tusenoennatt

Vaknade i ottan, entusiastisk och pigg. Piggheten varade betydligt kortare än entusiasmen, och då blir man ju frustrerad och ledsen, även om man vet att så oftast är fallet, och att detta är sakernas tillstånd. Men att tro och vilja kan försätta berg, är ett ordspråk, och ordspråk brukar vila på stadig grund. Att acceptera mina begränsningar eller inte, spelar egentligen ingen roll, varken för det ena eller det andra. Jag blir lika frustrerad vilket som, och då ger det, i mitt fall, i vilket fall, mer att sikta högt och ta ut glädjen i förskott, hur kort tid det än gäller, för det enda som händer om jag inte gör det, är att jag inte upplever lyckan alls, för jag är olycklig i overksamhet. Jag lever på hoppet, det har jag alltid gjort, och nog har jag hoppat, och både flugit och slagit i backen, så baken blivit mer än öm, men jag vill inte ens tänka tanken vad som skulle varit om jag aldrig hoppat, och jag ångrar inte mitt mod och min benhårda vilja och envishet, jag är enbart stolt och tacksam. Allt jag har idag, och allt jag åstadkommit, har jag ordnat själv, och fått, just för att jag trotsat och vägrat acceptera.