tusenoennatt

Tortyr är det, att inte kunna somna och sova, den där stunden på dagen, när ögonen blir blinda, och både hjärna och kropp obrukbara. De få gånger jag ändå lyckas domna bort för en stund, är iofs tröttheten varken nämnvärt eller märkbart mindre efteråt. Det är den stora, oemotståndliga, bedövande, bedrövande, berövande tröttheten, som ingenting rår på, och som ingen bot finns för. Det finns taktiker och tekniker att lära sig, och utnyttja, och tiden läker sår, men inte alla, och inte mina. Men jag fortsätter vara tacksam för livet, och allt liv jag har i mig och kring mig, all styrka och kraft, som krävs, för att både överleva, och leva!