnet. Jag tycker inte, tillskillnad från dig, att råttskelett kittlar dödsskönt i kistan. Nu kanske vi kan sova Svante? Men någon godnattpuss blir det inte, tyvärr, fast jag förstår att du inte förstår varför.

Den där obestämda oron i magen, när man vaknar mitt i natten, som gör att man inte kan somna om. Gör allt för att hålla tankarna i styr, rädd för det fruktlösa grubbleriet, och den eskalerande oron.

Det finns alltid både undanflykt och flykt att ta till. Jag orkar inte och har ingen lust, jag måste inte, och då finns ingen anledning, annat än fiktiva duktighetsanledningar , som jag arbetat och arbetar hårt och duktigt med att bli av med. Så nu får målarburken stå, medans jag sätter mig i soffan, i ett annat rum, så jag slipper se eländet. Ja, det är en sån dag idag, också.

Så skönt, när klumpen släpper, och andningen syresätter. Sådan skillnad efter vila, den mentala lika viktig som den fysiska. Nu har jag krupit upp ur hålet och upp i ljuset, med förnyat mod, hopp och styrka.

Idag har jag en dålig neråtdag, då tröskeln är Kilimanjaro och dörren reglad utifrån och klump i magen och tårar i ögonen. Sådana dagar kommer, och går.

Jävla baksmällor man/jag alltid får, som bara andra hjärntrötta förstår, och vissa nära å kära, som ser hur jag mår. Kostar så mycket mer, att göra så mycket mindre...Men om jag aldrig hade roligt, och aldrig vågade leva mer, och bara ville vara så mycket mindre levande än jag är, vore inte livet mödan värt.

Jag hatar borde och måste. Jag hatar att vilja men inte orka, när orken är det enda som fattas och behövs, och inte går att frambringa, med varken pengar medicin eller vilja.

Nu är hösten här. Nu står solen lägre, löven ändrar färg, lämnar sina grenar, och sprider sig över marken, liksom flyttfåglarna lämnar landet, för en tid. Luften är kyligare och klarare, och ett visst mått av lugn ersätter den något kravfyllda sommaren. Nu får man åter gömma sig i kläder, och kura skymning bakom stängda dörrar.

Det är mycket ståhej med 9 katter. Men det uppvägs av all den glädje de ger. Mitt hem skulle inte vara ett hem ljuva hem utan dem, inte utan min man heller, eller mina barn, fast det är mycket ståhej med familj, men jag vore väldigt liten, och nästintill ingenting utan dem.

Varje, vecka utforskar jag en Mindfullnessattityd, och utvärderar sedan om och hur det förändrar mina tankar och känslor, såväl fysiskt som psykiskt. Första veckan heter attityden Värdera/döma, och jag tänkte här dela med mig av denna resa. Här nedan följer veckans uppgift, formulerad av kursledaren, därefter kommer jag att bifoga den uppföljning och konversation som görs under kursens gång:

1:
Attityden är döpt till ”ej värdera/döma” och jag skulle snarare vilja kalla den ”var medveten om dina värderingar” för annars är det risk att vi dömer oss själva för att vi värderar. Sinnet är ofta upptaget med att värdera saker: det var bra, dåligt, sämre än förra gången. Vi har idéer, åsikter och synpunkter på det mesta och det är lätt att fastna i värderingarna vilket påverkar kvalitén på vårt liv. På detta dömer vi ofta oss själva och andra:

Vi kan inte stoppa värderingarna, sinnet producerar dem vare sig vi vill eller inte. De brukar öka i mängd och styrka när vi är stressade eller utsatta för smärtsamma situationer. Det vi kan göra är att se ”spelet” i huvudet och inte ge det så mycket energi. Vi kan bli medvetna om värderingarna och observera hur det håller på utan att blanda oss i. När vi blandar oss i så går vi ofta in i kamp med tankarna och det förstärker dem. Uppmärksamma vad värderingarna gör med kroppen och andningen och stanna kvar i kontakt med det i stället.

Genom att vara mer neutrala till våra värderingar/dömanden och inte tro på dem utan möta dem med medkänsla, nyfikenhet och öppenhet så fångas vi inte av dem på samma sätt och det ger mer frihet. Kanske minskar de till och med i mängd och intensitet över tid.

Är du redan noga med att inte döma/värdera och har en stor förståelse för andra människor? Hur mycket av denna förståelse och ickedömande inställning har du mot dig själv? Hur lätt har du att sätta gränser, säga nej och uttrycka dina behov?

Nedan kan du läsa en berättelse för lite reflektion som har en anknytning till ämnet

Mannen och hästarna
I en by bodde en fattig man vars enda tillgång var en vacker häst. En morgon var den borta, försvunnen.

- Vilken olycka! sa byborna. Du kunde ha sålt hästen och fått massor med pengar. Vilken olycka!
- Det kan vi inte veta, svarade den gamle mannen. Det enda vi vet är att hästen inte står kvar i stallet.

Folket i byn tyckte mannen var tokig. Efter femton dagar kom hästen tillbaka med tretton vackra vildhästar.

- Vilken lycka! utbrast byborna. Tretton nya hästar, vilken lycka!
- Det vet vi inte, svarade mannen. Det enda vi säkert vet är att hästen är tillbaka med 13 vildhästar.

Den gamles son började träna vildhästarna. Han föll snart av en häst och bröt benet.

- Vilken olycka! ropade byborna. Din enda son har brutit benet. Vilken olycka! Hur ska det gå med gården? Vilken otur!
- Det vet vi inte, svarade mannen. Det enda vi vet säkert är att min son har brutit benet.

En månad senare blev det krig i landet och alla byns unga män tvingades ut i armén. Utom den gamle mannens son, eftersom hans ben var skadat.

- Vilken lycka för dig att din son bröt benet! utbrast byborna. Han är skadad men är kvar hos dig. Vi får kanske aldrig se våra söner igen! Vilken olycka!
- Det kan vi inte veta, svarade den gamle mannen. Allt vi vet är att min son är här och era söner är i armén.

Taoistisk berättelse, tagen från ”fri från stress med mindfulness” skriven av Katarina Lundblad och Åsa Palmkron

Trötthet, tristess, tålamod. Nyckelord, med negativ klang. Framsteg, framgång, förändring. Nyckelord med positiv klang. De sistnämnda ger en skön känsla i magen, av lättnad, snarare än knip, som de förestående framkallar. Alltså tänker jag upprepa och koncentrera mig på de senare. Jag gör framsteg varje dag, och stora med tiden, om jag tar och ger tid. Jag gör insikter som skapar utsikter som leder framåt. Jag förändras, liksom mitt liv i takt med det. För det blir det man gör det till, och man har det inte roligare än man gör sig. Oro, obehag och oharmoni är ord och känslor som gör sig mycket bättre utan O framför, och det är ditåt jag strävar, och dit jag ska.

Lååång dag redan, när man vaknar kl 5. Att på det varit i tre stora konsumtionsmekkan, och bränt hela arbetslöshetsbidraget i ett huj, är både oroande, och tröttande. Nu är varorna uppackade, och skåpen fyllda, med nödvändigheter, och en del festligheter. Jag är dock tömd, och tom, på både ork och resurser.

Att semester kan vara så utmattande. Man lär något nytt varje dag. Nu är mannens semester "äntligen" slut, och jag har kunnat återgå till gamla "ovanor". Att mest tänka på mig själv. Och vips, var den "oförklarliga" totala utmattningen över, och tillbaka den "vanliga", mer hanterbara tröttheten, som kommer med mer jämna, förutsebara intervaller under dagen.

Sova är säkert både bra och nyttigt, och inte minst nödvändigt. Och jag sover mest jämt känns det som nu. Men jag väntar på de positiva resultaten, som kan kompensera, att det känns som jag sover bort viktig och värdefull tid. Jag borde vara pigg som en lärka, och full av lust och energi. Men tvärtom, har jag inte på länge känt mig så olustig och energilös. Höstdepression säger "friska", men jag vet mer, och bättre! :-(

"Tålamod är en fiskares bästa vän", men jag är ingen fiskare, och inget annat heller, känns det som. Jag längtar och väntar, och oroar mig för att det är förgäves.

Fråga: "Hej Susanne!

Nu har det gått några dagar sedan du fick attityd tålamod! Vad har hänt sedan sist? Vad har du blivit medveten om? Märker du någon skillnad? Hur förhåller du dig till det du har upptäckt och det inkluderar om du inte upplever att du har upptäckt något?

Fortsätt att utforska, glömmer du bort det så bara se att du glömde bort det och träna dig när du kommer på det. Var så ny i varje stund som du kan och uppmärksamma vad som händer om och om igen."


Svar: "Tålamod är det jag har svårast med. Jag har övat, och lärt en del, som att ha tålamod med och i situationer jag inte kan påverka eller styra direkt, som andra människors saktfärdighet tex. Däremot tycks jag leva tillfälligt delvis otillfredsställd och har svårt att acceptera min arbetslöshet och min begränsande sjukdom. Jag stressar mig till oro, magknip och ångest, fullt medveten om det, men oförmögen att sluta, tycks det. Det blev som det blev och är som det är och det är inte mycket jag kan göra åt det mer än vad jag gör, men nog är tydligen aldrig nog, för mig, och jag har svårt att stanna upp och se vad jag åstadkommit, istället för som nu, se vad som finns kvar att åstadkomma."

Skrämmande, med tid för eftertanke. Mannens semester är slut, och vardagen åter. Dagar som kommer och går, i en rasande ospännande fart. Jag är trött på väntan, händelselösheten, tristessen och enformigheten. Tålamod är veckans lektion i Mindfullness.

Anmälde mig till en gratis e-kurs i Mindfullness på nätet, och har övat på attityden "ej värdera/döma", angående alla känslor och tankar man har, som kommer och går, och hur man värderar dem, medvetet och kanske omedvetet, i tex bra dåligt etc. Anordnaren och coachen ger feedback via mejlen, och ber en beskriva hur det går, och de känslor och tankar man har och får. Han har tagit sig tid och möda att lyssna till mina tankar känslor och funderingar, och han bemöter dem klokt och insiktsfullt, och jag är imponerad, och stärkt. :-)

Sover så skönt, och det är skönt, men däremellan är jag förlamande sömnig, och längtar bara tills jag kan sova igen. Är man van att ständigt göra, och ständigt få gjort, känns det som om ingenting blir gjort. Då gäller det att tänka, att var sak har sin tid, och i själva verket behöver inte så mycket bli gjort. i själva verket blir allt gjort som både måste och bör bli gjort, och i själva verket brukade jag göra en väldans massa som inte behövde göras, egentligen.

Väntar på revbensspjällen och potatisen. Salladen och tillbehören är klara. Allt är tyst och stilla, utom det skvalande regnet utanför. Sådär höstligt fridsamt, med läge för stearinljus . :-D <3

Bejakar min trötthet, för att jag kan, vill och bör. Gjorde en ansats med god vilja och intention. Upp till frukost, men pang tog det stopp. Och det är ok, för ingen eller inget ställer krav idag. Dottern sover, maken har en motorsåg han vill leka med, huset är fullt av katter som tycker om när matte ligger still i soffan och myser med dem. Imorgon är en annan dag, och jag vill inte och ska inte spekulera i det, och om det, som eventuellt komma skall.

Jag orkar inte göra någonting, knappt hålla ögonen öppna. Kan inte titta på teve, för många intryck, kan inte lyssna på musik, detsamma, kan inte läsa, ser för dåligt och anstränger hjärnan för mycket, och allt som kräver upprättstående är för jobbigt. Ganska hopplöst faktiskt. Men jag är inte värre än katterna just nu. Vi ligger fyra stycken i sängen, lika trötta allihopa, och det är faktiskt en tröst.

Har aldrig varit så trött, och ovilbar som nu. Ok, jag testade gränserna, och nu vet jag! Såååå roligt, såååå länge, kostar utmattning i många dagar. Men eftersom jag får och kan vila så får och kan jag ta baksmällan. Tröttheten går an, besvärligare med deppigheten och tröstlösheten, men det är hjärnspöken och går över.

Nu blir det frukost, sen ska jag göra det svåraste som finns, försöka leva som Jag lär! Och det är inte många som lever upp till mina krav, inte minst jag själv! Jag kastar gärna sten i glashus, och gräver djupa gropar åt mig själv att falla i...Idag ska jag leva i nuet, och se och känna, mer än tänka...Jomensåatt, man gör så gott man kan, och det är gott nog!!?? Ännu ett av mina krav på mig och andra att det sällan är gott nog utan man kan oftast göra bättre och mer!!! GODMORGON!!! :-D

Lev i nuet, i dagen, i häret, för om ett ögonblick kan allt förändras, och det blir aldrig som man tänkt sig, och om morgondagen kan vi inget veta, utan bara tro och spekulera. Antingen blir vi besvikna eller överraskade, men alla tankar på senare tar fokus från nuet och får dig kanske att missa eller gå miste om något! Godmorgon!

Tystnad är skönt, men sällsynt, och ovant. Tystnad är nödvändigt, men en bristvara. Sysslolöshet är skönt, men sällsynt och ovant, osv. Har så svårt med båda, och lika svårt med det motsatta.

Får bli en lågintensiv dag, utan krav, måsten och viljor. Varmt ute och tom plånbok. Så det blir till att bliva vid sin läst, och vara nöjd med det. Och det är jag, för jag har trädgård, jag har katter och kattungar i mitt fina hus, och jag har finaste maken hemma också, så jag tänker inte begära mer, idag! :-)

Försäkringskassa, A-kassa, regler och byråkrati, utlämnad och beroende = oro. Men jag är trots allt glad och tacksam över att bo i ett land där dylika institutioner finns, och där vi tom ger dessa öknamn, som Förnedringskassa och Förseningskassa. Jag vill inte tycka att vi är bortskämda, mer att "som man bäddar får man ligga" eller "den man ligger med får bädda"....Vi behöver, och ska ha, ett samhälleligt skyddsnät och ett gemensamt ansvar och solidaritet. Det ska jag kämpa för, med näbbar och klor, och tills fingrarna blöder. "Sköt dig själv och skit i andra", "mycket vill ha mer", "Det man inte vet, eller ser, har man inte ont av"....osv!!! De blinda skola skåda och de döva höra innan jag ger upp, tills döden!!!

Det finns så mycket att oroa sig för och över, och jag har så lite att oroa mig för och över. Ändå oroar jag mig mer än många, och mindre än många. Det är fortfarande bristen på koll och kontroll som oroar mig. En dum oro, då mycket inte går att kontrollera. Men det gäller att bena ut vad och vilket som är vad. Andra människor går och bör inte kontrolleras. Väder och vind behöver jag inte oroa mig för här i Norden. Ekonomi och pengar är en stor källa till oro, helt klart skapad av mig själv, omgivning, samhälle och kultur. Mina nära och käras, mina djurs och min egen hälsa, är också en rejäl källa till oro, som tyvärr är svår, och omöjlig att kontrollera. Psykologer vet och försöker lära ut, att det som ej går att kontrollera ej ska vara en källa till oro och inte ska oroas över. Det som blir det blir, och vad gör det om hundra år, och det är relativt käre Watson, och det är en världslig sak... Leva i nuet om nuet är gott, och bara försöka ändra och ändra det som inte är det och det som går. Och mycket går inte ändra, utan är som det är, och då måste man lära sig, om inte att gilla läget, så iallafall acceptera och leva med det ändå. Att göra det är att göra det bästa av situationen, och det är det bästa, och att göra sitt bästa är det enda och bästa.

Det svåra är att acceptera tröttheten, ge efter för den, och låta den ta ut sin rätt. Jag gör allt för att motarbeta den, och pressa mig ännu längre och mer. Varför? Kanske hopp om att den går att övervinna. Jag har övervunnit trötthet i många år, på olika sätt, varav medlen inte alltid helgat målet. Men då var inte som nu, och det är svårt att acceptera och förstå. Jag måste ge upp kampen ibland, och retirera, låta kroppen vila. Problemet är ju dock att vila inte alltid är möjligt eller ens uppiggande. Det kan tom vara tvärtom. Fast det vet jag aldrig, när vad är vad, eller vad som blir. Men jag vet nu vad som blir, när jag förnekar och förtränger, och vill långt mer än jag egentligen kan, och gör långt mer än jag egentligen kan. Det blir mörkt och hopplöst, och gråt och tandagnisslan. Susanne 100%, oftare mer, men aldrig mindre, Susanne allt eller inget, svart eller vitt, aldrig grå eller lagom. Fullt ös, medvetslös...Så blev det. :-( Sorgearbetet fortgår.

Blev varken bad eller promenad idag, fast intentionen var god, men så kan det gå när det får gå som det går. Och jag lider onekligen baksmällesviter efter intensiva dagar med intensiv glädje, men det är det värt. Bara man vet vad som är orsak och verkan, tar jag både tröttheten, tårarna och oron som kommer i kölvattnet. Fick iallafall flera timmar i intensivt sällskap med mina finingar Saga och Conny. Utforskandes omgivningarna, visserligen i bil, men i långsamt tempo, med nedvevade rutor, på outforskade grusvägar, och nu vet vi ju vart det finns smultronställen, den dag som är en annan dag, då orken är tillbaka och infinner sig.

Nu vaknar jag sådär tidigt igen, och det är absolut för tidigt, för nu finns inga uppgifter att utföra. Och det är med säkerhet ett antal timmar kvar,innan jag kan dela mina tankar och filosofier,med någon människa, i min närhet iallafall. Men då är det ju bra att jag kan skriva av mig lite, och dela dessa, med den eller någon, som självmant, av egen fri vilja vill. :-) Just idag väcktes jag av en mycket märklig dröm, som jag trots allt nog kan tolka, och som är just det drömmar är; en bearbetning av känslor, tankar och intryck. Det är att förstå varför jag känner och tänker och tar intryck av somliga saker som mer förvirrar och nog skrämmer mig en del. Inatt följde jag i drömmen i spåren av en avlägsen bekant som just nu befinner sig i mina barndoms norrländska trakter på Fjällvandring, och via bilddagbok gång på gång för mig längs minnenas allé, och det är både vackert och skrämmande, faktiskt, onekligen en hel del känslor kring barndom och uppväxt, obearbetade känslor och minnen. Nu måste jag tillbaka till häret och nuet. Lyssna till mannens små snarkningar, och känna värmen och mjukheten från lilla katten Pelle som ligger tryckt tryggt emot mig! Kanske sova en stund till, eller inte, den som lever får se, och för det är förutsättningarna idag goda! :-D

Hemkommen efter utflykten. Skogsvandringen varade ett par timmar och var energigivande. Den efterföljande provianteringen i stora matbutiken varade ca 20min och resulterade omgående i dimsyn och förlamande sömnighet. Jag älskar naturlighet och naturen och hatar det motsatta, men verkligheten är ofta det motsatta och jag motsätter mig!!! Nu ska jag strax kliva ur bilen, och gå in och tappa upp ett glas vin att ta med mig ut på verandan. Där ska jag sitta och lyssna på trädgårdsljuden och titta på blomsterprakten och lukta på bloommornaaaa!!!! Och där hörde jag att mannen hunnit före och nu pfjuttade upp en ölburk och smackar förnöjsamt! Nu ska jag göra honom sällskap, tamejfan! Fredagsmyyyys!!! :-D

När sömn är möjligt, vet jag att det finns hopp, och jag sover och hoppas, att jag någon gång ska få ro i själen. Att vakna lika lugn som när jag somnade, och inte absolut omgående känna musklerna spännas, och adrenalinet rusa till, i försvar mot något obestämbart ont. Jag vill bara ha lugn och ro. Nu har jag samlat en liten trygg flock hos mig i sängen på morgonen, för att sprida sitt lugn till mig. Min man som jag hämtade in från soffan där han sovit för att inte väcka mig, och en liten katt som tillgivet trycker sig mot mig. Kanske kan jag släppa och slappna av nu.

Jag gjorde det, gjorde ingenting idag. Det har varit tråkigt, men jag hoppas det varit välgörande. Jag har sovit och tittat på teve och ätit och kelat med katterna. Min käre man har varit hemma också, och gett mig bekräftelse och tillåtelse utan ifrågasättande. För mig är det mycket svårare att inte göra någonting, än att vara aktivt aktiv. Men jag måste någongång, med tiden, lära mig, för annars vet jag att det slutar illa, och det har redan varit illa nog. Nu hoppas jag på god nattsömn, trots att jag varit i vila hela dagen.

Vill inte, borde, men måste inte, och det är väl det som är problemet?! En rejäl kick därbak, och varför inte löneförhöjning?! Ja, jag får ju ingen lön, och det är väl det som är problemet?! Lön i natura i form av bättre arbetsminne ska väl vara nog?! Men jag har ju inget arbete att minnas, och det är väl det som är problemet?! Träning är jobbigt, och just nu är kropp och hjärna som betongklumpar, och då är det nästintill omöjligt att träna. Eller?! :-O

Den som kommer när man haft alltför roligt alltför länge och kört maraton otränad. Några dagars avkoppling och nedkoppling behövs, vare sig jag vill eller inte, och det vill jag inte, men måste, för jag tänker lära av mina misstag, och agera som den kloka insiktsfulla människa jag är, när det gäller annat och andra, än mig själv. Nu sitter jag vaken i sängen mitt i natten, efter ca 5 timmars sömn och äter kanelbulle. Det blir så när man däckar tidigt, desorienterad med krypningar i kroppen, som alltså betyder, antingen eller både, att jag tagit ut mig för mycket och inte vilat tillräckligt. Men att stoppa på toppen, och att sluta när det är som roligast, är det svåraste och tråkigaste som finns, men som läget ligger, obestridligt, och det är bara att "gilla läget"...Ogilla!!!:-( Men det var roligt så länge det varade, jätteroligt!:-D