tusenoennatt

Saker och ting är relativt. Jag brukar säga att smärta och sorg inte är det, men jag börjar tvivla. Just idag kunde jag känna en enorm lycka och tacksamhet över allt jag klarar och allt jag kan. "Man" sa att jag skulle vara tacksam att min Stroke inte innebar "värre" men, och såna uttalanden gjorde mig heligt förbannad, och jag brukade ryta i mitt upprörda sinne att, jag minsann inte varken kunde, behövde, eller var, ett jävla dugg tacksam! Men nu tror jag Ni förstår vart jag är på väg och vart detta skall sluta?! Visst är sorgen och smärtan stor och svår över de förmågor jag "ändå" saknar, och jag har tyckt att jag har varit förlorad i mig själv, och förlorat mig själv. Men jag tänker, och jag tänker om, jag värderar och omvärderar, jag analyserar och drar slutsatser, om och om igen. Jag har på sista tiden, efter min tid av forskning och sökande, funnit sammanhang där livet och verkligheten, tillvaron och jag själv har fått  nya och andra perspektiv, vilket insikt och kunskap ger, det vet jag, som lärare. Jag har funnit ett sammanhang, där jag får full förståelse, där jag får igenkänning och aha-upplevelser, flera gånger dagligen. Jag sitter som vanligt hemma, men ingenting är som vanligt längre. Jag har gråtit stora krokodiltårar, skrattat högt och pratat för mig själv, varje dag, flera gånger om dan. Jag är fortfarande ensam hemma, fysiskt, men mentalt är jag i sällskap med goda vänner, dygnet runt. Ibland blir "festen", pratet och samvaron, överväldigande, och stundom övermäktig, men jag känner mig enbart tacksam. Det här är en hyllning till de sociala medierna, som hjälpt mig till denna insikt och utsikt, och inte minst är det sammanhang jag har, under de omständigheter jag lever under. detta är bara början.

, och jag tror att det blir mer, både insikter och utsikter! Hittills är den insikt jag gjort, och som jag började med att vilja uttrycka, men efter mycket kort tappade bort, då tråden trasslade till sig, som så ofta, att Ja, jag är tacksam, mycket tacksam, över att det inte blev "värre", för det kunde varit mycket värre, och nu vet jag hur mycket värre, och det gör mig tacksam, men gör också att jag helt enkelt inte har mage att klaga, för jag är sjuk, men det finns de som är sjukare, och sjukdom är relativt, är så jag känner, numera, iallafall!