Utled
Fan vad jag är less på att gå hemma, ensam och uttråkad, trött och utled, orkeslös men inte viljelös, och tvingas acceptera och uthärda läget, utan koll på när var hur och hur länge. Vill men kan inte, kan men vill inte. Vill veta men vet inte, och kan inte få veta, för ingen som vet ingen som vet, Vem vet, inte du, vem vet, inte jag...Väntan på,vadå? Allt och inget, allt eller inget.
Man gör så gott man kan
Totalutmattad, efter en i princip sömnlös natt, men försöker hålla ut, och gör mitt bästa, för som sagt, sova är inte möjligt, varken då eller nu. Har varit i trädgården sedan morgonen, och klippt å rivit å krattat å stått i, planterat fler lökar i fler krukor, så intet fönster eller bord är tomt, och katternas "katteve" (fönsterskådning) därmed förstörd, till deras förtret, men då går det ju alltid att sätta sig i krukan, eller äta upp de späda små groddarna som sticker upp ur jorden, som straff eller som kompensation...Nu blev glömd frukost frunch, och laglig tid för ett glas vin till maten, för det vill jag ha, och känner att jag behöver, för att höja stämningen i min trötta kropp och hjärna, som inte är så extremt glättigt dumpositiv idag.
Odlar min trädgård
Rejält med jord under naglarna, och på tok för många krukor i fönstren, varav ca hälften spirar av något jag glömt vad det var jag planterade, i hälften har inte hänt skit. Men det är första året jag gör denna ansats och insats, och man lär så länge man lever, och det är trots hårt arbete, eller just tack vare hårt arbete, det är så roligt! Jag håller mina smutsiga tummar på min smutsiga hand att det snart spirar i varenda kruka! Idag har projektet varit blomlökar i kruka,och det ska bli väldans spännande. Det lockar dock fram otåligeten i kubik, ty tålamod är nog både en odlares och en fiskares bästa vän, men jag är varken det ena eller det andra, ännu iallafall!
Simma lugnt
Idag ska jag dra ut på det, börja senare och starta långsamt, vänta och bida min tid. Det är varmt i sängen, svalt utanför, som det ska vara, men för många minusgrader utomhus än jag vill och tycker att det ska vara. Dagen är tillräckligt lång och innehållsrik och utmanande ändå även om jag väntar med uppstigandet ännu en stund och njuter av värmen och lugnet i sängen och sovrummet.
"Det är relativt, käre Watson"
Saker och ting är relativt. Jag brukar säga att smärta och sorg inte är det, men jag börjar tvivla. Just idag kunde jag känna en enorm lycka och tacksamhet över allt jag klarar och allt jag kan. "Man" sa att jag skulle vara tacksam att min Stroke inte innebar "värre" men, och såna uttalanden gjorde mig heligt förbannad, och jag brukade ryta i mitt upprörda sinne att, jag minsann inte varken kunde, behövde, eller var, ett jävla dugg tacksam! Men nu tror jag Ni förstår vart jag är på väg och vart detta skall sluta?! Visst är sorgen och smärtan stor och svår över de förmågor jag "ändå" saknar, och jag har tyckt att jag har varit förlorad i mig själv, och förlorat mig själv. Men jag tänker, och jag tänker om, jag värderar och omvärderar, jag analyserar och drar slutsatser, om och om igen. Jag har på sista tiden, efter min tid av forskning och sökande, funnit sammanhang där livet och verkligheten, tillvaron och jag själv har fått nya och andra perspektiv, vilket insikt och kunskap ger, det vet jag, som lärare. Jag har funnit ett sammanhang, där jag får full förståelse, där jag får igenkänning och aha-upplevelser, flera gånger dagligen. Jag sitter som vanligt hemma, men ingenting är som vanligt längre. Jag har gråtit stora krokodiltårar, skrattat högt och pratat för mig själv, varje dag, flera gånger om dan. Jag är fortfarande ensam hemma, fysiskt, men mentalt är jag i sällskap med goda vänner, dygnet runt. Ibland blir "festen", pratet och samvaron, överväldigande, och stundom övermäktig, men jag känner mig enbart tacksam. Det här är en hyllning till de sociala medierna, som hjälpt mig till denna insikt och utsikt, och inte minst är det sammanhang jag har, under de omständigheter jag lever under. detta är bara början.
, och jag tror att det blir mer, både insikter och utsikter! Hittills är den insikt jag gjort, och som jag började med att vilja uttrycka, men efter mycket kort tappade bort, då tråden trasslade till sig, som så ofta, att Ja, jag är tacksam, mycket tacksam, över att det inte blev "värre", för det kunde varit mycket värre, och nu vet jag hur mycket värre, och det gör mig tacksam, men gör också att jag helt enkelt inte har mage att klaga, för jag är sjuk, men det finns de som är sjukare, och sjukdom är relativt, är så jag känner, numera, iallafall!
Byggare Bob!
Shit vad jag har haft roligt idag, mot alla odds, för plötsligt händer det, och därför ska man aldrig misströsta. Ta tag, nya tag, och jag tog tag i kofoten, och bände loss hela vindskyddet, planka för planka, med höga stönanden och risk för nedklubbning och utslagning, sen tog jag krattan och krattade löv i stora högar och fick fram små spirande knoppar av vit- och blåsippor, och sen tappade jag greppet, eller iallafall var orken totalslut. Svettig, illröd av delad kyla och ansträngning, darrande otränade muskler i ben och armar, och hungern slog till som sig bör vid lunchtid. Jag får nog anse dagens värv vara avklarat, men jag känner att jag faktiskt har lite krafter kvar, men om jag sparar mig och sparar lite roligt och delar upp det roliga så kan jag ju dra ut på det och ha roligt många dagar, för många plankor och många löv återstår!
Smida medans järnet är varmt
Tror tamejfan att jag är redo för att ta den där promenaden nu, kort eller lång spelar mindre roll, har ju min doktor sagt, som jag förövrigt ska träffa idag. Japp, bäst att inte dra ut på det, utan smida medans järnet, ja inte är det varmt, men kanske lite småljummet!
Ode till livet och kärleken
Mitt liv har varit som livet kan vara och är. Mycket sorg svek och förluster som satt djupa spår och stora ärr, men att klaga eller ge upp har inte varit ett alternativ, för det har min livskraft varit för stark och min vilja att inte bara överleva utan leva, fullt ut, hellre mer men aldrig mindre. Jag har också nu tillslut kunnat skörda frukterna av min eviga kamp och mina trotsade motgångar, lön för mödan när jag nästan tillslut tappat tron och hoppet falnade kraftigt. Jag hade kunnat ge upp, och var nära när Stroken drabbade mig förra året, som "sur grädde på moset och rutten lök på laxen och prick över X. Jag lever tack vare mina barn och att jag aldrig i helvete skulle lämna/eller svika dem och ta livet av mig, som min sk mor hotat med hela mitt liv, hon finns dock kvar "på papperet" men inte i mitt liv, för det är hon inte värd, men jag behöver regelbunden terapi för att försöka släppa det hjärngrepp hon ändå har på mig, min älskade far och enda trygghet i min värld gick bort i cancer 2010 och någon annan familj har jag inte. Så när min nuvarande sambo dök upp i mitt liv i juni förra året, kom, satte sig i en stol vid min husvägg, tyst och märklig, och sen följde med mig in, och sedan dess aldrig lämnat mig, så var han stegen som fick mig upp ur den mörkaste djupaste avgrund och nu fortsätter att vara min oas, min trygghet, min enda kontinuitet och min ryggrad, han som håller upp mig, och som låter mig blomma och blomstra och får fram det bästa i mig. Jag gråter av glädje och tacksamhet, av lättnad och lycka.
Glad för det lilla
Hann inte med kaffe, för jag var tvungen att rädda det som räddas kunde, innan de drog räkningar idag så jag ej kunde få mjölk till det redan äckliga kaffet och så att jag kan lyxa till det med lite bensin och medicin. Jomensåatt, Jag har varit med om värre, nu är det Skorstensfejarna och Landstinget Sörmland som får stryka på foten, och för det har jag inte ett dugg dåligt samvete, lite ångest men inget dåligt samvete! Nu ska jag iallafall skjutsa iväg min närande dotter till arbetet, i vår nyförvärvade skrotbil, som iallafall har både värme och fläkt, till motsats mot den förra, som dessutom hotade med motorhaveri. Dock har den nya pärlan bara en fungerande dörr, på förarsidan iallafall, och man får vara glad för det lilla!
För-och-nackdelar
Inte alltid lätt, men man kan välja att göra det svårare eller lättare, och välja att göra överhuvudtaget. Men allt har och får konsekvenser som man bör ta med i beräkningarna. Att gå upp på morgnarna är inte lätt, men att överlägga för och nackdelar med dylikt ger ofelbart övervägande fördelar med att kämpa sig upp.
Njutning
Just nu njuter jag, av livet, och den uppmärksamhet jag lyckas ådra mig, av de upplevelser och insikter jag får dagligen, av solen, av våren, av fågelsången, av mitt vin, för trots att Jante och moralen sitter och kraxar på min axel ständigt så har jag bestämt mig för att med kraft mota bort dem varje gång! Nu gör jag det! BORT!!!
En inte helt vanlig måndag
Nämen oj vad tiden rusar iväg, när man har...bekymmer...Nåväl, det har varit och kunde vara Mycket värre. Jag ska ju få sällskap till och på mitt PK-prov idag av Mats Ekberg och sedan kan, ok, jag ändrar till Ska, det bli bowling som aktivitet med Neurogruppen, för jag Måste våga och satsa, och friskt vågat hälften vunnet, tamejfan! Men nu Måste jag göra mig iordning inför dessa dagens utmaningar! Väl Mött! :-D Ds: Har förresten fått lägga till Måndag till ett braigt M-ord! :-D
Måste
Är in i jävla bängen skittrött, och spänd som en stålfjäder, men jag ska stå ut, och göra det jag måste och ska. Jo, jag sa det förbjudna ordet Måste, men vissa saker Måste man, tamejfan, och jag har bestämt att jag Måste ta Mej ut, utmana mig och mitt Motstånd, och därmed har jag mildrat, eller förstärkt, innebörden av ordet Måste, och gett det en positiv klang, för jag Måste Må bra, och om man ser det så så är många M-ord Mycket bra!
Point of no return, det är livet.
Jag har återigen förvånat, och ska ständigt komma att förvåna mig själv. En snabb kopp kaffe nu innan allt kör igång på blodigaste allvar och jag skjutsar dotter till jobbet, sedan är det point of no return, tamejfan!
Ja, tamejfan
Vaknar med nöd och näppe, som en urvriden trasa, men jag har bestämt mig för att resa mig upp, och ta utmaningen, eller omvänt... En inte så god morgon, men då kan det bara bli bättre, tamejfan, och svordomar är per definition förstärkningsord, så om jag kör en massa såna så kanske jag blir stark, eller har jag missförstått nåt? ;-O
Nytt liv nytt hopp
Fick mig en stunds vila, med avslappningsövning, och känner nu att den gett en gnutta liv och lust och ork. Alltid lika trevligt, men även stundom förvånande, när man lär sig nytt, gammal och erfaren som man ändå kan tyckas vara, och ändå gör nya insikter och får nya och goda erfarenheter. Hopp om livet och framtiden! :-D <3
Paybacktime
Idag är det sista dagen på en något märklig och otippad helg med bilhaveriet på minussidan, men lördagssamvaro med kul fest på absolut plussida inklusive sol och trädgårdsvistelse och uteaktivitet. Efter en natt ensam med dålig o efintlig sömn är nu även mannen vaken, och hungrig och kaffesugen, så nu blir det. Jag vill ligga kvar en stund, för min hjärna verkar inte få plats i skallen, typ, och jag skruvade ner värmen lite väl drastiskt inatt känns det som när jag vaknade med panikkänslor i bastuklimat, och jag är allt lite grinigt missnöjd, men det är paybacktime för gårdagens roligheter och lättjefylldhet, och det är bara att betala notan, för dra en springnota orkar jag då rakt inte.
Äntligen fredag
Har sovit en stund nu å då idag, för ovanlighetens skull, och solen skiner ännu, och jag känner att lust och lite ork finns, och inte minst finns vin kvar, och idag är fredag och då får man, och dessutom långt efter 12, och då får man definitivt, sa min mormor, och hon är klokare än jag förstått, men jag förstår mer och mer med tiden, åren och medföljande erfarenheter och insikter.
Att vara eller inte vara
Nu har jag pysslat och fixat ett par timmar och blivit trött. Då är frågan om det är dags för morgonmedicinen, som idag och nu ser stor och äcklig ut och känns svårtuggad. Men den måste ju tas för välmåendets skull sägs det, och vad gör man inte för att komma åtminstone en liten bit på vägen mot toppen.
Godmorgon
Nu jävlar, trots huvudvärk och halvt igenmurade ögon av dålig sömn så ska det köras igång och köras hårt men försiktigt då jag ska köra dyrbar last dvs mig själv och gode vännen. Sjuktransport till Kullbergska för hälsans skull, jomensåatt som det blivit och kan bli. Tänk på det, att plötsligt händer det, och det kommer som ett Slaganfall i mitt fall, men ligga kvar är inget alternativ varken nu då eller sedan! Godmorgon världen ready or not.
Släppa
Nu går jag och lägger mig. Släcka ner och skapa lugn och harmoni, både yttre och inre. "Tofflorna" av, å ställas under sängen, glömma bekymmer, för i morgon är en annan dag med nya, eller nygamla, eller gamla eller inga alls. Imorgon är ett oskrivet blad och ska så förbli till imorgon!
Väntans tider
Ligger och skriver listor, å väntar på att folk ska vakna och koppla upp sig och börja leka och prata med mig. Dottern kanske vill ha skjuts till jobbet i det kalla snövädret och det får en ju att vakna till ordentligt. Måste ju måla sista köksbänken idag. Trädgårdsmöblerna får bittert vänta.
Så är det ibland
Jag kan inte se på teve, kan inte ha en massa prat och ljud omkring, inte musik, inte för mycket ljus, inte stökigt...Vissa dagar värre än andra, andra bättre än vissa, många riktigt bra, men de dåliga har en tendens att kännas mer, fast det borde vara tvärtom. Men jag jobbar på det.
Ensam
Nu blir det att dra sig undan till sovrummet, då alla intryck är för mycket. Familjen visar hänsyn, och gör sitt på sitt vis, så jag inte ska bli störd och förstörd, men vi kan inte umgås, för då överhettas jag. Jag, jag, jag, allt kretsar kring mig å mitt, känns det som, och det är ledsamt och ensamt.
Utmattad
Att vara totalutmattad men inte kunna sova är som det är och det är terror och det är mitt dagliga nästintill ständiga tillstånd. Nätterna sover jag numera djupt och länge men det har ingen som helst betydelse.
Bängtrött
Nu blev jag sådär bängtrött igen, och nu finns inte mycket att ta till, mer än värmedynan till soffan, extra kofta och filt, och lite håglöst wordfeudande och Quizkampande å kanske lite uppdaterande. Problemet är ju att "normala" människor "har ett liv" på arbete eller med aktiviteter, och kan inte vara online med mig 24/7...:-O
Morgonmedicinen
Nä nu är det dags för morgonmedicinen, för nu kom sömnigheten, och mot den är ingen annan bot än att medelst fysisk ansträngning få igång kroppen. Man kan tycka att sömn vore grejen, men icke, sömn är varken tillrådligt eller möjligt i mitt fall. Så nu ska bergsbestigarutrustningen på, djupa andetag och stålvilja.
Dags att gå till arbetet
Kaffekopp två, dotter vaken och "klampar på mitt tak", jag försöker dra ut på det "oundvikliga". Har börjat tänka att den där morgonpromenaden ska ses som och hanteras som alla de ohemult jobbiga morgnar jag och de flesta genomlidit och övervunnit var och varannan dag i princip hela livet. Skillnaden är visserligen ganska stor nu, med tanke på att man faktiskt kunde få styrka av att se de andra halvsovande sura medresenärerna på T-banan varje morgon, och tanken på att träffa sina arbetskamrater, och i mitt fall de sista åren, alla elever, och få köra igång den minutiöst planerade dagen, och inte minst, man fick löning den 25e, i förutsebar mängd, så debet å kredit blev i jämvikt! Vilket är lååångt ifrån fallet numera!
Dags att bergsbestiga.
Antar att det är dags, för den där promenaden. Men jisses vad det tar emot, trots att solen skiner, ty kylan är inte en välkommen gäst. Krävs ton med styrka och envishet och målmedvetenhet för att klara denna utmaning. Måste söka i mitt minne efter styrka i tidigare erfarenheter, samt ord och uppmaningar från kloka vänner och proffs, psykologer och doktorer! Morgonmedicin, systemet måste väckas, morgonångest botas...! Ja, jag vet, och jag har gjort det förr, och jag har besegrat många högre och svårare hinder än tröskeln, ska gudarna veta.
Ville bara säga det.
Efter en minst sagt överraskande och ovälkommen kyla denna morgon i första vårmånaden, med extrem motvilja till följd, har jag nu inte bara lyckats lämna den värmefiltuppvärmda sängen med de varma katterna, utan sitter nu påklädd, med min ljumna kaffekopp, ganska nöjd över att ha organiserat i mina bokhyllor. Lyft fram trädgårdsböckerna och tryckt bak historieböckerna bl.a. för var sak har sin tid! Solen skiner iallafall på mig, genom ett ganska smutsigt fönster, men som sagt, var sak...! Då slog det mig plötsligt, här i min ensamhet, och förväntade nedstämdhet, att så inte blev och är fallet! För jag är inte ensam, ty i mina tankar finns Du, och i Dina tankar finns jag, det ser jag på Facebook, som denna morgon gett mig både leenden och skratt, hopp och mod, och övertygelsen om, och tilliten till, att jag inte är ensam, och att jag har både vänner och familj, inte på armslängds avstånd, utan närmare än så, och kanske inte familj vars blod rinner i mina ådror, men ändå! Ville bara säga det.:-D <3
Alla dessa dagar
Idag var en annan dag, och snart är denna dag slut. Imorgon är ännu en annan dag, och den är fortfarande ett oskrivet blad. Imorgon vet jag och kan dra mina slutsatser, eller strunta i att analysera så mycket, utan mer konstatera och arkivera och lägga till dag för dag till erfarenheterna. Alltid upplever man något, och alltid kan man lära sig något, om man är uppmärksam och lyhörd och vetgirig.
Jag vill.
Det gamla vanliga, vilja långt mer än man orkar. Äta bör man, så det gör jag nu, men allt det andra. Alla andra orkar ju, jag vill också orka, och jag blir arg och ledsen och frustrerad. Hur svårt kan det va? Jävligt omöjligt, är hur svårt det är, leva utan att leva, är hur det känns.
Man Kan göra så, men det är inte rätt! Eller?
Gissa vad? Trött! Har ni hört något så konstigt? Ja, då gör jag som jag tror och vill, och det enda jag kan; 1: Provar med mat, äter den ute i solen, medans jag tittar på mannen som mekar med bilen, och på katterna som gör lite alltmöjligt eller ingenting. Och till det tar jag ett glas vin, för det vill jag,men jag vet inte om det är rätt, men man Kan göra så!
Ett litet glädjetjut!
Oj, vad solen skiner, ute och inne! Mannen gör det jag brukar; pysslar och plockar i köket, katterna gör som jag kommer att göra vid varmare väder; solar på verandan! Ty de har päls, det har inte jag, (mer än lite på överläppen å benen, för raka sig med blodförtunnande medicin i omloppet, är ingen höjdare)! Ja det var mer än Ni ville veta men håll tillgodo! Nu bär det strax av ut, för att skaka igång kropp och vila knopp, för ikväll vill jag vara på topp vid umgänget med svärisarna!
Upp stiger solen!
Ikväll blir det grillning med mina blivande nyblivna svärisar, här i vårt hus och vår trädgård, för nu är det vår, och det vänder och det är nytt och det är hoppingivande och spännande, och idag är jag uppåt som en sol, och pannkaka ska vi inte äta denna dag!
Bara vara kvinna.
Ja, vad ska man göra nu? Uppstigen från de döda, påklädd men inte mycket mer. Sängen bäddad, diskmaskinen tömd och fylld igen, avtorkat det värsta i köket, för Anticimex som obehagligt ska komma och inspektera min smutsiga byk idag. Kaffet är dessutom snart uppdrucket, och det brukar betyda, point of no return. Men en smörgås bör jag och ska jag unna mig. Att det är kvinnodagen idag får mig att komma ihåg det ibland obehagliga faktum att det är detta ibland ickeprioriterade ickepriviligierade kön man tillhör, för just nu känns det så, fråga mig inte varför, jag är bara en känslomänniska, ja det är ju vi kvinnor, sägs det, så ni ser!?
Betongkropp
Två meditatoner som gav en stunds ro och vila, men oron är kvar. Betongkropp. Ska försöka baxa mig ur sängen.
Säng säng säng sova sova sova
Nix, här ska inte gås upp, innan solen iallafall, och helst senare än så, annars blir dagens väntan, på mannen och kvällen, så där erbarmeligt lång. Provar en avslappning/meditation, och hoppas på effekt! See U folks, förr eller senare!
Orolig, störd nattsömn
Hade min natt filmats är jag övertygad om att jag snurrat runt och farit hit och dit som en propeller. "Varav hjärnan är full talar kroppen" Liksom "av vad hjärtat är fullt talar munnen". Min hjärna tänkte inte på båtar, men var full av intryck och känslor och tankar från kvällens diskussion om hjärnan. Denna känsliga fantastiska kroppsdel, som är så bra när den fungerar som den brukar och ska, men när den inte är som den brukar och ska, spelar en så fantastiskt märkliga obegripliga obehagliga spratt. Jag lyssnade och fick lära, och jag är vetgirig och läraktig som få, får jag för mig. Nu är mannen vaken, och därmed också jag, fast inte av samma anledning, som vanligt. Han av plikt, jag av oro och stress över sakernas och livets tillstånd och outgrundliga vägar och vändningar.
Vad göra? Ingenting!
Ja, vad ska man göra nu? Dagens prestation känns som om den är avklarad, med den över en timme långa, och med långa steg gångna, promenaden! Eller? Ja solen skiner uppmanande, och nästintill uppfordrande, på mig genom fönstren. Lite stressande faktiskt. Man har ju intutat i sig, av sig själv, och andra, att göra ingenting duger inte, och att göra ingenting går inte, för mig. Det finns de som kan, och det utan träning, och det är både beundransvärt och eftersträvansvärt. Mina katter t.e.x. är professionella på det, och jag försöker lära, av dem och av andra! Nu ska jag iallafall ta mig över tröskeln, ännu en gång, denna fantastiska dag, och de fyra trappstegen ner till utemöblerna,
vid min soliga husvägg, på det hus som jag kallar mitt Hem ljuva hem, och som är det ljuvaste hem man kan tänka sig, och önska sig!
Mod
Nu är kaffet uppdrucket och koffeinkicken har slagit till i sällskap av känslokicken. Ja ni vet!? ;-D Nu kan det hända att skor och jacka och Musseöronen åker på och jag startar min promenadapp och stegräknare och ni förstår vart det bär hän. Men först ska rädslan besegrad inför glashal uppfart.
Hem ljuva hem
Här sitter jag och funderar, tänker och planerar, och inte så lite känner. Jag ser mig omkring från min plats vid köksbordet, där jag vanemässigt sitter ensam varje morgon, med min kaffekopp och en smörgås, men numera bara ensam på vardagarna, tack någon. Det hem jag skapat, av egen hand och förmåga, efter eget tycke och smak, till en kostnad av extremt mycket blod, svett och tårar. Jag tänker nu, att det var ett billigt pris, om man jämför pris och jämförpris. Jag kan efter all möda äntligen njuta fulländat, och se, förstå och känna, att jag inte bara skapade mitt hem, utan mig själv, som den jag varit men inte tillåtits vara, och den jag vill vara och är. Och det jag ser är vackert och ljust, som livet just nu, och jag andas, djupare och lättare än på länge, och det är underbart.
Rutin
Nu ska jag dricka kaffe och äta smörgås, efter uppstigning och rutinmässigt plock och fix, innan lugnet har skapats och kan njutas, förhoppningsvis, om jag kan hitta och hålla fokus på här och nu, och högst en aningen framåt.
Lust utan ork
Sitter och är rädd att lusten ska försvinna, eller snarare orken och därmed lusten, för lust utan ork, är det jag oftast lever med nu, och det är utmattande i sig.
Att lära gamla hundar sitta.
Aldrig lagom, men oftast för mycket än för lite. Idag spritter kroppen och knoppen av lust, jag vill göra allt och ingenting duger inte. Men nu Susanne måste du sätta dig ner en stund och samla dig. Japp, man kan lära gamla hundar sitta, iallafall en liten stund. Och jag är en föredömligt dresserbar gammal hund, som nu vet att jag ska göra en kopp kaffe, bre en smörgås, och på sin höjd sitta och göra listor på allt roligt jag vill göra. Sedan ska jag på pedagogiskt vis dela in listan i kategorier, och numrera i prioriteringsordning, efter väl och noga uttänkta kriterier. Uttröttbarhetskriterie är ett, och motsatsen är energigivarkriterie, sen ska jag tänka ut några fler. Men då var det ju det där med att tänka för mycket....Nåväl, jag sitter inte så fint, men jag sitter lite lätt!
Här är mitt liv.
Packar mitt liv i en liten väska, för att se vad jag ska göra med det. Rota och gräva, gallra och rensa ni vet. Tar med det till psykologen idag, som får ge sitt utlåtande, inte om mig och mitt liv, men vad jag ska göra med allt mitt bagage. Det består av bevis och dokumentation i form av, fotoalbum och dagböcker, och som sagt kassetter. Inte illa. Snacka om att vara rädd att glömma...Hujedamej, vad hon får göra rätt för sin lön, den arma psykologen, denna intensiva timme hon avsatt exklusivt bara för mig.
Dags att odla min trädgård!
Idag ska jag till psykologen, och rota och gräva. Som att odla sin trädgård, gallra och plocka bort gammalt och visset, och gödsla för rik blomstring och god skörd. Vissa plantor gror fort och blommar tidigt, vissa blommar kort tid och vissnar fort, andra blommar år efter år och blir kraftigare och starkare för vart år. Till nästa år lär man sig vad som bör odlas och inte utefter det resultat och de egenskaper man vill ha. Jag satsar på de livskraftiga, ständigt blommande, och det städsegröna vintergröna. Idag ska min trädgårdsmästare psykologen lära mig vad jag ska gallra bort och hur jag ska gödsla för god växtkraft!
Resan är målet, tro, hopp och kärlek är medlet.
Ligger vaken och behöver göra något, så jag tänker. Försöker få överblick och kontroll. Planerar med skräckblandad förtjusning. Tänk om det inte blir som jag vill, eller inte går som jag vill, eller blir som jag tror, eller går som jag tror. Jag är rädd för så mycket, men ändå modigare än många, många kallar rädslan att vara negativ, jag vet att rädslan är sviter av dåliga erfarenheter. Hade jag inte varit en grundmurad optimist hade jag knappt levt idag, och knappast levt som jag gör idag. Jag är stolt över alla mina erfarenheter som format mig till den jag är, jag är stolt över min överfulla ryggsäck. Men den är tung att böra på, och vill jag fortsätta gå framåt och klättra uppåt blir det lättare om jag sorterar ut en del och kastar sånt jag inte behöver längre eller vill ha. Jag inventerar och försöker kasta så mycket jag kan. Vissa saker är extra tunga, och vissa saker svåra att göra sig av med, men jag får äntligen hjälp att prioritera och bortprioritera, av min kloka psykolog och terapeut, och inte minst min pojkvän, sambo och blivande make som gav mig tro, hopp och kärlek. En ny erfarenhet som är lätt att bära på och som jag tänker vårda ömt och länge ,tills döden är min plan, men, det finns alltid ett men, och ett om, för livet går sin gilla gång, och livet är inte helt förutsägbart, och det är bl.a. den osäkerheten jag måste lära mig leva med, och att leva idag, för idag, men planera för en framtid, och se ljuset och lämna mörkret.
Siktet inställt
Det blir ingen promenad idag i det fina vädret, för det är helt enkelt för halt, och denna gång smärtar det mig, för jag hade velat och behövt och hade kläderna på och hade siktet inställt men nu blev det inställt och måste omställas på annan våglängd och annat fokus.
Ett steg i taget
Det går framåt, med mycket tveksamma små steg, nu ska jag gå upp och ge katterna mat och göra mig en kopp kaffe. En prestation värd medaljplats.
Morgonångest
Nu har jag iallafall fått på mig lite kläder, så jag inte behöver frysa som en galning, om, och kanske när, jag orkar och vågar gå upp ur sängen.
Vill inte
Känns som för tidigt att börja dagen på riktigt, med uppstigning och kaffe och allt det andra som kommer med det. Men ligga säng å göra ingenting både känns och är ganska värdelöst och meningslöst. Problemet är att få den orkeslösa tillsynes muskellösa kroppen att röra sig, när marionettspelaren släppt snörena.
Den overkliga värkligheten.
Märkligt, overkligt. Extremt utvilad efter en mycket lång natt som följde på en utmattande dag. För baksmälla ger bakslag och bakslaget är just utmattning och baksmällan är sviter efter känslomässig berusning. Det tar tid att komma i fas med den vanliga overkligheten och idag är dag tre och overkligheten är fortfarande overklig och inte så angenäm.
Baksmälla, bakslag.
Den stora tröttheten, tårarna efter skratten, tomheten efteråt, irritationen, frustrationen, ilskan, be mig inte tänka positivt, kräv inte av mig att jag ska vara positiv, kräv ingenting alls av mig.
Upp som en sol, ner som en pannkaka
Morgonens sprudlande energikick varade en dryg timme. Vid frukostbordet kom den ohejdbara sömnigheten och att hålla uppe ögonlock och huvud blir en utmaning. Men nu är det promenaden som måste till. Bara att ta på skor och jacka och bestiga berget.
