Inte bra
Är ledsen, men vågar inte gråta, är trött men vågar och kan inte sova. Morgonstund har huvudvärk och illamående i mund, och guld är det ont om. Men upp och titta ut, kan vara värt ett försök, med förhoppningen att det blir bättre inte sämre, men bra lär det inte bli, för nu har dansen gått bakåt och varken ben eller huvud hänger med.
I sällskap av hjärnspöken
Är inte riktigt som vanligt ännu, och det får väl vara så. Jag är nog egentligen mer av en skugga, och får leva skuggliv ett tag. Inte roligt, för roligare har jag haft, och roligare ska jag ha, men man ska inte ha roligt jämt, för tänk hur skulle det se ut om alla gick omkring och skrattade jämt och överallt, alla skattepengar skulle gå till att bygga dårhus och madrasserade celler hujedamej! Nä nu ska jag och alla mina tjattrande irriterande hjärnspöken ha riktigt tråkigt i soffan en tid, det mår vi nog bäst av. :-(
Plötsligt händer det
Här vill jag inte vara, inte nu, helst aldrig. Men nu är detta bästa platsen att vara på har doktorn sagt. Nesligt, plötsligt och otippat, med garden nere och strupen blottad. Men uppfångad av kärlek och omtanke och nu ska allt ordna sig.
Tar ett djupt andetag
Försöker bli av med overklighetskänslan och obehagskänslan. Det ska bli sämre innan det blir bättre. Det är som det är och ska vara, och onekligen det onda med det goda. För var dag lär man något nytt, och får man lärdomen inbankad sitter den djupare, får man hoppas, i det här fallet. Men nog förundras man ofta, över sin egen dumhet och naivitet. Och ännu mer förundrad blir man, över att man inte tycks lära sig, och skyr elden nästa gång. Men någon gång, en gång!
Tia attack
Akut illamående, hallucinationer och hjärtklappning, i kassan på Ö&B, är inte vad man väntar sig, eller önskar. Tur till akuten och blodtryck och blodprov och kanske och troligen och säkert, och jag är osäker. Det säkra var att min depression inte är att förakta eller leka med. Den kan ge mig ännu en stroke, och nu sitter jag rädd hemma och känner en lätt yrsel och domning efter Sobril. Livets prövningar, igen och igen.
Morgonstund har guld i mund!
Vad lugnt det är vid frukostbordet idag, med dörrarna stängda ha ha!!! :-D Jag lyssnar till kylskåpet och köksklockan, där körde snabbtåget förbi. Gröten äter jag långsamt, för den får jag ha för mig själv. Känns som de ovärderliga, men sällsynta, tillfällen man som småbarnsmor fick en stund för sig själv! Jag blir 45 år nästa söndag, men att bli mor är ett livslångt uppdrag, och moderskapet försvinner aldrig ur kroppen. Jag har fortsatt att sova med ena ögat öppet, och endast avstängd på standby. Men jag har nått både punkten och åldern idag, då jag både kan, och vill, stänga dörren ibland! Njuter av det som varit, och det som är, och allt som komma skall! Låt det komma, jag är alltid redo! :-)
Jag ger inte upp
Jag gav inte upp. Jag är fortfarande stark. Jag ger inte upp, min väg framåt är oförtrutlig. Jag måste bara spara på krafterna, så jag orkar hela vägen. Min vila blir med hjälp av serotoninhöjande och humörstabiliserande medicin. För en tid, det är jag värd, och nu hoppas jag bara att det hjälper.
Så var det, så är det, aldrig mera återfall!!!
DÅ:
Jag brukade spritta upp, strax före klockan skulle ringa, tidigt på morgonen. Ofta och oftast hade jag knappt sovit alls. Inom en timme var jag ute genom dörren, med skolväskan, och frukost o lunchsmörgåsarna i en plastpåse. Ner till busshållplatsen, knuffade mig fram i tunnelbanan, rusade in på jobbet, in på arbetsrummet, på med datorn, hälsa på alla, greppa det redan färdiga materialet inför dagens första lektion, iväg till klassen och klassrummet... Sedan körde jag så det rök, tills dagen var slut, och resten av dagen kvar, för och med familjen...
Lunchen var mackor jag åt i arbetsrummet, och arbetsdagen slutade formellt just innan larmet sattes igång så jag hann komma ut ur skolan, sådär vid 19-tiden. Sedan tillbringade jag resten av dygnet med att mer eller mindre medvetet tänka på och planera morgondagen och resten av veckan och momentet och terminen och läsåret och livet, tills döden....
DÅ: DESTRUKTIVT PRODUKTIV!!!
NU:
Nu kommer jag inte igång, annat än med stor möda och stort besvär, om än alls. Jag har svårt att vakna till, och blir kanonfort trött igen, även om nattsömnen varit lång, djup och ostörd.
Jag behöver tekniker och metoder, affirmationer och meditation. Jag behöver bomull, balsam och skyddsutrustning. Jag måste få vakna milt och lugnt, släppa in ljus och ljud skonsamt. Jag behöver ordning och reda, helst också löning på fredag.
Jag har lärt mig mina triggers, och måste anpassas och anpassa. Jag lär mig min sjukdom, och måste lära mig mina symptom. Jag måste äta och dosera min medicin, hitta läkemedel och botemedel. All medicin finns inte på recept, och den viktigaste är svår att få tag i, för den är en naturresurs, som bara finns i mig.
Jag tänker på framtiden, och jag tänker på återgång till arbetsliv. Jag tänker på det, med skräckblandad förtjusning. Jag tänker inte OM, jag tänker SKA, och jag både längtar och bävar. Jag tvivlar, men tvekar inte, jag har lärt och lär, och jag försöker och måste, leva som jag lär, och aldrig mer "ta ett återfall"!!!!!
NU: KONSTRUKTIVT POSITIV, OCH PRODUKTIV!!!
Måste man?
Måste man putsa fönster och torka golv? Måste man plocka och ta tillvara äpplena på äppelträden? Om man inte måste det, kanske man orkar göra något man spontant känner för. Men då gäller det att man inte blivit så trött av det dåliga samvetet över att golvet är smutsigt, att fönstren är rejält dimmiga och kladdiga, att hela trädgården är full med både nedfallna och oplockade äpplen, och att man redan har samlat och rengjort både burkar och flaskor för äppelmos och äppelmust, och skrivit ner recept på Äppelvin.
Arbetsansökan
Det är inte lätt, men jag kämpar på. För det är vad man ska, bör och måste. Det duger inte att lägga sig på rygg och sprattla med benen i luften. Arbetslösheten är stor, och arbetsmarknaden uppfuckad (för att använda ett mindre rumsrent, men dock sant uttryck), och desto större anledning och krav på att man inte nöjer sig med det, utan än mer står på sig och gör det som krävs!!!
Nu har jag ringt de, som trots allt har turen att ha fått och behållit både jobb och hälsa och lön, och krävt deras uppmärksamhet. Än mer, då de är rektorer, med ansvar för elever och utbildning, och därmed samhällets framtid. Jag måste tyvärr ha åsikter om hur vissa av dessa högavlönade, och förhoppningsvis välutbildade, ledare sköter sitt uppdrag. Detta med tanke på hur det faktiskt ser ut i många skolor idag, där både lärare och elever bränner ut sig, och där både undervisning och utbildning är undermålig. Det handlar om rekrytering och ledarskap, planering och målformulering, bland mycket annat naturligtvis, men faktiskt mer än det som man gärna "skyller på", de ramar som regler och politik
sätter. Den ena av de berörda tu, skulle på Rektorsutbildning (och det var väl på tiden i sådana fall, då det står Rektor på hennes yrkesbefattning...), och hade haft för mycket för sig för
att hinna ringa upp mig och meddela att det i nuläget inte fanns behov för mig på någon av deras verksamheter.
Mycket märkligt tycker jag, då de har stor verksamhet, med både Arbetsmarknadsutbildnig, vuxenutbildning och integrationsverksamhet, i hela kommunen. Och med tanke på hur många ungdomar som har ofullständiga betyg, och på hur stor arbetslösheten är i kommunen, så ställer jag mig frågande!
Den andre hade sett mitt mejl, med rubriken "Arbetsansökan", men inte läst det, och bad mig återkomma i slutet på veckan. Även det nonchalant och märkligt tycker jag.
Jag har arbetstränat på den skolan innan Stroken, och har därmed en del insikt i deras verksamhet, med ett stort antal elever, med det som kallas "särskilda behov" och många med behov av specialpedagogiska insatser och resurser. Det finns ingen rim och reson i att De nekar till att få en extra resurs, i form av en kompetent och erfaren legitimerad lärare i kärnämnen, som dessutom har erfarenhet av elever med invandrarbakgrund och
annat som kräver specialpedagogik.
Jag är besviken, och faktiskt bedrövad, men icke nedslagen!!! Det finns fler skolor i kommunen, och de ska nu få mottaga inom kort ett mejl, med rubriken "Arbetsansökan"!!!
En sådan dag
Vet inte vad det är med mig idag. Ingen lust. Orkar inte bekämpa tröttheten. Känns som pain without gain. Mår bättre när jag gör och får gjort, men vissa dagar är det som förgjort. Ligger kvar i soffan, med stängda dörrar mot yttervärlden och mår ganska kasst. Lite rädd, lite orolig, mycket otålmodig, mycket lite modig.
Sånt är livet
Dagens rapport: Efter en kaosartad start på Mindfulnesskursen igår, med alla teknikens baksidor tydliggjorda, samtidigt som verklighetens realiteter kastade sig över mig under dagen, tar Vi nya tag idag tycker jag! Veckans hemläxa är att utforska vad daglig kroppsscanning kan göra för kropp och själ. En egen stund, med mig själv i centrum. Lära känna min kropp och själ, se mina känslor och tankar, och inte minst acceptera dem. Släppa fram dem och ut dem, uppmärksamma dem, för att sedan låta dem passera. Det är viktigt. Inte döma, inte älta. Och då oro och annat, har en tendens att bli till fysiska spänningar i muskler, stoppa livsviktig andning och syresättning av celler, vill jag ge mig luft att andas, och andas mig till lugn. Med övning, och med tiden, hoppas jag att dåliga ovanor ersätts av nyinlärda goda vanor! Den som lever....God dag alla fina! Ta hand om er, älska livet, Dig och andra!!! (Nu åkte något tungt och skramlande i golvet ute i köket, och jag får anstränga mig att behålla lugnet när jag nu går dit och ser förödelsen och dess orsak, de skyldiga oskyldiga små fyrbenta!)
Nöjd med det lilla
Inget nattvak, trots tidig läggning. Nästan 8 välbehövliga, välgörande timmars sömn, mellan 8-4. Börjar lära mig, och acceptera, vad som är är, och varför, och vad. Det är fortfarande Stockholm som spökar, nu en vecka senare. Men jag lider inte av det, inte när jag vet varför, och när jag visste vad jag gav mig in på. Jag ville leka, och leka fick jag, och leken tål jag. Mental energi, är absolut viktigare än fysisk. Jag behöver inte, och vill inte, springa maraton, och tränar därför heller inte. Jag behöver, och vill, vara tillfreds med mig och livet. Jag vill ha minnen att glädjas av, och utsikter att se fram emot, med glädje, och tillförsikt! Den 16e åker jag igen! :-D
September
Känns bra på alla vis. Årets nionde månad, höstens första månad och bara tre månader kvar på detta år. Det är inte dags att summera ännu, ty mycket mer återstår. Mycket vatten ska ännu rinna, många vägskäl passeras, många möjligheter och många val kvar, många erfarenheter kvar att göra! Hösten är avslutningen på ett, och inledningen och början på annat. Gäller att ta med sig och använda sig av goda och bra lärdomar och erfarenheter, och då kan det bara bli bättre. Man lär så länge man lever, och man ska lära av sina misstag.
Godmorgon
Nu är morgonen här, dörrarna öppna, rullgardinerna uppdragna. Ljuden som hörs är angenäma av katternas krasande i matskålarna, fågelkvitter genom det öppna fönstret. Ljuset är behagligt och vackert, med höstsolen genom de vita spetsgardinerna, som reflekteras i sovrummets harmoniska ljusblå färgskala! Jag ligger och njuter, medans jag väntar på söndagsfrukost! Livet är gott!
Överkänslig eller bara känslig?
Ibland förbannar jag min känslighet, att jag som en parabol pejlar av allt och alla, stämningar och tillstånd, och att jag som en svamp suger åt mig av detsamma. Problemet är att jag har svårt att släppa, och att jag lägger stor eller för stor vikt vid vissa saker. Om jag försöker tolka och se mönster, är det framförallt min upptagenhet med hur andra uppfattar och behandlar mig, som upptar mitt känsloliv, på ett ohälsosamt sätt. Det handlar återigen om min brist på tillit, till såväl andra, som till mig själv. Det har blivit så efter allt för många, som jag uppfattar det, svek, i mitt liv och av mig. Att jag sedan tagit åt mig så av detta, kan ju bara bero på min brist på tillit till mig själv och mitt beroende av andra,för respekt och tillit till mig själv, och att jag inte är vän med mig själv, att jag i grunden inte tycker att jag duger. Ständig bekräftelse, starkt bekräftelsebehov, att andra ska älska mig och bekräfta mig, när jag har svårt att göra det själv. Och mitt behov verkar vara omättligt, och en färskvara med extremt kort hållbarhet.
Magplask
Nu kom den stora, obarmhärtiga, oemotståndliga, och inte minst obotliga, sömnigheten. Upp som en sol med tuppen, ner som en pannkaka långt innan solnedgång. Sitter som en trasa, med tunga ögonlock och spända käkar, och känner det starka antiklimaxet. Men här och nu är ändå riktigt bra, för jag har haft en härlig dag, och än är den ej över, och än finns hopp om återuppståndelse, om inte idag, så helt klart en annan dag!
Stolt, glad och tacksam
Halv nio drogs kontakten ur, och urladdningen och nedkopplingen var ett oundvikligt faktum. Jag har lärt, och lär, att det är som det är, och det som inte går att ändra på ska man låta vara som det är. Däri ligger nog mitt problem, att jag i min naivitet inte vet och förstår, när det är dags att ge upp, och sluta kämpa. Men också att vara nöjd med det jag har, både fått och åstadkommit. Men mycket hade jag nog aldrig haft eller varit eller fått, om jag förstått att jag skulle gett opp, där många skulle gjort just det, och många även rått mig till det. Det konstaterar jag nu, när lugn tillåter mig det, och erfarenhet lärt mig det. Jag är stolt, glad och tacksam, över att jag är som jag är, för när man är som jag är, då får man det man förtjänar, och även sånt som man inte tycker man förtjänar, för det är livets lott, men jag känner mig lyckosam, i både spel och kärlek!
Sorg
Han sover oroligt, jag känner hans smärta, fast han inte säger något och försöker dölja den. Inte av rädsla till mig, inte heller räds han smärtan, för han är modig. Han har funnits och finns där för mig, i vått och torrt, nu finns jag för honom. Sorg, är en stark och smärtsam känsla. Jag har känt den, känner den och lever med den, nu ska vi dela den, och delad börda är lättare börda, så är det, och för det ska han och jag vara tacksamma. Jag älskar honom så mycket, lika mycket som jag hatar djävulen, Cancer, som tar, utan urskillning. Den tog min far, nu gör den också min älskade föräldralös.
Trött
Riktigt lång och jobbig dag, fast inte mycket blivit gjort. Önskar att det var kväll, så jag kunde gå och lägga mig. Ja, jag ligger redan, för jag orkar inget annat, och somnar jag får det vara så, och då blir det antagligen vaket i natten istället. Men då är det tyst och intryckslöst iallafall, och det är ju vilsamt i sig.
