tusenoennatt

Nu är alla lampor släckta, ytterdörren är låst, getingen är dödad, och sovrumsdörren står på glänt! Stig och Svante ligger kvar i soffan, och Freja på bordet! Jag ligger ensam, i mörkret och tystnaden! Och jag tänker på när jag köpte huset och flyttade hit, ensam, 2009! Första tiden låg jag på en madrass på golvet, bland skräp och kartonger! Men jag var aldrig varken rädd eller mörkrädd! Jag var lycklig, från första dagen! Jag älskade lukten , alla de små okända ljuden! Jag älskade trägolven och trätaken! Jag älskade allt med mitt hus! Jag älskade att det var mitt hus! Jag älskade att i mitt hus fick jag vara mig själv, jag fick göra vad jag ville...!!! Efter en tid hade jag rensat huset, och fyllt det med möbler, som jag valt och köpt själv!!! Varje dag gick jag runt mellan rummen, och njöt! Lika mycket som jag njuter idag, när jag går runt! 😊

Kommer en sig bara igenom frukosten, och får på sig kläder nog för minsta anständighet, så är väl värsta faran över! 😳Sedan återstår det största klivet över tröskeln! 😬Men då är det ingen återvändo (fast det också hänt, mer än en gång)! 😴Om vi räknar i pengar, och vi har turen att varje morgon vakna med en ovikt hundring, har jag iom uppvaknande, uppstigning och iordningställande, bränt minst 50 spänn, inom loppet av högst ett par timmar! 😱Livet med hjärntrötthet! 😴Gäller att vända och vrida på varenda krona!!!💶Nu är jag både frukosterad och påklädd, och planer på utfärd gjord! En hel del kostnader kvar innan tröskeln är överstigen dock! 😳Men jag räknar med dricks när jag varit duktig och tagit mig ut! Lön för mödan! 😊

Om ni undrar varför jag krisar, så är det så att jag håller på att bli utförsäkrad! Det vill säga att jag inte längre kan få sjukpenning, och måste gå arbetslivsintroduktion hos Arbetsförmedlingen "för att få hjälp att komma tillbaka till arbetslivet"! Därefter måste jag antingen "anmäla mig som arbetssökande, eller visa läkarintyg på att jag är för sjuk för att arbeta"!!! Jag har inte gjort annat, sedan dag 1 av sjukdom, än att försöka komma tillbaka till arbetslivet! Jag har provat och provat, gett allt jag har, och mycket mer därtill, varje dag!!! Det jag helst av allt ville och hoppades på, var att komma tillbaka som lärare!!!! När jag fick möjligheten att prova, hoppade jag av lycka, rätt in i det, och rusade rätt in i väggen, igen! Och fort gick det!!!  Det gör fruktansvärt ont, i både kropp och själ, att inse det!!! 

Nu när alla mina mål, för i år iallafall..., är uppnådda, känns det som om luften gått ur mig. Det sista målet, det enda som egentligen handlade och handlar om mig och mina prestationer, har jag inte klarat! Hoppet har dessutom falnat! Att Stroken inte dödade mig, fick väl mig att tro att jag var odödlig! Alla de motgångar jag övervunnit och besegrat, fick väl mig att tro att jag var starkast i världen, och att jag är oövervinnelig! Det har gått 5 år nu, när kroppen sa stopp! Livet stannade opp! Och om bara inte....., det ena och det andra! "Kanske, är ord av tvivel, och tro....kanske är Aldrig Kanske"(Barbara Helsingius) Sedan slog Stroken ner mig, den dödade mig visserligen inte, fast det var med en hårsmån! Men den förändrade livet! Tre år sedan. Tre år att inse? att det är så här, det är som det är. "We tend to overestimate what can happen in one year, but we tend to underestimate what can happen in three years"!(Vishen Lahkiani)Jag trodde, hoppades, ville, så starkt, så mycket! Jag tror, hoppas och vill, så starkt och så mycket! Därför blir det så svårt, och känslan av misslyckande så stark! Jag vet inte var jag står, om ett år, än mindre om tre eller fem! Men jag vet, att jag inte står kvar där jag står idag. Men nu är tid att stanna upp, och stå kvar en stund! Nu är tid att fästa blicken längre fram, och låta bilden av mig tona fram! Vem är jag, vem vill jag vara? Var är jag, var vill jag vara? Idag förmår jag inte se det, men det kommer väl, och det lär ju visa sig, oavsett! Lita på det!

Ringde och avbokade, eller snarare ombokade, mötet med Överförmyndaren, till en annan dag i veckan. Det känns bra, ändå. Men jag har ju kvar mötet med psykologen!Det är inte första gången jag våndas och bävar inför detta. Vi har haft ett lite längre uppehåll nu, för jag har ju "mått så bra"! Men med jämna eller ojämna mellanrum, men nu och då, mår jag inte så bra! Då behöver jag någon och något att hänga på och hänga upp mig på! De där tröstande orden, uppmuntran, peptalk! De där orden jag kan bära med mig, och plocka fram, när jag förirrat mig igen! Nu behöver jag fler och nya ord, och påminnelser, för nya och andra tider, och tider som kommer! 

Häftigt att det finns en förklaring till mina "konstigheter"!:-D Det jag brukar kalla "torra fötter på torr träbrygga-fenomen" när det typ ilarkittlar i mina fötter som känns torra, att jag aldrig gillat eller använt starka parfymer, att ull och mössor är outhärdligt kliigt på min hud, sömmar och lappar i kläder skär som knivar, att jag är en "nakenfis", som alltid sover naken, och så ofta som möjligt går naken (absolut helst i ensamhet), tror att skuggor hoppar på och överfaller mig, störs oerhört av vissnade blommor och torra blad, smutsiga handfat och speglar, tavlor som hänger assymetriskt eller snett, saker som placeras på fel plats och sätt, inte symmetriskt och rätt....!!!! Jag har tyst rättat till, aldrig sagt till! När jag sagt till, för att jag tillslut inte kunnat tiga still, har jag blivit ignorerad eller anklagad! Det har inte varit lätt, att känna sig konstig och fel, och ständigt fått bekräftat, just det! Nu vet jag, äntligen, att det är "ni som är de konstiga, det är jag som är normal"! Nä, jag vet bara att jag tillhör den ca tredjedel av mänskligheten som är känsligare än de andra, vi som är funtade Högsensitiva HSP! Välkomna till min värld, är ni, om ni respekterar mig i "min" värld, som är en lite annorlunda värld! Jag har levt i "er" värld, i hela mitt liv, och anpassat mig gott, och så gott jag kunnat! När det blev för mycket, många gånger, gjorde jag säkert många dumheter, och blev kallad för mycket dumt! Jag fick ångest och panik, depressioner och fobier, och en massa andra diagnoser, för att passa in mina egenheter i en "förståelig" mall, i en ram av "normalitet"! Ville bara säga det!:-D

Vilken fantastisk kropp jag har ändå! Drabbas sällan av infektioner, inga allergier, inga smärtor, finfina organ (som någon kan få, när jag en gång dör)! Detta vet jag ju, med tanke på alla undersökningar man gör och gjort på mig och av mig! Har knappt ens haft hål i tänderna! En Stroke som borde dödat mig, epilepsianfall som kunde gjort det också! Men det verkar vara svårt att besegra mig! Jag kan egentligen göra allt! Bara inte så länge, och inte så ofta, och inte för mycket! Less is more! Det är sånt man kommer att tänka på, när man tänker på att vara tacksam!

Sitter här och tänker på min bibliotekarie, och det lilla biblioteket, i den lilla byn! Och längtar tillbaka, faktiskt! Det klarade jag iallafall av, och jag var hoppfull! Nu känns det mer som att jag drunknar, av att ha tagit mig vatten över huvudet, faktiskt! Det är oerhört svårt, och smärtsamt, faktiskt, att känna så, och tänka så! Jag måste fundera, och tänka mycket, och tänka igen, och tänka om, igen, och igen! 

Det fanns lite gammalt kaffe i bryggaren, som jag värmde. Leif brände kattpäls på ljusen, som jag tände. Jag skrev några rader i dagboken, om, ja, vad hände? Har inte arbetstränat på två veckor, räknade jag ut, fast det känns som längre. Jag tar en dag i taget, och för var dag har jag tagit beslutet, att idag vill jag inte, heller. För var dag tar jag många beslut, riktigt många, och riktigt bra. För jag gör det jag kan och måste, varje dag. Men många beslut är inte lätta att ta! Jag velar och tvekar, än hit än dit! Funderar och tänker, än hit än dit! Snudd en blir galen, snudd en tror en är galen!😱

Livet rusar, runt omkring! Människor rusar omkring! Allt går så fort, allt ska gå så fort! Mer och mycket av allt! Stort, större, mer, mycket, mest! Jag vill inte vara med på det tåget! Jag vill hoppa av och stå en stund på stationen, på den tomma perrongen, och se mig omkring, och inte vänta på någonting! Jag lär mig tålamod! Ha tålamod med mig!