tusenoennatt

Fysiskt illamående, och ångestkänningar, av nattens och förmiddagens aktiviteter! Drömsömn på natten, föreläsning med diskussion på förmiddagen. Människor, intryck, och massa uttryck tröttar, mer än jag tror, trott, vill och velat, erkänna, för mig, och andra! Ledsamt och svårt att acceptera! Lång och långsam process, i uppförsbacke! Men det är mycket nu, och mer ska det bli, och jag är både orolig och rädd! Men också entusiastisk, och full av tro och hopp, men så rädd att bli besviken, igen! 

Gjorde ett intressant test med maken igår! Att inte använda inte i samtalet! Det synliggjorde och tydliggjorde tankemönster och tankefel, värda att tänka på! Men inte tänka för mycket på! Idag ska jag öva mig på att bara låta vara vara, utan att försöka förklara, eller fråga varför! Sömnlösa nätter ger på tok för mycket tid och möjlighet åt fruktlösa tankar och funderingar! 

Depression: Då den modigaste och starkaste, blir livrädd, liten och svag!!! Ångesten är nedtyngande som betong, och lägger ett tungt ogenomskinligt skynke över vett, sans och verklighet! Den påklistrade ytan ler av gammal vana, tårarna torkar man, och de lämnar inga spår! Man skrattar fast man gråter, man andas fast man kvävs, men framförallt visar man ingenting, för ångest är inte vackert, och ångest gör dig ful, och vi vill ha det vackert, rent och fläckfritt! Så därför sitter jag här, och ser solen, och vill gå ut, men kan inte, för ångesten är för tung, och rädslan för stor! Kan inte möta någon, för öppnar jag munnen kanske allt det svarta slipper ut, och skriet lämnar strupen, och jag skräms och skrämmer bort! 

Hjärnan spelar mig spratt! Men den gör så gott den kan, och den kan fortfarande mycket, efter förutsättningarna, när ledningarna korkat igen, och gått sönder! Hjärnan, denna fantastiska oumbärliga kroppsdel, vid sidan om blodpumpen, den allra viktigaste! Jag klarar mig gott ändå, men måste kämpa hårt, för att förstå! Jag är så tacksam ändå, som har en så beundransvärd hjärna, där så mycket klokheter ännu finns lagrade, och så mycket mer som för var dag läggs därtill!!!

Alla möten, människor och intryck, sätter griller och myror i mitt huvud! Jag är utmattad, och pendlar mellan ytterligheter i känslor! Det är freudiansk terapi, utan terapeut och terapeutisk handledning! Jag möter mina spöken på heltid, varje dag! Inte ens under min utmattade sömn, under de långa nätterna, lämnar de mig ifred, utan återkommer i intensiva, obehagliga, stundom behagliga, men  obegripliga drömmar! I Minnenas allé ser jag livet passera revy, träden kastar långa skuggor, och aldrig vet jag vad eller vem som gömmer sig bakom nästa träd! 

Tråkigt när man har tråkigt, och vill slötitta på teve, men hjärnan inte orkar med varken ljud eller rörliga bilder! Ljudboken väckte tankar och känslor som jag inte heller orkar eller klarar! Regnet mot rutan, och klockan som tickar, är behagliga ljud, men tråkigt i längden! 

Blir ingen lunchjympa idag, har precis lyckats få i mig frukost! Kaffet värmde jag från igår, och nog tycker jag lite synd om mig! Sedan höjer jag blicken, och tittar oroligt på Leif och Pelle, som brottas på fönsterbrädan, bakom tyllgardinen, mellan krukorna...!!! Tänk om jag vore lika bekymmerslös och ångestbefriad som en katt?! Och tänk om det var sol och 15 grader varmt ute, och tänk om om inte vore?! OM finns inte, ÄR är, och annat och bättre finns inte, än att göra det bästa av det som är!!!

Då har jag erfarit och lärt mig, att jag inte är redo för, eller klarar, dagliga aktiviteter. Hjärntröttheten är enorm, förlamande, och inte minst deprimerande. Om det blir bättre får framtiden utvisa, för det är det ingen som vet. Ingen vet heller om det blir värre! Men det man vet är, att inte hjälper det att måla fan på väggen! Då är det bättre att måla en underbar rosenkuliss, som Tove Jansson!

Jag tog mig opp, fylld av hopp! Sängen bäddad, toalettstolen skurad, diskmaskinen halvtömd, jag påklädd, frukosterad och medicinerad, och vips..., tog det stopp och orken slut!!! Inte gråta över spilld mjölk, inte gråta alls, för tårar läker inga sår, och idag är ingen gråtardag! Jag ger mig en stund, och vilar ett tag, och kanske kommer kraft att ta nya tag, om ett tag?! Hoppet är det sista som överger en människa, och så länge det finns liv finns det hopp! Och om man tittar ut ser man knopp, och tittar man opp ser man sol, så nog finns det hopp! Men jag börjar så smått med att träna hoppfritt! :)

Ligger i sängen och väntar på att kroppen ska lyda mig, frivilligt! Gör den inte det, om ett tag, får jag ta tag i den, med våld!? Jag anar sol bakom rullgardin, och det väcker hopp och lust! Väntar bara på springet i bena! Väntar förmodligen förgäves, och den som väntar, väntar alltid för länge, har jag ju kommit fram till, av surt förvärvad erfarenhet! Nej, motstånd är till för att övervinnas, målet helgar medlen! Peptalk till mig själv!!!! Go go go!!!!! :)

Sovit länge, drömt mycket! Maken lämnade fort både sängen och mig, för att få sova! Svårt sova bredvid någon som mumlar och snurrar som en galning! Ett fysiskt tecken på, och en uppmaning till, att jag ska ta ledigt idag, tror jag bestämt! "Arbete" måste varvas med vila, intryck smältas och bearbetas! En dag av Mindfulness! Här och nu, närvarande i min kropp, i varandet! Förstår redan nu vilken utmaning det blir för mig, men skam den som ger sig!!! 

Gäller att inte ge upp och tappa modet, inte låta sig besegras! Se till det positiva som gav det onda idag, ta det onda med det goda! Imorgon är en ny dag, med nya utmaningar och prövningar, och nya erfarenheter att göra av dessa! 

Mycket i görningen, mycket att tänka på, många stora steg framöver! Testa min förmåga, upptäcka gränser och begränsningar. Framsteg, och bakslag, förväntar jag mig. Det krävs mycket, mod inte minst! Det gäller att inte ge upp, och att vara vaken och uppmärksam! Rehabilitering ska innebära framsteg och förbättring, inte tillbakagång och bakslag! Vinsten större än kostnaden, men vara beredd på att det kostar, och vara villig att betala priset, för man får det man betalar för!