tusenoennatt

Det är långt kvar till arbetsträning. Det räcker ett långt tag att arbetspröva, har jag förstått. Att prova OM jag kan arbeta, är det första gigantiska steget. För att arbeta måste man kunna passa tider, och för att kunna passa tider måste man kunna sova. Sedan måste man ha arbetsuppgifter som man kan, och kan klara av. Sedan måste man vara uthållig och orka, och för att vara uthållig och orka, måste man ha en kropp som....., och där föll det direkt! Men trots trasig kropp...! Jag kan mycket, orkar lite för lite, och....det är som det är. Det går oerhört långsamt, och ändå i rasande fart. Kunskaperna har jag, men de snubblar över varandra ibland, och ibland tar det tvärstopp. Plötsligt sitter jag där och stirrar, tom som en fågelholk, och vet inte vart det tog slut, och vart tråden tog vägen!😳

Har ställt klockan lika tidigt som han! Och han går och lägger sig lika tidigt som jag! Nya prövningar och utmaningar imorgon! Nytt stick i fingret, sedan studiebesök i klassrum, och ärenden på hemvägen! Det är mer än tillräckligt, men både nödvändigt och roligt! Nu ska jag stoppa tofflorna under sängen, och låta dagen försvinna, och lämna morgondagen till imorgon! Godnatt!

Nu är jag verkligen jättetrött, och jättemätt! Vilken dag och vilka bravader! Eller snarare, vilka dagar, och vilka bravader, jag åstadkommer varje dag! Och inte bara prestationer i fysisk bemärkelse! Jag fick tummen upp hos psykologen häromdagen, som sa att nu har det vänt, och nu har det hänt! 😊👍En förändring, som varit på gång, länge, och som jag kämpat för länge!💪👏😊

Jag har nu länge följt konstens nästan alla regler, och nästan allt jag läst om binjureutmattning, och återhämtning och läkning! Jag har gjort det jag kan, med enkla medel, utan ansträngning! Ville se vad det var, och om det var, och hur det kunde bli, och om det kunde bli något! Och det kunde det!:-D Strikta och goda, regelbundna sovrutiner och sovtider! Somna sött 22, och ha djupsömn till åtminstone 01! Nedvarvning och meditation på kvällen innan läggdags, håller doktorn borta, och mediciner onödiga!:-) Stressreducering! Kämpa mot ångest och oro och stress, med alla medel! Meditation, och mer meditation, följt av ännu mer, och Mindfulness!:-) Sedan har jag laddat medicinskåpet med vitaminer, mineraler, rötter och oljor, i takt med att jag slutat med mediciner! Rosenrot och Ginseng, B D och multivitamin, Kalcium Magnesium och Järn, Omega 3! Oanvänt finns Sobril längst in i skåpet, tillsammans med diverse sömnmedel!:-) Det som verkligen haft uppiggande effekt är Rosenroten! Alltså helt ofarliga och naturliga substanser! Billiga på Ö&B, så jag inte har gynnat månglare som profiterar på sjuka desperata människor! Kalcium och Järn och B har jag på recept efter Gastric Bypassoperation och en gång konstaterad anemi! Jag kan vara alert i både knopp och kropp hela dagen! Det blir en positiv "Moment 22"! Jag orkar göra saker jag mår bra av, som att vara ute, träffa folk, arbeta lite, roa mig, motionera...! Inte minst vågar jag planera, dagen, veckan, månaden, året, framtiden!:-D Livet är ingen dans på rosor, och man fastnar och sticker sig ibland! Men det ska kännas att man lever, och det ska vara gott att leva! Nu har jag länge fått höra hur bra jag återhämtat mig från stroken, otroligt bra! Svårare har det varit och är att återhämta mig från utmattningsdepressionen/syndromet, och omöjligt att ändra min personlighet! Min psykolog har envist påtalat detta,men haft svårt att få mig att lyssna! Men trägen vinner! Nu siktar jag inte ovan stjärnorna, utan nöjer mig med ovan molnen, där himlen alltid är blå!;P Jag ska komma i arbete, så småningom, sakta men säkert! Och säkert inte på heltid! För livet måste levas också, inte bara överlevas!:-) 

Hör dörrarna stängas, och grannarnas bilar som startas och kör iväg. Och här ligger jag fortfarande och försöker få ihop det. Han gör frukost åt oss som tur är, och hjälper mig när jag inte vet var mina saker är, och när jag inte får ihop det. Dusch är överkurs. Får vara glad om jag får på mig något någotsånär rent och fint, på rätt håll. Det är lätt att börja gråta sådana dar, och svårt att hålla emot. 

Om en vecka har jag tid hos Psykologen. Då ska vi prata om att fasa ut min antideppressiva medicin, och kanske min terapi. Om en vecka ska jag ta pk-provet, och sedan få doserat Fragminsprutor, för att kunna ta blodkoaguleringsprover, för att se om jag kan sluta äta råttgiftet Waran, utan att riskera fler blodproppar i hjärnan, och slippa den förhöjda risken för en till hjärnblödning. Jag väntar på besked om ny Arbetsprövningsplats, och att utöka arbetstiden. Allt detta på mitt egna initiativ. Jag står sällan still på samma ställe. Jag är så nyfiken på vad som finns bakom kröken, eller bortom horisonten. Jag vill utmana mig själv, höja ribban. Faran är jag medveten om. Men provar man inte, lär man sig inget. Det kan göra ont när knoppar brister, och lärdomar kan vara dyrköpta. Men jag är beredd att våga, jag är beredd att leva. För min egen skull, och för mina barn, och framförallt för att det är så underbart att leva! Även om, även fast...!!! 

Datorarbete vid dataskärm är oerhört påfrestande för hjärnan. Trots att jag tränat min hjärna, på alla upptänkliga vis, föder och göder och vilar den! Träningen har varit tuff och framgångsrik. Men min hjärna har skador som inte går att reparera. Jag har skapat nya celler, ledningar och kopplingar, som kompenserar för de skadade, till en viss gräns. Jag är stolt över hur duktig jag varit och är! Men jag måste också acceptera att det är som det är. Jag måste också bli accepterad för den jag är, och att det är som det är! Men det finns metoder och tekniker för att hantera situationer. De måste jag använda mig av, även om jag möts av oförstående, även om jag helst hade varit så frisk som jag ser ut, även när min hjärna är slut!

Om det känns som att livet är en enda lång väntan. Väntan på vad då, väntan på Godot! Få människor lever i nuet. Trots att det är allt vi har, och det enda vi kan veta något om, och till syvende och sist göra något åt. Nåväl! Jag både väntar och längtar! Och det visar ju på hopp om livet, iallafall! Däremot tänker jag oftare numera på när, än om! Och det visar ju på målmedvetenhet, och en hel del tillit! Och det har inte kommit utan kamp, och just målmedvetenhet! Jag har också kommit till insikten att inte förvänta mig något "bättre"! Det är inte hur man har det, utan hur man tar det! "Jag traktar ej medaljer, ej titlar, ej trofé..."(Monica Törnell?)Jag är redan så ofantligt rik, på alla sätt! Men nu måste jag flytta på Svante, som har somnat på min arm, som har somnat!😻

Eftersom min sjukdom gör att jag har behov av mycket återhämtningstid, och eftersom min person och personlighet gör att jag ofta ignorerar det, och kör på på fälgarna, så det ryker, så gäller det att vara stenhård med att köra in i depån med jämna mellanrum. Det man förlorar i tid, vinner man i längden! Nu ska jag ligga här stilla, och försöka att inte fundera, och försöka att ingenting göra!😳

Det känns inte bra att vakna nu! Men det blir så när huvudet blir fullt, och fylls på med mer ändå, innan det andra är processat, analyserat och klart! Trådarna blir för många och långa. Jag behöver tid att rulla ihop nystanet, riktigt fint! För många järn i elden och många bollar i luften. Jag är som en parabolantenn som fångar in många signaler  från alla håll och kanter. Jag har en hjärna som vill analysera och behöver analysera, för att bli stimulerad. Det gäller att hitta balansen, mellan stimulering och överstimulering. Att välja strider med omsorg. Mindfulness! Flytta fokus, och flytta tyngden från knoppen till kroppen. Flytta fokus, och fokusera på häret och nuet, emellanåt! Jag har slarvat med träningen och övningarna, och låtit hjärnan rusa fritt! Att ha insikter och åsikter är viktigt och bra. Men även Hjärnkontoret behöver raster. 

Är så stolt och glad över allt jag orkar och orkat sedan min Stroke! Och trots  både det och lång utmattningsdepression/syndrom innan den! När jag ser tillbaka till 2012, stroke, och ännu längre 2010, utmattningsångest/depression...! Jag har kämpat som ett djur, oförtrutet oupphörligt! Inte misströstat, mer än i ensamhet, mer än inombords, för det mesta! Jag har trott på bättre tider, i alla lägen! Från djupaste hål, brantaste stup, mörkaste mörker! För jag har inte haft något val! Nu sitter jag här, med så mycket bakom mig, och så mycket framför mig, som jag ser så mycket fram emot! Det jag en gång trodde var nästintill ouppnåeliga mål, lärde jag mig, att med en åsnas envishet, går det allra mesta att få och nå! Just idag är jag stark! Dagar kommer och går, oavbrutet! Det som inte sker och är idag, kan ske och vara imorgon! Men jag är nog klart rädd om mina dagar, då jag var på vippen att inte få uppleva fler, Gud förbjude! Varje dag är en gåva, och en möjlighet till tacksamhet och glädje! Ville bara säga det!😃❤️

Vet inte att jag har gjort något speciellt, extraordinärt, som skulle förklara dagens tillstånd! Vaknade som vanligt runt 6, efter runt 6 timmars sömn! Något mindre än vanligt, då jag brukar vara strikt med att lägg-å-sovdags är 22 pip! Det var svalt, dunkelt och tyst i sovrummet, som vanligt! Men jag kunde banne mig inte få upp ögonen! Pupillerna vägrade öppna sig, och jag var tvungen att blunda! Mediterade, vilade, mediterade, somnade...! Tillslut kunde jag öppna ögonen helt, och släppa in det dunkla ljuset! Nu sitter jag upp, och är uppstigen! Men jisses vad det kryper under skallbenet! Pulsen känns hög, och jag känner mig lite yr! Dylikt tillstånd brukar ha sin "naturliga" förklaring i sömnbrist, näringsbrist, fullmåne, väder å vind...., typ, och främst överansträngning och överbelastning, typ! Men icke som jag kan se, eller förstå, denna gång!