tusenoennatt

Obeskrivligt, oförklarligt?, obehagligt trött. Nej, tyvärr är det inte oförklarlig, men däremot oförståeligt och obeskrivbart för alla som inte upplevt hjärntrötthet efter hjärnskada. För det liknar ingen annan trötthet. Den går inte att sova bort, den gör den drabbade zombielik. Men jag är enbart levande, och nu föreslog mannen som såg och uppfattade mitt tillstånd, att det var en tur ut, med stopp för lunch, som tarvades. Ja, han kan ha rätt, och det är iallafall bättre än ångest i soffan, för vadsomhelst är bättre än ångest i soffan. Nu reser jag mig upp från de döda, för att möta livet och verkligheten i dess fulla kraft, än en gång,

Nu har jag och dottern vaknat, hon av väckarklockan, jag av någon annan onödig anledning. Hon har ett jobb att gå till, jag önskar att jag hade ett, tro det eller ej. Man saknar inte kon...Mannen har fortfarande semester, och det gör det både uthärdligt och trevligt, så nu ska jag ligga här och planera vad vi ska göra när han är ledig, och han brukar alltsomoftast vara med på mina infall, och utfall, det är väl det som är "i vått och torrt"!?!! :-D <3

Ett käckt litet utbrott såhär på kvällskvisten. Så det kan bli när det blivit för mycket och jag struntat i begränsningar. En Feelbad film som dessutom försenade och omöjliggjorde nedvarvning som avslutning på en lång dag, var ju smart, inte. Men utbrottet resulterade i ett demonstrativt städat badrum, och sedan ett gäng martyrtårar att blöta min makes bringa med. Men då fick jag tröst och kram, och bitchkänslan rann av mig. Ja, i vått och torrt, har det varit hittills, och det förvånar och glädjer mig varje gång. Kärlek kallas det, och jag har fått det! Tack! :-D <3

Mental och känslomässig stress. Att vara beroende och inte ha kontroll. Ofrihet, osjälvständighet. Jag förespråkar inte liberalism eller individualism, men solidaritet. SAMHÄLLE är ett fint ord: "Samhälle har utvecklats från sammanhällde eller samhälde, i sin tur från fornsvenskans samhäld. Det svenska ordet samhälle härrör från det latinska societas, vilket betyder "sällskap" eller "förbund" och kommer från socius som betyder "följeslagare", "kamrat" eller "partner". Det latinska ordet är sannolikt relaterat till verbet sequi, "att följa", och kan från början ha betytt "följeslagare"." (Wikipedia). Varför kan jag inte längre se mig och OSS i sällskap och förbund? Jo, därför att klasser och klassklyftor, ojämlikhet och osolidaritet har ökat och tagit över. Det är inte ett Samhälle längre och jag ser inte ljust på framtiden.

Sista sommarmånaden. Tiden går så fort, och det känns som man inte hänger med, och jag vill skruva ner farten. Jag är lite rädd, eller ganska mycket, eller snarare skräckslagen. Det måste och ska hända något nu till hösten, men vad vet jag inte, med säkerhet, inte ens med en klar aning, och det skrämmer mig, helt klart. Det kommer att bli många tankar och funderingar, och säkert en hel del ältande och malande. Oro är, och varar, och jag tror knappast den skulle försvinna, även om jag visste, för en oroad själ och ande, är en orolig själ och ande. Jag jobbar på, har jobbat hårt på, och ska och måste fortsätta jobba, ännu hårdare på, Mindfullness. Konstruktivt och helande tänkande och kännande.

Idag är hemvändardagen, och jag längtar. Jag vill till katterna, jag vill till trädgården. Jag saknar de välkända trygga sköna ljuden på landet och i huset, jag saknar de välkända trygga sköna dofterna på landet och i huset. Mission completed i Stockholm, med resultat över det förväntade, och i övrigt inte mycket som förväntat, men överlag över förväntan! :-)

Söndag, men inte vilodag. Upplevelser, upptäcker och utmaningar står på
Agendan, och jag längtar! Frukost först med kaffe, packa väska och packa sig iväg. Så enkelt så, bara ta tunnelbanan dit man vill och ska, och dagens strapats ska utgå från Karlaplan på Öfre Östermalm, och gå vidare till Kungliga Djurgården, för fint ska det vara, och endast det bästa är gott nog! :-D

Har sovit en stund, och är fascinerad över att det fortfarande är lördag. På teven flimrar monster förbi, så jag trivs bäst i det relativa mörkret och tystnaden i sovrummet. Så jag stannar kvar i sängen. Mina fötter värker fortfarande, och förövrigt är det varmt som i helvetet, tror jag! Förövrigt förundras jag över att jag tillsynes orkar mer än jag brukar och borde. Ljuden är många och fler, liksom intrycken. Men det är som att de trots allt väcker en till liv. Utmattningen kommer, och går, men lyckan består! :-D

Fascineras över hur bra det blir ändå, trots mina oroligheter, om jag lever som jag lär. En för mig enormt lång och händelsespäckad dag, som jag inte borde klarat av, om det hade blivit som jag befarat. Det blev som jag befarat, men jag klarade av det. Människor, ljud, ljus, känslor, i en icke sinande rad. Men jag stod mitt ibland det, stark, stolt och både glad och lycklig. Jag kan flyga, jag är inte rädd!!! :-D

Nu har en dag avklarats, och nu återstår resten. Tänk vilka vanedjur vi är ändå. Eller är det jag som är otrygg, och därför har svårt att lämna och vara utan mitt hem ljuva hem? Jag trivs bäst, men längtar ändå bort någongång, ganska ofta, men längtar lika fort tillbaka hem igen. Jag ville ha ett hem, som var mitt, där jag fick och kunde leva, och finna och vara mig själv, där ingen skulle kväva eller störa mig, och viceversa. Mitt hem är min borg, där jag bjuder in, och ogillar oväntat besök, och Gevalia. När oron fortfarande lägrar mig stundom, finns i mitt hem plats att både sörja, gråta och läka. Där finns de ting, både fysiska och mentala, och de människor, och inte minst djur, som är del av mig och allt för mig. Men visst måste man sakna och längta ibland, för att påminna sig om detta, och kunna glädjas åt det man har, istället för att sörja det man inte har.

Äntligen ska vi få lite bortatid och egentid och spänning och lattjolajbanlådan efter ett ganska, eller snarare enormt, drygt och tufft år, med min sjukdom och alla dess efterföljder. Stockholm är Min gamla hemstad och jag vill visa Honom den underbara stad detta kan vara, och för min del återerövra den plats där jag erfarit så mycket sorg, men i slutändan, ännu mer glädje. Så många minnen, som jag samtidigt är livrädd för, men med Honom vid min sida är och kan jag vara trygg. Som sagt Vi firar drygt 13 månader tillsammans, drygt 1 månad som äkta makar, och jag drygt 15 månader sedan Stroken, och inte minst hela 4 år sedan uppbrottet och flytten från Stockholm och mitt "gamla" liv, inklusive ett tidigare äktenskap, och dessvärre en dotter som fortsatt står skriven på den adressen i Stockholm. Det är ändå enbart värt att fira allt som är och blev, och varför inte varit. För det är som det är och blev som det blev, och hade det inte varit som det varit hade det inte blivit som det blivit, och jag är lycklig nu! :-D <3

Ligga soffa, med solbränd varm hud och trötta ögon, och bara höra ljudet från kattungarnas förehavanden, och ha alla måsten gjorda känns fint.

Svårt att sova när man latat sig hela dagen, och inte ens varit utanför tomtgränsen, och innanför ägnat sig åt så lite aktivitet som möjligt, och då blev i princip inget gjort. Men nu var det ju det som var meningen och prövningen, och huruvida målet helgade medlen återstår att se.

Övar mig i kontrollöshet och sysslolöshet, och varför inte kalla det för lathet? Nej, för lathet är ett fult ord och tillstånd, eller? I vilket fall som helst är det en vilodag, för kropp och inte minst hjärna. Träning är bra, men alla som vet något om träning, vet också att kroppen behöver varva träning med vila. Det är den viktiga aspekten, som undgått mig i alla år, och som ledde mig till utmattning och hjärnblödning. För vissa ligger latheten i ryggmärgen, och om det inte leder till ohälsa, pga fysisk inaktivitet, eller samhällelig ohälsa, pga av bristande bidrag till det allmänna, utan till ro i kropp och själ, så prisar jag latheten, och ska förfina min teknik i denna överlevnadskonst! :-) Men det kräver omskolning och övning, och jag ska träna aktivt! :-)

Vilodag, av nöd tvungen, har jag lärt. Och idag lyder jag vad både kropp och knopp låter höra. Tystnad och lugn råder, och så mycket harmoni som jag och livet tillåter. Att pressa och pressa mig, har varit jag och mitt liv. Det har fört mig dit jag är, men kunde fört mig dit jag inte velat och vill. Jag ville inte drabbas av varken utmattning eller Stroke, och inte förstod eller trodde jag att det kunde eller skulle ske. Men nu gjorde det det, och då måste jag leva med det. Men inte minst måste jag acceptera och arrangera det nya jaget och livet och få de tu att bli kompatibla. Det är absolut inte lätt. Men varför inte se det som en möjlighet och en spännande utmaning.

Det blir nog bra med allt, vad det lider, för bra har det varit mest jämt, för det kunde inte varit på annat sätt. Men vad är egentligen bra? Vad vill jag egentligen ha? Jag har så mycket av sådant jag velat ha, och jag har fått så mycket mer än jag vågat hoppas på, och kunnat tänka på, och mycket som jag hade har jag förlorat. Ändå är det så mycket mer jag vill ha, men jag vet inte va, och jag tror att jag både borde och måste vara nöjd med det jag har, här och nu.

"Gode Gud, ge mig bönens Ande, så att jag kan
be i stället för att oroa mig! Tack för att jag har
en skön säng och tak över huvudet och att jag får
bo i ett tryggt och fredligt land, så att jag i alla fall
slipper vara rädd för yttre faror.

Ta hand om mina kära. Du vet var de just nu
befinner sig och hur de har det. Hjälp dem och
bevara dem och låt ingen av dem komma bort
från dig. Sänd din änglavakt till deras beskydd!
Ge mig vishet och klokhet i de problem och de val
som ligger framför mig, så att jag handlar rätt.
Öppna den dörr som du vill att jag skall gå igenom
och stäng alla andra.

Hjälp mig att inte oroa mig för min sjukdom.
Välsigna läkarna och medicinerna och ge mig
tro och visshet om att du vill hela mig. Lägg din
goda hand på mig så att dessa smärtor
försvinner.

Herre, nu har jag vridit och vänt på mig i flera
timmar, men hjälp mig att ändå – genom ett
under – får vara pigg i morgon! Låt mina
malande tankar förvandlas till bön och
tacksägelse, så att mitt hjärta lovsjunger dig
natten lång…"

Angelica Fröjmark

Gud, som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder,
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går.
Den Gud älskar, lyckan får.

Skydda, Gud, min barnasjäl
för allt ont, och göm mig väl
undan frestelse och fara.
Låt mig trygg hos dig få vara
medan dagens timmar gå,
och när natten faller på.

Synd i gärningar och ord,
att din vilja ej blev gjord,
själviskhet i hjärtat inne,
att jag ej haft dig i minne —
all min skuld och all min brist
nu förlåt, o Jesus Krist.

Alla blomsterfrön som gro,
fåglarna som bygga bo,
smultronblommorna i skogen,
åkerns säd, att den blir mogen —
gode Gud som allting ser,
hjälp att ingen skada sker.

Alla gamla tag vid hand,
led dem till ditt ljusa land
genom livets nöd och vimmel;
blinda, som ej ser din himmel
eller jordens sommarskrud —
låt dem se dig själv, o Gud!

Tack att ingen ensam går,
som din fadersarm ej når.
Tack att dina milda händer
sträckas över folk och länder.
Tack för att du hjälper visst.
Tack, vår Gud, för Jesus Krist.

Gud, som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder,
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går.
Den Gud älskar, lyckan får.

Siri Dahlquist

Tänk att det är så svårt, eller är det att man istället gör det svårare än vad det är, eller är det så svårt, just för att det är svårt, och att man borde ge sig själv tillåtelse att tycka det? Trygghet och tillit, efter svek på svek, en omöjlighet? Ett djur är aldrig långsint, ett djur glömmer oförätter och övergrepp, djur är kloka människor! Jag vill ju va som du...!!!

Idag vill inte kroppen eller knoppen hänga med, men det är veligt och många olika besked. Jag vill, men lyckas inte få resten av kroppen att gå med mig. Lyssna till kroppen säger förståsigpåare, tänk inte så mycket utan bara gör, säger andra förståsigpåare inklusive jag själv, och då hamnar jag i konflikt med mig och kropp och knopp och framförallt med mitt ständiga dåliga samvete och mina ständiga prestationskrav på mig själv. Är på väg att hitta goda argument för att ge efter för min trötta kropp och knopp utan att försöka bekämpa min olust och orkeslöshet.

Jag älskar den staden, av hela mitt hjärta, och de människor jag tvingades lämna kvar. Det är inte staden som gjort mig illa, utan dåliga minnen som jag låtit förpesta mig och den med. Det ska det bli slut med. Love peace and understanding. :-D <3

Ingen sömnlöshet som inte går att råda bot på, övning ger färdighet, kunskap ger insikt. Har vaknat flera gånger, och somnat om lika många, vilket är en alldeles ny upplevelse, som jag förvånat konstaterar att jag förtjänat, genom hårt arbete, med mig. :-D

Och fem timmar senare är jag vaken igen, och det hade varit ok om kl varit 8 på morgonen, och det skulle innebära att jag skulle somnat 3 och inte 10, och då kämpade jag ändå tappert för att hålla mig vaken, men fick ge upp och somnade vid kuddlandning. Ja ja lite Wf och nu slutspurten på den spännande ljudboken! Inte misströsta!

Så tyst att jag trodde jag hade öronpropparna inne, och väldans trångt i den stora sängen, där jag och alla killarna ligger tätt och sött, vissa sötare än andra, de sötare än jag, Stig, Svante och Pelle, utan konkurrens. Skönt uppvaknande och god morgon. Kom också på att jag slutat ta insomningstabletter, och att det oftast går bra och bättre ändå. Med hopp om dagen och livet, minsann, just idag! :-D

Aj då. Alltid otrevligt att vakna efter några timmars sömn, mitt i natten, då jag av erfarenhet vet att det brukar betyda ingen mer sömn, och en lååång natt följt av en jooobiiig dag. Men om jag försöker ändra inställning och förutsättning genom att tänka positivt så kanske jag somnar. Det är ju ångesten över tanken att inte somna om som gör att jag inte somnar om. Och nu fick jag ångest över att jag inte kan sluta ha ångest, och jag tror det kan kallas ett Moment 22? Lite blodig och spännande kriminaldramatik kanske kan få mig på andra lika oangenäma tankar, men rikta bort dem från mig själv, och kanske kan hjälpa? Om inte annat så har jag nog använt tiden bättre genom att höra på, i mitt tycke, riktigt bra litteratur, under den inaktiva sömnlösheten, minsann. Nu skulle sömnvetare säga att, icke, inget stimulerande vid sömnlöshet, utan mörkt, tyst, svalt och just sysslo-och-intrycksklöst. Men när man har en malande turbohjärna som sätter igång med en rivstart med orostankar gäller det att avleda uppmärksamheten!

Nu har jag brett mackor, fyllt vatten i kylaren, och klätt mig för uppgiften, att bege mig iväg, och ut på utflykt, med mig själv! Härdande och lärorikt, förväntar jag mig och hoppas på! :-O :-D

Nu har jag sovit riktigt gott och länge och arla morgonstund, med uppdatering av statusar och spel, och självklart titta till mor och bebisar, och ge modern tidig frukost, så hon har att ta av och kan föda sina små telningar, som redan är så stora och redan med små personligheter. Tror att det kan vara två av varje kön, och en av varje i vardera täckning. Vi kallar dem för svart och grå, en storsvart och en storgrå och husse har redan funnit sin favorit i storgrå som är aktivast och busigast och redan försöker rymma ur korgen, men man ska inte favorisera! :-D <3 Bra liv, gott liv, god morgon! :-D

Får väl bli en sån här dag då jag förblir oklädd och ytterdörren förblir stängd. Återstår bara att intala mig själv att det är ok, och att jag mår bäst av det, fast jag vet att påklädning och utgång och komigång är bättre. Återstår också att intala mig själv, och framförallt inse, att man och jag inte behöver vara på topp och bäst och duktig alla dagar. För det är det inte många som är, om man ser till det stora hela. Visst finns det de som är bättre och duktigare på vissa saker, men visst finns det vissa saker jag är bättre och duktigare på än vissa andra. Så ligger jag och diskuterar med mig själv.

Att det ska vara så svårt att tillåta sig och acceptera sig. Jag har levt så länge på ett sätt, och ett annat sätt varit, och fortfarande är, otänkbart och inte minst ogörbart, trots att förutsättningarna och omständigheterna är så drastiskt annorlunda. Mer känna mindre tänka, mer känna mindre tänka, mer känna mindre tänka, mer.........!!!!

Hatar måndagar och arbetsdagar då jag inte har något arbete att gå till utan måste försöka hitta på något meningsfullt att göra av min tilldelade tid. Frustrerande att vara arbetslös, när man både är arbetsför och arbetsvillig. Men läkare och psykolog säger: "ge dig och det tid för tids nog hittar du din plats och din uppgift, passa på att jobba för och på rehabilitering i första hand." Jag är sjukskriven på halvtid men har övertygat mig och dem om att jag kan och vill arbeta resten och är därmed arbetssökande eftersom jag inte fick behålla min gamla tjänst efter en tids sjukdom. Men jag har sällan eller aldrig varit min egen bästa vän, men jag har jobbat hårt och jobbar vidare oförtrutet på att hitta till mig och njuta av mig,fulländat, självständig och oberoende! Mindfullness är ordet och kanske lösningen och jag ska odla och odlar min trädgård, både faktiskt och bildligt!

Fyra små kravlande pluttisar ligger nu ned mamma Ninja i korgen, och hon är så duktig. Freja var lite för nyfiken tyckte hon och morrade vänligt men bestämt. Nu börjar vägandet på hushållsvågen så vi ser att de växer och mår bra, oro varje gång men jag vill och tror att det blir bra, hon fick ju så fina förra gången. Enda orosmolnet är den lilla som kom från "ingenstans" och levde i ett par dygn sedan kallnade...Men de här är större och jag ska ICKE måla fan...Nu måste vi skrapa ihop pengar så hon slipper få fler bäbisar den lilla ömma modern, för hennes egen skull. Och inte minst måste vi hitta familjer som vill ha en katt att älska i vått och torrt, ty 5 (ja högst 6) katter får vi nog anse vara mer än gott nog här i Hem ljuva hem, för både våran och deras skull, för vi måste ju ha tid att ge dem alla den kärlek och omsorg de förtjänar och behöver. Sova nuu dåå? Nja, jag fick sova och har kunnat sova inatt då Conny fått ligga inne hos Ninja och hålla kollen.