tusenoennatt

Har ett litet snack om livet, mellan erfaren (jag), och oerfaren (äldre tonåring, tillika min dotters, icke ont anande flickvän), som med eller mot sin vilja, som frukostsällskap, lyssnar till min utläggning, och "lärorika"? eller avskräckande? berättelse, om hur livet kan bli ibland, om man är som jag! Av vad hjärtat...och ketchupeffekt..., då en lärarinna, som saknar sitt arbete, och sin mission/uppgift, att lära ut m.m. m.m., inte kan/får göra just detta, tar tillfället och varje tillfälle i akt, att undervisa, upplysa (trakassera? ;-O). Men också saknar, helt enkelt, social samvaro och socialt utbyte, att tala till någon och bli tilltalad, och inte vara utlämnad till envägskommunikation, till i bästa fall egen spegelbild, eller i värsta fall egna hjärnspöken!