Jag är så lycklig...
Utmaningen att vara tacksam för tre saker varje dag, riskerar för mig att bli en orgie i tacksamhet! Så fort jag tänker på det, så fylls jag av sådan tacksamhet för allting, att jag nästan spricker av glädje, och riskerar att drunkna i glädjetårar!!! När livet vänder!?!? Jo, ni! Vänt, och tvärvänt, har det gjort, många gånger, men jag står kvar och upprätt, och starkare och lyckligare än någonsin! Och hur många kan säga det? Ingen räkmacka eller silversked till trots!!! Nej, jag har inte druckit en droppe, eller tagit droger, jag är berusad av...tacksamhet!!! (Just idag är jag stark!!!);-P
Hjärntrött
-Jaså, på det viset, du ska jävlas med mig alltså?! Jag som gett dig allt jag har och kan: medicin, vitamin och koffein, muskulär avslappning och mental avkoppling! Ändå är det inte nog, ändå är det för mycket! Vad vill du jag ska göra? Talande tystnad får jag till svar, och tolkar på mitt egna sätt, av erfarenhet och tidigare "samtal"! "Personlighet och psykologiska faktorer, mina riskfaktorer!" Ja eftersom vila inte hjälper, är det väl bara att bita ihop och...., inte börja gråta!!!
Lättsövd men trögväckt.
Att sova middag är jobbigt! När jag vaknar är det som en mörkläggningsgardin som fastnat, och ett kugghjul som rostat ihop! Det gör ont att öppna ögonen, minsta ljud låter som en siren, i den förskräckta hjärnan, och det tar en god stund att förstå vad som händer och vart jag befinner mig! Det gäller att ta några riktigt djupa andetag, och mycket varsamt och försiktigt väcka den stackars hjärnan med "syrgashjälp", det gör ont när hjärnor brister...! Nåväl, nu är både kropp och knopp vakna och har stigit opp, så nu finns det gott om gott hopp, att det ska bli nåt! Iallafall ska jag sätta igång med nåt gott till middag! :-D
Tacksamhet och uthållighet.
Idag har jag blivit utmanad av en vän att i tre dagar skriva ner tre saker jag är tacksam över varje dag, och samtidigt utmana tre av mina vänner varje dag att göra detsamma! Jag kommer att skriva ner mina dagliga reflektioner vid dagens slut som en sammanfattning av dagen, en avslutning på den, och som en skön kudde att sova på! Men jag tjuvstartar redan nu med att känna tacksamhet över att vakna i en skön säng, i behaglig värme och ro, med tre goa katter vid mina fötter, tacksam över att det är morgon, en ny dag jag har fått att uppleva och leva! Och nu längtar jag ner till köket och starta min dag med nybryggt kaffe till smörgåsen och morgonmeditationen, som handlar om att känna in kroppen och landa i den, i rummet och i nuet! Godmorgon! Ha en härlig Mindful dag därute! Carpe Diem, med alla de små fantastiska skiftningarna och nyanserna, som man måste vara uppmärksam för att kunna se!
Nu har jag, av någon outgrundlig anledning, bestämt mig för att gå på en promenad! Solen lyser med sin frånvaro bakom de regntunga ogenomträngliga skyarna! Vägen är lång och långtråkig, men man har det inte roligare än man gör sig, så med stora hörlurarna på, med rejält pulshöjande musik att marschera i takt med, och blicken i skyn...!?!?!
Det blev en promenad på ca 5,5 km som tog ca 1,5 h och två skivor! Jag är nu svettig, och både varm och kall. Både kroppen och knoppen är rejält trötta, och därmed muskler spända och mycket små pupiller! Hjärnan brukar göra så, när den tycker att jag ska vila, släppa in så lite ljus som möjligt, så jag blir så trött som möjligt! Vi tycker ofta radikalt olika, min hjärna och jag, fast oftast är vi kompisar, och jag gillar hens sätt att tänka, och beundrar hur duktig och klok hen är! :-D
Livet på landet!
Det finns EN baksida med att bo på landet! Och det är beroendet av bil, eftersom landsbygden nedrustats, och inte tillåts leva ut, i sin fulla potential. Affärer tvingas lägga ner, allmänna kommunikationsmedel dras in, arbetstillfällen försvinner, tills ingenting finns kvar! Bil är oberäkneligt, och dyrt, och roten till mycket ont, med det goda! Under mina rådande omständigheter är bilen en absolut nödvändighet för att klara mitt liv och leverne, för att få hem livsnödvändiga förnödenheter, då vi är långt ifrån självförsörjande, och för att jag är beroende av beredskap för akutsjukvård och sjukvård! Därför känns det jobbigt att biljävlarna nästan ruinerar oss som redan lever på ruinens brant! Men det kunde varit värre, som jag brukar säga, och att det har varit betydligt mycket värre, så nu ska jag försöka dränka bitterheten, med en stor skopa tacksamhet, över det jag har, och det jag fått! Så har jag fått det sagt, och ur mig! Väl mött!!!:-D<3
Tacksamhet
Det är inte så att man vaknar upp och är pigg, inte heller redo, men man gör det man måste, ska och borde. Man vaknar upp och är mer eller mindre trött varje gång. Man vaknar upp och är glad att man gör det, och därför går man upp, för man har lärt sig att livet inte är en självklarhet, man har lärt sig att livet är något man ska vara tacksam för, och man vet att livet är värt att kämpa för!
Vägen tillbaka
Fick utlåtande från arbetspsykologen idag. De frågeställningar hon utgick ifrån var först och främst: "Vad klarar Susanne,hänsyn taget till de konsekvenser stroken haft enligt den neuropsykologiska utredningen, tillsammans med de personlighetsmässiga riskfaktorerna med stark prestationsdrivenhet och tendens till överengagemang? Detta sammantaget gör det i dagens läge tveksamt huruvida lärarrollen är något hon orkar med, utan att riskera fler utmattningsskov. Den fråga som väcks är vilka alternativ som finns? Är det anpassat arbete? Vilken arbetstid är möjlig?" "Den slutsats vi kan dra av utredningen är att hon behöver ett anpassat arbete relativt sin psykiska funktionsnedsättning, i lugnare miljö. Sannolikt är deltidsarbete 50% optimalt." Jag har själv varit delaktig i utredningsprocessen, genom min egna berättelse, egna insikter och tankar, i kommunikation med psykologen. Jag känner igen mig i hennes beskrivning, och förstår och inser slutsatserna dragna utifrån den och mig. Jag har inte arbetat "på riktigt" sedan 2010 då jag sjukskrevs för utmattningsdepression. 2012 hade jag just påbörjat arbete på 50% då jag drabbades av Stroke, och har sedan dess varit sjukskriven. Jag har under tiden vid ett flertal tillfällen i min ständiga otålighet kämpat för återgång till arbete eller åtminstone sysselsättning i arbetsliknande förhållanden. Ett bakslag med epileptiska anfall och samtidig förlust av nära anhörig förra året gjorde att jag såväl fysiskt som mentalt hamnade tillbaka "på ruta ett". Nu har jag sedan dess gjort ett kraftfullt och snabbt "ryck" framåt igen, och återhämtat mig, och förbättrat både psyke och fysik. Nu söker jag arbetsprövningsplats på Skolbibliotek, bibliotek och skolor för att just testa min arbetsförmåga, för att när den är prövad gå vidare till att träna upp min arbetsförmåga, om möjligt. Jag känner mig entusiastisk och trygg, i mig själv och med min omgivning. Jag har med en "ny" man vid min sida sedan 2 år en kärleksfull, trygg och stabil grund att bygga på, och inte minst har jag mina fantastiska barn, som nu är i eller har passerat tonåren, som förstår, stöttar och älskar mig, ändå, trots allt, och tack vare!!! Och inte minst har jag det mod och den styrka man får av att ha genomgått och överlevt alla de prövningar och utmaningar livet ställer oss inför!!! Med detta vill jag ha sagt, att GE ALDRIG UPP, kämpa för det DU vill! Men var öppen för livet, och lev i nuet, för då blir det så mycket lättare och enklare att se, både dig själv och världen runt omkring, för vad den och du är, just nu, just här! Filosofiskt och kanske krångligt, men enkelt egentligen, och det enda möjliga, när allt kommer omkring, och man lär så länge man lever, om man vill!!! KRAM på er alla kämpar därute!!!!<3<3<3:-D:-D:-D
