tusenoennatt

Var sak på rätt plats, och allt i rätt tid! Absolut inte i sinom tid, och inte så länge eller så småningom! När hjärnan inte klarar eller orkar att hålla saker och tankar i minnet! När hjärnan blir utmattad av att osthyveln inte ligger i rätt fack i rätt låda! När man måste lägga sig igen, när det regnar ute och man inte hittar regnkläderna! När det inplanerade mötet kl13 blir framflyttat till kl14, och man då ringer återbud för att man inte orkar! Små obetydliga saker som blir oöverstigliga och outhärdliga! "Förlåt mig för att jag skriker på dig för att du flyttat en grej! Förstå mig när jag gråter, för att jag måste säga nej till dig! Låt mig vara när det blir för mycket för mig, men krama mig hårt när jag behöver dig"!

Undrar verkligen vilka ingredienser min hjärna kokar ihop till mina envisa och påträngande drömmar varje natt? Kramar och puttar kuddar, sparkar och snarkar mig igenom dem! Och jag både känner igen och känner de människor, från mitt förflutna och nu, som passerar revy! Men när jag vaknar har mötena blivit för många och för korta för att jag ska förstå vad de och dem betyder och vad jag vill med dem! Hjärnan lagrar allt vi är med om, vare sig vi vill eller inte! Det förflutna kan vi inte undgå! Vi behöver inte rota oss i det, eller älta det, men det finns där, och visar sig på det ena eller andra sättet! I mina drömmar kommer allt på en gång, och det blir på tok för många intryck i soppan! Nu ska jag lämna drömmens värld, och vara vaken, medveten och närvarande i nuet! :-)

Det tar tid att få upp ögonen, och det är plågsamt, trots mörkret! Ljuset i mobilen är som strålkastare rätt i synen! Tänker ofta på hur plågsamt, nästintill omöjligt, det skulle vara för mig att bo i stad, i ljud och ljus, efter...! Men också hur plågsamt det var, även innan...! Alla sömnlösa nätter, med Essingeleden utanför fönstret, hissen och grannarna i niovåningshuset! Stressen, både fysisk och mental, utmattningen den gav, både fysisk och mental!Att jag flydde livet i staden, som ett skrämt djur, och att flytten var ren och skär överlevnadsinstinkt, förstår jag ännu mer nu! Jag hade också en dröm, tur att jag förverkligade den, tur att jag kunde, och gjorde, det jag måste, ville och borde! Som alltid! Nu måste och ska jag njuta, av det jag har gjort och har! Lyckligare och rikare än så här, har jag aldrig varit, trots att livet inte blev eller varit lätt! Låt det vara så! 

Mörkt som i graven, men säkert tystare!? Fredag, och då ska man ju mysa? Jag vill mysa varje dag, om det är möjligt! Jag kan moffa godis, glass och mittemellan i soffan, varje dag! Fast jag hade hellre gjort något annat, nyttigare och trevligare, tillsammans! Är det bara på fredagar vi kan vara tillsammans nuförtiden? Jag kan inte minnas ett enda teveprogram från min tidiga barndom, fast vi hade teve, mind U! Och inte att vi satt i en "tevesoffa" på kvällar och helger! Jag minns att jag brukade få ha sovrumsdörren lite på glänt, så jag kunde se flimret från teven när jag blivit nattad, och kunna höra rösterna från mamma, pappa, och teven, en stund innan jag somnade, för jag var lite mörkrädd! Sedan minns jag mest och helst, att vi oftast tillbringade fredagskvällarna och helgerna hos farmor, farfar och pudeln Cherie, i Norsjö! De hade också teve, men den såg jag aldrig påslagen! Jag minns köket och det stora köksbordet, där de vuxna spelade Plump och bingo, och jag byggde korthus under tiden, vid samma köksbord! Jag minns att det blev tyst och lugnt i huset tidigt, när alla lagt sig, och där och då var jag inte mörkrädd! Sedan minns jag att vi i tid och otid, oberoende av väder och vind, men beroende på årstid, hade uteaktiviteter! Jag uppskattade inte alltid att plocka bär på kalhyggen, att försöka hänga med över den djupfrysta sjön på bakhala skidor, eller sitta i myggsvärm vid Vindelälven och vänta på att farfar skulle fånga laxen, så det blev mat någon gång! Jag minns den rödvita Kabehusvagnen, där jag låg och läste alla delar av Sagan om isfolket, efter att farmor läst dem, så ibland fick jag vänta länge på nästa del! Jag fick ofta vänta, och jag hade väl då, som nu, inte en ängels tålamod, fast jag var mer som en ängel då, än nu, men jag fick vänta, vare sig jag ville eller inte!

Antar att både kroppen och knoppen behövde rejäl vila! Somnade fort, och sov djupt! Inte bra! För då förstår jag att jag ansträngt mig för mycket, för den förminskade förmåga jag har, p.g.a. hjärnskadan! Jag kan bara önska och hoppas att omständigheterna runt omkring mig snart ska ge mig utrymme att lägga hela min kraft och förmåga på att bli ännu bättre, och få tillbaka ork och kapacitet, utan att slita på det nästintill obefintliga reservkapital, som jag otroligt nog trots allt verkar besitta! Att jag även besitter förmågan att hoppas och glädjas, och inte minst att vilja, är nog min största och viktigaste styrka!

Tänk om man kunde lägga sig och sova, och vakna upp pigg!!! Det har inte hänt mig efter den 14/4 2012, och inte många gånger innan dess heller!! Och som jag har förstått det, så kan det bli mitt permanenta tillstånd! Men det finns gradskillnader i helvetet, har det sagts mig! Hur nu en levande kan veta det? Däremot kan man konstatera, att de som lever med hjärntrötthet, och andra obotliga handikapp, är oerhört, otroligt starka! Varje dag gör de något som väldigt många friska inte skulle klara av! Jag brukar jämföra det med att springa maratonlopp, eller att bestiga berg, riva murar med händerna, gå miltals med blödande skoskav, eller liknande!!! Try walking in my shoes!!!😳

Nu gäller det "att rycka upp sig" och "ta sig i kragen"!!! Ta dig i arschlet, och kryp in där och försvinn, det är lätt som en plätt, tjillevippen!!! Nä, jag har inte vaknat på fel sida! Och ingen har sagt så, när jag vaknat på den sidan, eller när jag vaknat på sidan och inte förmått resa mig upp! Jag har haft turen att ha fått nära och och kära som förstått! Därför  har det blivit lättare för mig att resa mig upp! För man vågar mer när man vet att någon fångar en när man snubblar och faller, och hjälper en upp, när man inte klarar det själv!Nu klarar jag nästan allt, själv! Godmorgon!:-D

Att byta ut och använda andra ord än "inte" och att formulera meningar utan "inte" kan man prova och se om det påverkar sinnesstämning och fokus till något mer positivt! Så kallade positiva tänkare menar det! :) Jag har funderat på vad som skulle hända om man slutade använda och tänka ordet "trött"! Jag vet iallafall att när jag fokuserar på annat än trötthet, känner jag inte trötthet på samma sätt. När jag också oroar mig starkt för att bli trött, blir jag också alltsomoftast trött. Jag har liksom förutbestämt mig för att bli trött, och då blir jag också ledsen och besviken, för att jag kommer att bli trött, och inte kommer att orka göra det jag vill. När jag glömmer bort mig, och ger mig hän i det som är, och "inte" tänker mig för, är det "inte" förrän jag sätter mig ner och tänker, som jag kommer på att jag åtminstone borde vara trött, och absolut känner mig trött! Men nu tänker jag, att hur farligt är det egentligen att känna sig trött? Under alla de år jag höll på med att banta, lärde jag mig tänka, att det är inte farligt att känna sig hungrig! Då tänkte jag på det sammanlagda kaloriintag jag haft, och kunde snabbt räkna ut att jag ätit tillräckligt för kroppens egentliga näringsbehov. Nu tänker jag på samma sätt kring kroppens sömnbehov. Jag tycker det är ett bra sätt att tillåta mig att göra det jag vill. Jag vet att jag mår bättre av att göra det jag vill och känner för. Ibland känner jag för att dra mig tillbaka i tystnad och ensamhet, och njuta av lugn och ro. Då blir vilan ett nöje, och "inte" ett "tvång" och "måste". Kanske jag ska undvika även dessa ord? Jag känner mig redan lättare och gladare! :-D

Kom upp i så höga poäng på Cogmed, och känner en så enorm förbättring i förmågor, att jag avslutar träningen, och anser målet vara nått med råge! :-) Jag vet inte riktigt glasklart vad som ger och är vad. Psykisk stabilitet och fysisk förbättring. Hur mycket och vad inställning betyder för framgång och/eller fall. Motivation en annan faktor. Idog träning och ständiga utmaningar. Tidsfaktorn. Metoder. Jag har gått och går i terapi, jag har tränat avslappning och meditation länge och väl, jag har studerat och praktiserar Mindfulness, jag har sedan dag 1 spelat ordspel i mobilen, otaliga timmar mahjong. Jag har tänjt gränser oavbrutet. Mängder med ljudböcker. Sträng disciplin med promenader när det känns som värst och som bäst. Sträng disciplin i allt! Listor, mål, delmål, framåt, inte bakåt. Har det gått bakåt har jag analyserat och åtgärdat orsaker. Jag vet att jag är duktig och stark, och det har jag belönats stort för! Nu kan jag nästan allt, jag och Lotta på Bråkmakargatan, men vågar aldrig ropa Hej, för där är jag inte ännu, varken fysiskt eller psykiskt och mentalt. Jag tror att jag börjar ana en viss acceptans, men jag tror också att min brist på densamma gjort och gör att jag kämpat och kämpar så hårt! Och kampen är varken för hård eller förgäves får jag ju ständiga bevis på och är jag ett högst levande bevis på! Jag är så lycklig! Just idag, just nu! Och det är ju nuet som räknas och som är den känsla vi kan påverka! Kram på er alla! Styrka till er alla! Livet är för underbart för att missa! Lev idag, och gör och tänk det som i magen och hjärtat spontant känns bra! <3

Det är lätt att ge upp om man inte har något att kämpa för. Det är lika svårt att gå upp när man inte har något att kämpa för. Då får man kämpa för att inte ge upp, och kämpa med att gå upp, för kampens skull, om inte annat! Godmorgon!