tusenoennatt

Jag måste vila, när jag däckar och säckar ihop, efter några timmars aktivitet. Men att vakna upp och väcka mig till liv, är en outsäglig plåga! Dagen har sin höjdpunkt, av starkt ljus och starka ljud, och hjärnan skriker i panik när jag öppnar ögonen och tar ur öronpropparna! Men jag varken kan eller vill leva i en grotta, så jag får lära mig leva så här, med det här, antar jag. Fast bättre och bättre, med tiden, eller lättare och lättare!?