tusenoennatt

Ligger och fryser, med kläder, strumpor, tofflor och täcke. Iskall om fötter händer och näsa. Har fruktansvärt tråkigt, fast jag har massor jag skulle vilja göra, om jag orkade! Enda rummet jag orkar vara i, där det är tillräckligt mörkt, tyst och intrycksfritt, är sovrummet! Ska det vara så här? Ja, tills jag lär mig var mina gränser går för vad jag klarar! Jag har nått taket, och gått i taket, med en rejäl smäll, var det "sista" min psykolog sa, innan hon släppte iväg mig igår, med ett höjt varningens finger!

Ännu ett steg i sorgearbetet! Det svåraste! Acceptans! Hur kan man acceptera att det som ledde till min krasch i april 2010, och de följder de fått, är permanenta och livslånga!!! Uttröttbarheten och stresskänsligheten är permanentad! Jag kommer ALDRIG att orka mer än minimalt! Jag kommer ALLTID att behöva hushålla extremt med mina EXTREMT små resurser! Och i sammanhanget är STROKEN en liten finne i arschlet!!!! Det är stressen och utbrändheten som är den stora varande bölden!!!! 

När hjärnan måste vila kan kroppen inte gå ut! Sol bländar ögonen, och hjärnan smärtar. Värmen ger yrsel, och alla naturliga och onaturliga ljud smärtar. Himlens klarblå färg, svider i ögonen, trädens skuggspel likaså! Det blir att bli inne, och vila sinne! Ligga stilla och tyst, inget att se, inget att höra, inget att göra!🙈🙉🙊

Denna dag, för 5 år sedan, åkte jag, som vanligt,till mitt arbete på Rytmus Musikergymnasiet i Norrköping! Men just denna dag var inte som vanligt! Jag vet att i samma stund jag satte mig i bilen, för att åka de 6 milen, till jobbet, kände jag den omisskännliga aningen av ångest, som jag hade lärt mig känna igen! Den växte sig starkare och starkare på vägen! Hur jag kom fram, och att jag kom fram, är en gåta! Men jag vet att jag började gråta! Men jag torkade tårarna och försökte med all kraft hålla masken, när jag klev in på skolan och damp ner på stolen vid mitt skrivbord! De andras frågande blickar runt om mig, och masken föll, och jag skrek rakt ut, och de fick leda mig ut i bilen, för färd hem igen! Färden hem gick på vindlande bakvägar, med bilfönstret öppet, och jag hysteriskt gråtandes! Det blev psykakuten, och medicin! Sjukskrivningen blev 2 veckor, nu har det gått 5 år!!!!!! 

Jättetråkigt att behöva ligga i sängen i sovrummet. När hjärnan inte orkar, ljud eller ljus eller tankar, och stressen måste hållas tillbaka och nedtryckt. Stressen är både mental och fysisk i en utbränd kropp. Den är kronisk, och måste hela tiden hanteras och förebyggas och planeras och....är jävligt tröttande. Men jag lär mig leva med detta handikapp. Det tar tid, och är väl ett ouppnåeligt mål. Men alla har vi våra kors att bära! Ta hand om er!

De här återblickarna på Facebook! De kastar mig tillbaka till 2010, och till förra året! Och allt blir så jobbigt, och fantastiskt tydligt! Det finns tid för kamp, men det måste tas tid till vila, sägs det mig, som kämpat och kämpar konstant! Men jag svarar då, att det är kampen som hållit och håller mig upprätt! Den har slagit ner mig många gånger! Men utan enorm kamp hade jag aldrig rest mig igen! Jag är stolt över den jag är, och vad jag åstadkommit, hittills! Jag är inte stolt över allt jag gjort, men jag har alltid gjort så gott jag kunnat! Och det kommer jag allltid att göra! 

En får ta dagen som den kommer, och leva i stunden, för stunden! Etappvis, med vila emellan, alltefter förmåga och behov! Denna dag har jag fått ta i kortare etapper! Solen är varm och ljus, och både värme och ljus stiger åt huvudet, och leder lätt till överhettning! Det måste vara lagom av allt! Speciellt om en är mycket av allt, som jag, när jag är som mest, och kanske bäst!? 😬Beroende på betraktaren, kan en anta!?😳😊Nu är jag trött efter vilan, och trött på att vila!😴Men jag kör en kompromiss, med mig själv, och honom! Jag ligger i soffan och instruerar honom, hur tillagningen av linssoppan ska gå till, som ska ackompanjera det pullade fläskköttet, som han har haft puttrandes på spisen under dagen!😋

Det viktigaste jag kommit till, är att jag inte är lika rädd för tröttheten längre. Och mitt mål är att inte vara rädd alls! Först för att tröttheten inte är lika svår, och inte lika hela tiden, och inte ständigt närvarande, längre. Sedan för att jag vet, och börjar känna mig tryggare i att jag vet HUR och ATT jag kan hantera den, alltsomoftast! Meditationen är min medicin och mitt svar! Den har jag alltid tillgång till, och den har jag alltid med mig! Och den hjälper mig i de flesta situationer! Att ha kunnat släppa rädslan är stort, och hjälper mycket mot det moment 22 som uppstår, då rädslan är enormt energikrävande! Jag oroar mig inte så mycket för morgondagen, eller eftermiddagen...längre! Jag kan vara i nuet, och jag kan, oftast, hantera nuet! Ett "tankerätt" jag brukar ägna mig åt är att "tröttheten är inte farlig" och vidare att "tröttheten är inte "verklig""!!! Visst, är upplevelsen av "förlamande, tortyrliknande trötthet" verklig, men just en UPPLEVELSE! Jag lider inte, längre, av sömnlöshet och sömnlösa nätter. Därför kan jag konstatera att det inte är sömnbrist som orsakar trötthetsförnimmelsen/upplevelsen. Sömnbrist är däremot farligt, så sömnen måste man vårda! Nattsömnen, som är den sömn då kroppen återhämtar sig och läker, som bäst! Mellan 22-01 ska Törnrosa sova sött!:-) Sagt från sängkammaren, där jag nu vilar knoppen från en del onödiga intryck, efter dagens part I, morgonbestyr, inför dagens part II, eftermiddagsplikter! :-) 

Så var den "födelsedagen" till ända! 3-årsdagen! Denna dag för tre år sedan minns jag inte så mycket av, annat än vad som återberättats för mig. Men jag minns att jag vaknade i ambulansen till Uppsala, på väg till hjärnskadeintensiven. Ingen visste om de skulle behöva öppna skallen och lätta på trycket, så inte hjärnan skulle explodera. Och jag ville inte veta! Jag kommer också ihåg salen där jag låg, med sladdar över hela min kropp, i det hjärtskärande skriket från de andra skadade i samma sal! De sprutade i mig morfin var och varannan timme! Däremellan fick de snurra ut mig ur sladdarna jag snurrade in mig i! Jag klarade mig, inte helskinnad, men levande! Nu ligger jag i den säng, som jag så intensivt längtade till då! Här råder det lugn och harmoni, som jag behövde då, men inte kunde få! Tillslut tröttnade de på mitt tjat om eget rum, att de körde in mig i ett förrådsrum! Där låg jag och grät, och trodde livet var slut! Men man vet ingenting, egentligen, om vad som blir! Det vet jag nu!

Jag måste ställa klockan en halvtimme innan jag måste gå upp. Jag måste gå upp ett par timmar innan jag måste gå. För att hjärnan ska hinna vakna. Idag vaknade jag en timme innan klockan ringer, och var tvungen att meditera för att hjärnan inte skulle hinna bli trött igen innan klockan ringer. Nu skulle klockan ringt, men jag har stängt av första ringningen, och inväntar den andra. Den ska ringa lagom till frukosten som min make iordningställer, för att jag ska klara alla andra morgonbestyr, som att iordningställa mig själv, och inte gå med rumpan bar! En vanlig ovanlig vardag i mitt liv! Kanske blir det bättre, kanske inte! Idag är dagen då jag för tre år sedan blev medvetslös av en kraftig hjärninfarkt, som kom som en blixt, men som hade hotat flera dagar bakom svarta moln! Idag lever jag, på nytt, på ett nytt sätt! Idag lever jag tacksam för varje ny dag, tacksam för alla dagar jag levt, och kommer att leva! Godmorgon!😊

Jaha! Återkoppling av överläkare på hjärnskadeenheten Uppsala, tre år efter Stroken, på telefon. Underlag för studier kring Stroke och rehabilitering! Hur mår du? Jotack, efter omständigheterna jävligt oerhört fantastiskt bra! Ja, du hade en ovanlig Stroke! 😱Venös infarkt! Låter livsfarligt!! Jomensåatt! Blödningen som uppkom av att propparna i vensystemet stängde av blodflödet och ökade trycket i andra delar av hjärnan, var 7cm lång och 2cm bred, förklarade han! Och jag kände mig både sjukare, och friskare!!! Hur fan överlevde jag??? Men det gjorde jag!!! Och här sitter, står och dansar jag, pratar och gestikulerar, så...det står härliga till!!! Nu måste jag varva ner, och samla mig, inför sänggående och skönhetssömn! Imorgon ska det arbetstränas! 5 mil i bil tur och retur, sortera böcker i bibliotekshyllor, var sak på sin plats, och trevlig ska jag se ut och vara! Sådetså!!!😃😊😳😬👍

Tänk vad utsikten från mitt köksfönster alltid fyller mig med sådan glädje och tacksamhet, varje årstid! Och årstidsväxlingarna är det som gör att jag aldrig tröttnar! Idag viner vinden, och vindspelet spelar, ikapp med fåglarna som kvittrar! Här kan jag sitta länge, och här vill jag stanna länge! Äntligen håller jag på att finna den ro i kropp och själ, som jag kämpat för så länge, som jag aldrig haft! Som årstidsväxlingarna förändras livet, och blir aldrig tråkigt! Inte om man söker, utan skygglappar! Inte om man vågar, fast berget kan synas brant! Resan behöver inte gå över landsgränser, till månen eller stjärnorna! Resan inom, kan vara lika fantastisk! För om man inte hör eller ser eller känner, spelar det ingen roll vart det händer! Resan jag gjort, när jag suttit stilla, för en gångs skull, är den mest fantastiska! Och om jag inte suttit still, hade HAN aldrig hittat mig, och vi varandra! Nu reser VI tillsammans, mot okända men spännande mål!😃

Konstaterar, efter ännu en återblick genom minnenas estrad, tillbaka till samma dag 2011 och 2010, att jag mår lika dåligt, och mycket bättre idag! Trots allt som hänt, och för det ska jag vara oerhört glad! 😃Och det är jag! 😃Konstaterar också, att det är med samma humor och galet sköna självironi, jag tecknar såväl ljuset som mörkret, då som nu! 😃Och hur jag med samma envishet och styrka, tar mig igenom alla dagar, bra som dåliga, då som nu! Hur jag greppar tag i minsta solstråle och riktar den dit den behövs som mest, och där den lyser som vackrast!😃☀️Så nu ska jag stiga upp, dra upp rullgardinen, och se mig själv i spegeln, och vara både nöjd och stolt över det jag ser! Allt som är jag! Den där färgpaletten min psykolog liknade mig vid, och det där förgfotografiet, i en annars svartvit värld, som en annan, inte nämnd, och tydligen inte glömd, liknade mig vid, en gång, i en annan tid, i ett annat liv!😃Godmorgon!☀️😊

Vila hjälper sällan eller aldrig mot min hjärntrötthet! Sova för mycket gör tröttheten värre många gånger. Det enda som hjälper mig är stressreducering och intrycksminimering! Jag behöver total avkoppling och nedkoppling, och total fokusering, på kroppen, så knoppen får vila! Meditation och Mindfulness, och fullkomlig kravlöshet, som jag får skapa själv! Tankar får inte snurra, därför skriver jag mycket, och skriver upp allt! Det första för att upptäcka tankar och eventuella tankefel och tankemönster, bland annat! Det senare för att slippa oroa mig för att glömma, och även här för att se om jag hänfaller åt kravsättning! Har jag mot bättre vetande, eller fullt medvetet överansträngt hjärnan, och tagit och tillåtit många och för många intryck och uttryck, kan jag drabbas av kännbar ångest och oro! Ältar och har nära till gråten, och florstunn hud! Så är det idag! Men jag kämpar vidare, för ovan molnen..!

Vilket jävla liv jag har levt! Utmattningssymptom redan för 15 år sedan, kan jag se och förstå nu! Vad hade hänt om....??? Det lönar sig inte att spekulera i det! Tiden går inte, och ska inte vridas tillbaka! Och inte vill jag det heller! Det blev som det blev, och det är som det är, för att det blir som det blir! Nu ska jag krypa ur mitt varma täcke, i min sköna säng, och dra upp rullgardinen, och släppa in solen! Sedan ska jag gå ner till mitt lilla kök, och sätta på kaffebryggaren! Sätta mig ner vid köksbordet och ta in de små och stora intrycken som finns där! Trädgården genom fönstren, en katt eller fler, varmt eller kallt! Det räcker så, till att börja med! Godmorgon, till denna nya dag! Ännu en dag, helt olik alla andra, om man tittar noga! Andas och känn tillförsikt! Låt kroppen och själen bli mjuk och följsam! Hav förtröstan! Giv mig förtröstan!

Fortsätter med att titta på Facebooks återblickar! Denna dag förra året, och för fyra år sedan, kämpade jag tydligen med förlamande trötthet och hjärntrötthet! Frossa, frossa, och mer frossa! Kamp med humör, kamp för att ta mig upp och ut, kamp med typ det mesta! Just work, no fun!!! Idag har jag fyllt bilen med proviant, för att fylla de tomma skåpen hemma, efter helgen med huset fullt, i varenda vrå, med vänner och ungdomar och barn! Fest i dagarna två, med allt som hör till! Mat och dryck, sång och skratt, musik och dans!!! Jag njuter av framstegen och framgången! 😊Imorgon har jag möte med min andra och nya Arbetsprövningsplats, där jag tänker pröva mina starkare vingar, med ännu några fler timmar!😊

Fantastiskt med de här återblickarna på Facebook!😊Dagliga minnen från samma dag förra året! 😊Idag mår jag så bra, förra året låg jag invirad i kläder och täcken med den då vanliga hjärntrötthetsfrossan!!! 😳Idag är jag så glad, över vännerna som kommer till mig ikväll, och stannar över natt och helg! 😃Förra året kämpade jag mig igenom dagen, efter en sömlös natt. 😱Inatt har jag sovit som en stock! 😴😊På bara ett år, har jag gått ljusår!!!😃💪👍

Har skrivit för många och långs att-göra-listor, som stressar mig till bristningsgränsen! Den duktiga Susanne gör som hon brukat, endast perfekt är gott nog! Men Susanne har blivit ännu duktigare, nu inser hon att allt hon gör är perfekt, utifrån förutsättningarna! Och att perfekta människor inte finns, och perfektionism har sitt pris! Förr eller senare brister det, fasaden spricker, masken faller! Då inser jag nu, att därbakom finns en mycket bra, och mycket älskad och uppskattad Susanne, som är jag!!! Jag inser nu att jag är älskad för min egen skull! Jag inser också att den som är mest krävande är jag själv! Och det måste jag jobba intensivt med! För en krävande människa är inte god att tas med, och kraven spiller lätt över på andra, i närheten, och annorstädes!!! Detta var oerhört skönt att skriva, och jag mår genast mycket bättre!!! Hoppas ni får en bra dag! Det blir trots allt mycket vad man gör det till!! Kram alla!!!😊💖

Har sovit som en stock, men är ändå gruvligt trött! Jag vet, det är ett nästintill permanent tillstånd jag lever med. Det innebär bl.a. att jag ständigt måste planera min tillvaro och mitt liv minutiöst! Vilket i sig är oerhört tröttande! Det innebär också att jag måste strikt prioritera bland aktiviteter, för att hushålla med mina krafter, så jag åtminstone orkar något! Stress över det ena och andra är det värsta, men också något jag lever med! Min stresströskel är obefintlig, och stressorerna oräkneliga! Nu har jag valt bort alla aktiviteter ett par dagar, men duktiga flickan morrar och knorrar, och stressar mig ändå! Moment 22!!!