tusenoennatt

Ligger vaken och behöver göra något, så jag tänker. Försöker få överblick och kontroll. Planerar med skräckblandad förtjusning. Tänk om det inte blir som jag vill, eller inte går som jag vill, eller blir som jag tror, eller går som jag tror. Jag är rädd för så mycket, men ändå modigare än många, många kallar rädslan att vara negativ, jag vet att rädslan är sviter av dåliga erfarenheter. Hade jag inte varit en grundmurad optimist hade jag knappt levt idag, och knappast levt som jag gör idag. Jag är stolt över alla mina erfarenheter som format mig till den jag är, jag är stolt över min överfulla ryggsäck. Men den är tung att böra på, och vill jag fortsätta gå framåt och klättra uppåt blir det lättare om jag sorterar ut en del och kastar sånt jag inte behöver längre eller vill ha. Jag inventerar och försöker kasta så mycket jag kan. Vissa saker är extra tunga, och vissa saker svåra att göra sig av med, men jag får äntligen hjälp att prioritera och bortprioritera, av min kloka psykolog och terapeut, och inte minst min pojkvän, sambo och blivande make som gav mig tro, hopp och kärlek. En ny erfarenhet som är lätt att bära på och som jag tänker vårda ömt och länge ,tills döden är min plan, men, det finns alltid ett men, och ett om, för livet går sin gilla gång, och livet är inte helt förutsägbart, och det är bl.a. den osäkerheten jag måste lära mig leva med, och att leva idag, för idag, men planera för en framtid, och se ljuset och lämna mörkret.