tusenoennatt

Ibland förbannar jag min känslighet, att jag som en parabol pejlar av allt och alla, stämningar och tillstånd, och att jag som en svamp suger åt mig av detsamma. Problemet är att jag har svårt att släppa, och att jag lägger stor eller för stor vikt vid vissa saker. Om jag försöker tolka och se mönster, är det framförallt min upptagenhet med hur andra uppfattar och behandlar mig, som upptar mitt känsloliv, på ett ohälsosamt sätt. Det handlar återigen om min brist på tillit, till såväl andra, som till mig själv. Det har blivit så efter allt för många, som jag uppfattar det, svek, i mitt liv och av mig. Att jag sedan tagit åt mig så av detta, kan ju bara bero på min brist på tillit till mig själv och mitt beroende av andra,för respekt och tillit till mig själv, och att jag inte är vän med mig själv, att jag i grunden inte tycker att jag duger. Ständig bekräftelse, starkt bekräftelsebehov, att andra ska älska mig och bekräfta mig, när jag har svårt att göra det själv. Och mitt behov verkar vara omättligt, och en färskvara med extremt kort hållbarhet.