tusenoennatt

Lufs, lufs, tillbaka till sängen! Får väl vara tacksam att jag har en sådan, och dessutom lyxigt skön och varmt, tyst och lugnt! Vissa dagar vaknar inte hjärnan, och försöker jag väcka den, även lugnt och snällt, vägrar den bestämt! Och aldrig kan jag förutse dess lynniga humör, där 1+1 aldrig är = 2! Ja jag klagar och beklagar!

Rättar mig själv! Begår såklart tankefel! Mål och mening är fortfarande det viktiga! Men målen måste vara realistiska, utifrån situationen och förutsättningarna! Meningen med livet finns alltid där! Men, för det finns ett men! Jag har så erbarmligt svårt att acceptera de enorma begränsningar som lagts på mig, och som jag ådragit mig! Det finns de som har det värre, och det var, inte bättre förr, har jag ändå, trots allt, lärt mig, eller tvingats lära mig, för att stå ut! Om man inte uppskattar det man har när man har det, går det förlorat. Om man istället uppskattar det man har, och det lilla man har blir stort, så blir man oändligt rik!

Försökte varva ner, och safeade tillochmed med en insomningstablett. Men vaknar ändå ensam i sängen, liggandes tvärs över den, med kudden på golvet och täcket i en enda röra, och den omisskännliga smärtan i halsen efter timmerstockdragning! Zzzzzz! Det är oroligt nu, i limbo, i väntans tider, i otålighetens tider! Man behöver ordning och reda, få veta sin plats, och löning på fredag! Måndag är på riktigt, och jag harklar min svidande hals och samlar ihop mig! Det krävs många djupa andetag, och stort tålamod, och för båda krävs övning. Mål och mening är målet!Godmorgon, till första dagen på ännu en vecka att fylla med detta!

Alldeles för fint väder, och alldeles för mycket dag, och för mycket dag kvar av dagen, för att följa kroppens impuls, att gå och lägga sig igen! Jag säger åt mig själv att kompromissa, och inte göra det så svårt för mig! Halvdant är bättre än inget alls! Samma kläder som hela veckan, på samma kropp som..., liten borste i hår och mun, fötter i skor och armar i jacka, öppna dörr, gå ut, och...?!?! Hur svårt kan det va???? Såinihelvete!!!!

Jag blir inte friskare än såhär. Kraschen var ett faktum redan 2010! Men inte förrän 14/4 2012 tvingade min kropp mig att ge upp! Men jag var starkare än så, och tog min droppställning och försökte gå, på toaletten! Efter det har jag gott ännu längre, och jättelångt! Nu står jag vid en trevägskorsning, med två val att göra. 

5 år idag sedan min pappa gick bort! Det drabbade mig hårdare än jag hade förstått! Jag tappade taget då, för ett tag, och saknar honom varje dag! Men han gav aldrig opp, det var cancern som åt hans kropp! Livsviljan och kämpaglöden förde han över, och för jag vidare! Jag vet att du är stolt över mig pappa, lika stolt som jag är över dig, jag älskar dig så!❤️

Checkar av på checklistan! Arbetar mig inifrån, uppifrån och ner! Huvud, axlar, knä och tå, och blir lättare och lättare! Jag blir lättare, och det blir lättare! Jag är inte rädd! Jag kan inte flyga, eller? Men så länge jag kan gå, så kan jag gå långt! Jag är modig och jag vågar, det räcker! Att tala med sin mamma är på gräsrotsnivå, psykologen länkar ihop delarna och får ordning på knoppen!

Godmorgon! Ögon öppna! Kämpar mot smärtan ljuset från mobilen ger! 😳Nu är jag i fas igen, med vad som hänt under natten! Men jag ser lite mellan fingrarna, och självcencurerar och prioriterar! 🙈🙉🙊Nu tar jag det djupa, renande andetaget, och börjar om från början, och noll, denna nya dag! Är redan framme vid kvällen, och årets första körövning! 😃Innan dess, och fram till dess, finns pusselbitar som ska läggas, och falla på plats! Väntans tider har börjat! 😬Finns mycket man kan göra när man väntar, som t.ex. att göra ingenting, sägs det! Men det vet jag inte hur man gör, men man kan ju lära sig! Fram till dess gör jag det jag bör, äter frukost och tar min medicin! Koffein och vitamin tar jag för att jag inte givit upp hoppet!😴😳😊😬

Jag är sjuk, sedan hösten 2010. Alltid och fortfarande med återgång till arbete i sikte. Annat är inte tänkbart. Det innebär att jag både vill och måste engagera mig i världen utanför, fast innanför husets väggar mest, som situationen är, just! Jag är lärare i samhällskunskap på gymnasienivå! Det kräver att jag hänger med i vad som händer! Att jag engagerar mig, fortbildar mig, läser, analyserar, tolkar och drar slutsatser, ständigt! Och när mycket händer, blir det mycket att ta in och ta ställning till! Nu händer det mycket, mycket har hänt under en lång tid, och mycket har blivit mycket påtagligt, och oemotståndligt, och inte minst obehagligt! Jag har inget val, jag gör bara det jag måste! Ja, jag vet vikten av att ta hand om mig själv, och det gör jag också! Det är mycket nu, och mer ska det väl bli, av både det ena och det andra, hoppas jag! Jag hoppas på bättring, av både det ena och det andra! Idag ska jag möblera om, och kanske ta några skridskoskär på blank is, om det går! Godmorgon!

Tycker inte om sakernas tillstånd som de är just nu! Alltså måste kampen gå vidare med att ändra sakernas nuvarande tillstånd! Den ständiga oupphörliga kampen! Men den som kämpar för något gott, kämpar aldrig för länge, eller för hårt! Inte för att jag legat på latsidan, en enda dag! Men att gå i uppförsbacke, i motvind, går, men inte helt lätt! Ibland får man sätta sig ner, andas en stund, se hur långt man har gått, och hur långt man har kvar, sedan resa sig upp igen, och gå vidare!