tusenoennatt

Jag: Jag har väldigt svårt att lämna mitt Hem ljuva hem. Visserligen är det mitt fullkomliga paradis som jag köpte och skapade helt utefter egen vilja att just få må bra och trivas. Nya platser är extremt jobbigt, speciellt då man är Hjärntrött och då blir det outhärdligt och skrämmande och extremt utmattande. Därför är det svårt för mig som lämnat allt gammalt invant och dragit till okänd ort där jag inte har några band

Svar: Susanne det är ju en av våra vanligaste biverkningar som sitter i Hipocampus = hjärnan som just tar in nya ovan miljöer. Den påverkas positivt av rörelser, promenader, träning m.m. Det skapar nya celler där då. 
Äter man antidepp, så skadas denna uppbyggnad och hjärntröttheten ökar mer och så även det jobbiga med att ta in nya intryck på nya platser. 
Allt enligt Neruolog proffessor i Kemi (Mediciner) och Docent i neurologi.

Har Du flyttat från ditt hem? Förstod jag dig rätt då?

Jag: Jag levde familjeliv i Huvudstaden som gift med barn i ganska många år, men det livet blev värre och värre liksom förhållandet som urartade, och då bröt jag och förverkligade min livsdröm om hus på landet och lugnet, naturen och djur, längtan efter harmoni. Jag pendlade det första året de 24 milen fram och tillbaks varje dag till jobbet tills jag sa upp mig från min fasta anställning och sökte och fick ett nytt arbete något närmare mitt nya hem och liv. Men tyvärr avlöste tragedier varandra och jag bröt ihop efter ett år och blev sjukskriven. När jag kände mig redo att återgå i arbete efter ytterligare ett år hade jag blivit uppsagd, och fick börja om igen att söka arbete. Jag fick två, och hann jobba två veckor innan jag fick Stroken.

 

Fråga: Vad gör så att man blir deppad, är det förlusten av sitt gamla liv, eller handikappet i sitt nya liv efter stroken? 
-Ja vad är det som gör att Du blivit deppad? Hur mår Du?

En kall kort oangenäm promenad blev det, med glappande hörlurar, jag är frustrerad, spänd och irriterad, och vet inte vad och varför, och vart obehaget kommer från. Jo, det vet jag allt, men allt vill man inte veta, eller vill eller kan acceptera. Bl.a. att man är den man är, med lätt för, och nära till oro, av olika anledningar, några rent personlighetsmässiga, andra rent existentiella och andra reellt praktiska orosmoln och bekymmer som kommer av olyckliga omständigheter och livets inte alla gånger raka och hinderfria vägar och irrvägar.

Jag gjorde det! Lyckades, inte utan besvär och möda och diplomati och argumentation, att få med sportlovande dottern på promenad, och vädret hjälpte såklart till, sedan var inte krafterna slut, utan tvärtom, så jag har gymnastiserat i trädgården med kratta och spade och sekatör, inspirerad av sol och snöras, vattendropp och fågelsång, ystert kattrace, med katter på vart tak och varje stege, och inte ens då var krafterna slut utan verkade ha fyllts på istället, så städningen fortsatte inomhus, och då lyckades jag få hjälp med tvättvikning och diverse medans jag for runt med dammsugaren, nu har det dessutom blivit lunchdags, så varför inte ta något och avnjuta på verandan, och tom skölja ner det hela med ett glas vitt vin! Jo så får det nog bli, för jisses så det spritter av liv och lust i kroppen och jag tänker ta tillfället i akt, minsann, för det är inte varje dag! :-D

Har tillbringat en god stund framför datorn, klickandes och detektivandes om svar, och den som söker skola finna, då man vet vad man söker.

 

Jag har de senaste dagarna ägnat mig åt att hitta forum och människor att tala med, som vet vad jag talar om, och som kan hjälpa mig att förstå, mig, och att samtidigt känna att jag inte är ensam utan en del av någonting, inte någonting vidare trevligt, men ändå del av något.

 

Men dessutom har jag hittat fler i denna min undersökning, som liksom jag, mitt i allt elände, som det trots allt är, av en eller annan anledning, lyckats vända även detta, dvs svår sjukdom, till något delvis positivt, med den annorlunda och uppgraderade syn på liv och livet, sorg och glädje, lycka och olycka som anfallet och sjukdomen fört med sig. Att som det första, se, eller inte kunna se, döden i vitögat, men däremot inse ett och annat om döden i kontrast till det tidigare självklara livet.

 

Man genomgår olika faser, och neglekt är det första, när man vägrar acceptera, det man inte vill eller kan acceptera. För det första, och det absolut svåraste, att ens käraste barn och närmaste älskade, kunde mist sin mor, sin vän eller sin kärlek.

 

Med tiden har jag, på detta, insett och tvingats förstå, att något ändå har dött, och att dött är dött, och kommer inte tillbaka.

Jag ägnar nu mina dagar, som är det liv jag har, åt att studera och lära, och komma på lösningar och strategier, för att våga leva, kunna leva, och leva, fullt ut. Inte som före, då det livet fick mig att må dåligt, riktigt dåligt, utan som pånyttfödd, klokare och livskraftigare. Lära om, lära rätt, göra rätt, och vara tacksam för det nya livet, med de nya erfarenheterna som inte är alla "förunnade" att få.

 

Det arbete jag dagligen gjort, men inte bara "efter", utan ständigt,  pågående arbetat för liv och leva, har fört mig dit jag var, och där jag är, men jag lever ännu, och något mål är inte i sikte, för liv är att ständigt gå och söka nya mål från nya horisonter och perspektiv.

 

Idag har mina efterforskningar gett mig kunskaper och insikter som är ett stort steg på min väg, och som gett mig en välbehövlig puff i ryggen och gett mig en "osynlig" hand att hålla i. Att detektera och förstå mina symptom är ett sätt att kunna tackla dem och vem vet, avhjälpa dem, vilket som, det är som det är och blir som det blir, men ofta blir det vad vi gör det till, utifrån de förutsättningar vi har ochde tillfälligheter som uppstår i livet.

 

 

 

 

Måste stänga av och stänga ute när hjärnan protesterar. Propparna ger huvudvärk och då jobbar hjärnan ännu hårdare och blir helt knasig och skickar felmeddelande i panik så nu är det både stick brinn och klia i kroppen och på huden. Extremt oskönt och oharmoniskt.

 

2013-02-21

 

 

 

 

 

 

Nu ska stenmuren rivas, besegras och bestigas! Jo, för det är vad som krävs för att öppna den olåsta dörren och ta steget över den 50mm höga tröskeln. Så är det, och det är obegripligt för de som varken drabbats av sjukdom eller depression. Hade min sjukdom och mina skador varit synliga, iform av t.e.x. amputerade ben, eller "åtminstone" klassiska stroketecken som ex. förlamning eller afasi, hade mitt tillstånd säkert varit begripligare, men jag vill tala om, att om man tänker det som att mina ben är amputerade, och att jag försöker ta mig fram i rullstol, genom dörren, över tröskeln, ner för trappan och ut på vägen genom snön. Då förstår ni också den trötthet som blir efter en sådan prestation, och vilken enorm prestation det är, punkt. Stroke drabbar olika, men stroke är stroke. Man får en propp i hjärnans blodkärl, eller blodkärlen brister och blöder, eller både och, som i mitt fall, vilket förövrigt är ganska ovanligt, men ingenting är vanligt med mig, varken förr eller senare. Konsekvenserna beror på många olika saker och faktorer som t.e.x. när, var, hur, men konsekvenser får det, och några är bestående, medan andra kan vara övergående, eller bli bättre med tiden och träning och envishet och uthållighet. Jag önskar att mina skador var övergående, eller gick att träna bort, med envishet och uthållighet, för av det har jag massvis, som tur är. Men nu har jag tvingats och tvingas acceptera, att vissa av mina funktioner och förmågor föralltid är nedsatta, eller borta. Jag ska fokusera på, och utveckla, och ta vara på, alla de funktioner och förmågor som jag har kvar intakta, och de som jag kan få tillbaka, men samtidigt ska jag tillåta mig att sörja de som gått förlorade, och det är ett ständigt, eller iallafall långvarigt sorgearbete, som jag behöver stöd i och förståelse för.

 

 

 

Blir kombo, dusch efter fysträning (Promenad i rask takt i nästan 1,5 h med hjälp av hög dunka dunka musik i jättelika hörlurarna) samtidigt som ursköljning av blekning. Sedan på med stadspaltor inför möte med Neurogruppen och föreläsning om hjärnan på Strokeavdelningen på sjukhuset, väldans viktigt och intressant. Jomensåatt, en ny dag, en annan dag, och dagar är olika, och denna dag inte lik en annan dag, och framförallt inte gårdagen, och det är ju en faslig tur! :-D

Idag känner jag mig oduktig, oinspirerad, orkeslös, initiativlös och enormt rastlös och uttråkad. Det är nog bara en sådan dag, för alla dagar är olika, och det tycker jag känns bra, och hoppingivande, för imorgon kan det kännas helt olika, och jag hoppas på det, och ser fram emot det.

 

 

12.00

 

2013-02-15

Efter en kort insats som bloggare, har jag varit aktiv endast på Facebook under en längre tid, med mina tankar och berättelser. Jag känner nu att jag vill samla lite av dessa, och publicera dem här, i form av ett slags daboksinlägg, och jag börjar väl fr.o.m. idag, då gamla inlägg på Facebook inte står att finna längre.