tusenoennatt

Vilken konstig natt. Ligger oro i luften, fast inte i min, men jag oroar mig för annat och andra och då går det inte att sova. Men trots allt känns det bättre att oroa sig för andra än sig själv för det visar att man ser större och längre och utåt och bortom och det kan man bara göra om man har ett visst mått av lugn och harmoni med sig själv och i sig själv.

Nu är jag vaken, och längtar efter min man. Goda vanor bryter man inte så lätt. Inte många nätter vi inte sovit tillsammans året som gått sedan vi träffades. Då är det jag som varit på villovägar, påhejad av honom, för att träffa mina vänner. Men det är svårt att vara lika generös tillbaka, när man inte på långa vägar är lika osjälvisk och självständig som han. Men tro inte att han är långt borta och slarvar, nej han sover hos sin ömma moder, eftersom bussförbindelserna inte är en storstads härute. Så jag fick sms, så jag skulle veta och inte oroa mig, som han vet att jag gör, och mamsen hälsade och jag kunde somna tryggt trots ensamheten. Men nu är han inte här så jag kan väcka honom och sätta igång och prata om allt och inget och tjöta och... Hum, men den som väntar...jag hatar att vänta! :-)

Det artar sig. Lugnet infinner sig. Det krävs arbete för att få ro, och jag arbetar duktigt. Nu är det sommaruppehåll med psykologen, så jag får klara mig på egen hand, med allt jag kan, så gott jag kan, och jag kan. Mindfullness, här och nu, släppa och gå vidare, låta smärtor och tankar komma, men låta passera inte husera (där fick jag till det)! Jag är så positiv så det gör ont, för lycka är släkt med olycka, och lyckan kommer lyckan går, men den som älskar och älskas lyckan får! :-) <3

Sömnlöst men inte tröstlöst! Regnet smattrar utanför och katterna har dragit sig inåt i värmen till mig i sängen, och det sällskapet är inte att förakta! Regn ska det bli en del av de närmaste dagarna har jag förstått, så det gäller att komma på riktigt trevliga regnaktiviteter, företrädesvis inomhus!

Den 25e gäller det, då borde man va kungen i baren, men verkligheten är att lönen är slut i samma stund den finns på kontot, eller iallafall bortbudgeterad, och en får va gla om man har lyckats få in en liten belöning eller guldkant i budgeten. Men en ska inte klaga, det finns de som har det mycket värre, och jag har haft det mycket värre. Att vara ensamstående ensamförsörjande och bli sjuk och ickeproduktiv i dagens nedmonterade avvecklade försäkringssystem och osolidariska samhälle där endast de starkaste överlever, är en djurisk kamp. Och ensamma är vi om vi inte är två eller fler och ändå ökar antalet ensamma mer och mer. Dålig ekvation, men vi har ju fått veta vilken dålig skola vi har i detta landet, och det är väl det som resulterat i en regering och en finansminister som inte får ekvationerna att gå ihop?! Eller??? Men jag har ju både varit stark och haft tur, för inte kan det bero på något annat att jag ännu och helt klart även framledes har ett Hem ljuva hem och att jag har fantastiskt många guldkanter i mitt liv??? Jag står ju ej heller längre allena, utan är numera dubbelt så stark, eller omvänt hälften så stark, ty den tunga bördan som är livets kamp för överlevnad bär jag nu ej helt på egen rygg! Det känns gott och bådar gott, och kanske kärleken övervinner allt!

Nu är vi fru och make på papper och registrerat och det är gott och känns bra som det gjort sedan den dagen han kom gående längs vägen och därefter när allt rullade på och bara föll på plats mer och mer för varje dag! Det är stort och fantastiskt, näst intill obegripligt och nästan skrämmande! Men jag ska lära mig att inte vara rädd, och det hjälper Han mig med! Jag är lycklig och trygg, olycklig och otrygg bara korta stunder, när något gammalt elakt troll landar på mig för en stund, men Han motar bort den fula flugan! Jag älskar honom!

Idag gäller det, och jag är nervös, och kan inte se det framför mig, och jag har inte koll på mig och mina känslor, förutom att de är starka, på alla sätt, och jag har inte koll på andras känslor, men tror att de är starka också, för det är svärmors yngste son som gifter sig, det är svärfar som ska bevittna, det är någons bästa vän som gifter sig, det är hans ende bror som gifter sig, med mig, vem är hon, det är mina/våra vänner som kommer från land och rike runt och entusiastiskt vill närvara/dela min/vår lycka, våra allra närmaste. Min far finns inte men vet och godkänner sin namne från ovan, min mor finns inte för hon ska inte få överrösta sin dotter än en gång. Jag gör om och gör rätt och i nöden prövas vännen och de som kommer idag har härdat ut och älskat mig i vått och torrt, och jag är lycklig och trygg trots att nerverna väckt mig för tidigt, men jag kan ligga med armen om mannen och vila tills det är dags!

Det är gott att somna tidigt och tryggt, och sova länge. Att vakna tidigt i tystnad och lugn är också gott, om än lite tråkigt förstås. Men lite tid för eftertanke, utan grubbel, men med tacksamhet och glädje, eller rent av lycka, är fantastiskt gott! :-) <3

Stolt över mig å mina framsteg, med mig och allt, och enormt glad över mina framsteg, med mig och allt. Jag tänker och jag tänker rättare, jag känner och jag känner rättare. Ångest är ett undantag, som kan förklaras och undvikas, om jag kämpar vidare, och är klok och sund, och gör rätt och tänker rätt. Jag har mest av allt mig själv att skylla och tacka, sedan har många funnits och finns i mitt liv som hjälpt och hjälper, de som stjälper finns inte längre i mitt liv, annat än som skellett i garderoben, och de är på väg att åka ut, men var sak har sin tid, och vissa saker tar tid, och jag har tid! Jag vaknar i harmoni, liksom jag somnade lätt och tryggt, min kropp vilar och tankarna är lättare och bekymren lätthanterligare. Bekymmer finns, det är livet, oro finns, det är också livet och det är jag och jag lever. Det är hur man hanterar bekymmer och oro som är grejen, för var sak har sin tid, och oro ska inte ske i tid och otid, utan i rätt tid och rätt mängd och oftast inte alls!

Jag gör det både som ett bokslut och uppgörelse, och en manifestation till nuet det nya och framtiden, och för att inspirera andra, och naturligtvis för det allmänmänskliga behovet av bekräftelse! :-)

Jag tror inte på spöken! Att blotta sina känslor är mycket modigt och mycket bra, och ofta riktigt vackert. Vågar jag?-ja alltid, vill jag? - Ja, jag gör och vill, som vanligt ett hopp från hög höjd, och hoppas fallskärmen utlöses, och att mitt mod än en gång ger mig en fantastisk upplevelse! :-)

Oj, nu låg den färdiga texten från intervjun i min inkorg för godkännande. Den är starkt privat och stark, och den är som och hur hon uppfattade min berättelse om mitt liv, och hur hon vill sprida berättelsen om min kamp för, och min väg till, det närmaste lycka och harmoni jag någonsin varit, och hur mycket mitt hus och min trädgård betyder för mig, och inte minst Mannen, som har hjälpt mig att komma tillbaka till livet, och hur mycket de just manifesterar livet, mitt liv. Min älskade nämns och får vara den och det som på något sätt knyter ihop min livssäck! Jag känner mig blottad och är det, men jag är stolt över mig, och jag vill kunna gå "naken" i min trädgård, och har all rätt att göra det, och som "Gud" skapade mig visar jag mig i min nakenhet, för mitt sk öde kan vara och vill jag ska vara en inspiration, och uppfattas som det, får jag sluta mig till, då hon vill publicera berättelsen om mig, i en stor, av många läst tidning. Jag är jättenervös, men jättemodig, och jag sa Ja och nu blir det som det blir! :-O

En "enorm och fantastisk förbättring" under det dryga år hon träffat mig på Gerrehab, från den " underjordsdjupa och mörka" depression jag led av och levde med och under, tills nu, med hopp och framtidstro, kraft och obändig vilja och viljestyrka, som räcker, och blir över, med inspiration och som inspirationskälla, för mig själv och andra, stolt och lycklig. Ändå är jag bara i början på min väg, och vägen är lång, och resan målet. Den väg jag väljer är ingen motorväg, den är inte bred och rak med målet tydligt synligt. Min väg är snirklig och spännande, med hinder och gropar, ojämn och lång. Vandringen är inte lätt, den framkallar svett och är mödosam, jag ramlar ibland, men mer och mer sällan vartefter konditionen förbättras och jag lär med tiden av erfarenheter. Vissa dagar är vandringen lätt och njutbar, andra dagar inte. Vissa dagar vilar jag och samlar kraft, andra dagar springer jag, men bäst är att hålla jämn takt, och min egen takt. Det är svårt och kräver insikter och övning.

Det utlyses en massa lediga lärartjänster inom mitt avsökningsområde, inom mitt område, och det stressar mig. Några skolor har jag sökt till tidigare, men ratat eller blivit ratad. Jag vill inget hellre än att börja jobba igen, helst hade jag aldrig behövt sluta, då allvarlig sjukdom var absolut enda orsaken, tvingande, utan pardon, med arbetslöshet som följd. Bitterheten är svår men lättare, och jag reser mig igen, och nu har jag sedan länge stått på, av envishet och styrka, stadiga ben, men mina ben har alltför ofta sparkats undan för mig, och den upplevelsen är svår att radera. Jag har en plan, den är sedan länge satt i rullning, men allt, eller inget, är upp till mig, och inte är någon här självförsörjande.

Nyvaken för andra gången, och tänker på det jag nyss hört/läst i min nyligen nedladdade självhjälpsbok, att skilja på nödvändig och oundviklig oro, och ältande. Oro är bra, det är våra hjärnor konstruerade för, men ältande, utan effektiv handlings/åtgärdsplan, är dåligt. Jag har en handlingsplan, men är osäker på om den både räcker och är effektiv. Det andra jag nyss hört, är att positivt tänkande inte är en lösning på problem, ej heller motsatsen, däremot realistiskt tänkande, då hjärnan är konstruerad art ifrågasätta, argumentera och tvivla så vilar den när den inte behöver ana "oråd och fantasier" (mina ord). Tänkvärt!