tusenoennatt

Tiden går obegripligt fort, och oändligt långsamt! Så mycket tid har gått, och så mycket tid finns kvar! Svårt att minnas allt som varit, omöjligt att veta vad som blir! Kan bara önska och hoppas på det bästa! Kan bara göra det bästa av varje stund jag har! För jag vet ju ingenting om hur många stunder jag har kvar, med de som är kvar, och som jag vill ha kvar! Men jag hoppas på oändligt många och mycket!

Sägs ju att man ska ut och gå! Och frisk luft och motion, och allt det där, som är så bra för en! För alla? En för alla, alla för en? Jag känner inte för det! Har inte känt för det på länge! Och det känns! Jag känner för att ha spring i benen, och lätta ben! Stundom tror både min hjärna och mina ben, på denna villfarelse, och jag kastar mig ut, bara för att få kasta in handduken, och lägga handskarna på hyllan!

-Om jag upprepar mig, är det för att jag inte kommer ihåg vad jag sagt, och inte! Om det verkar som om jag inte lyssnat på vad du sagt, är det för att jag inte kan komma ihåg vad du sagt! Det är inte för att jag inte lyssnar! Det är för att jag försöker lyssna så uppmärksamt, att min hjärna inte klarar av att ta in all information jag så ihärdigt försöker ta till mig! Förlåt, det är inte min mening! Jag vill så väl, och så mycket! Kram!

Vaknar lika trött som när jag somnar. Ligger väldigt stilla och väntar på frukost! Den stunden är viktig för resten av dagen. Alla de moment som krävs för att stiga upp, göra morgontoalett och frukost, de "enklaste" ting, är enormt utmanande och utmattande! Påkläderska och roomservice! Men man måste kämpa, motståndskraften bekämpas och övervinnas! Illamående av trötthet och mensvärk, och nu är det mycket synd om mig! Icke, relativt! Det är inte hur man har det, utan hur man tar det! Hakuna matata! God lördagsmorgon gott folk! Nu kör vi, långsamt men säkert!:)

Dags för natt! Jag har alltid tyckt om att dra mig undan och tillbaka, och endast i ensamhet funnit lugn och ro! Visste inte att det var min hjärna som var överkänslig, eller högkänslig för intryck, och behövde vila mycket, mycket! Istället pressade jag mig ännu mer! Dessutom led jag av svåra sömnproblem under många år! Tillslut orkade inte hjärnan mer! Men när den slocknade, vaknade jag tillslut! Ta hand om er därute! Nu ska jag läka lite och återfödas lite, i den så sköna och viktiga sömnen! Godnatt!:)

Jag måste vila, när jag däckar och säckar ihop, efter några timmars aktivitet. Men att vakna upp och väcka mig till liv, är en outsäglig plåga! Dagen har sin höjdpunkt, av starkt ljus och starka ljud, och hjärnan skriker i panik när jag öppnar ögonen och tar ur öronpropparna! Men jag varken kan eller vill leva i en grotta, så jag får lära mig leva så här, med det här, antar jag. Fast bättre och bättre, med tiden, eller lättare och lättare!? 

Drömmarna och hoppet håller mig levande och vid liv! Fantasier och fantiserande blir drömmar och mål! Att sträva mot målet håller mig på banan och på benen! Viljan att leva, och viljan och förmågan att älska, är det som gör mig så oändligt stark! Och de som jag får älska, ska jag älska så länge jag lever! Och min kärlek ska ge dem styrka, och i sin tur, och så vidare! Tro, hopp och kärlek! Halleluja moment! 😃❤️

Försöker vänja mig vid att det tar lång tid att vänja mig vid nya saker! Som att jag och min hjärna måste hanteras så varsamt. Att från väckarklocka, kasta sig ur sängen, ut i verkligheten, och vara redo och klar på 20, är ett minne blott. Glömmer jag det, skriker och tjuter det öronbedövande, och kraschlandningen är ett faktum! Långsamt, långsamt, sedan ännu långsammare! Alltid foten på bromsen! Men man vänjer sig, och lär sig! Och att vara ledsen tar också på krafterna, så det får jag försöka vänja mig av med! 

Försöker få min hjärna att vakna, efter siesta! Det är plågsamt! Nu har jag släppt in ljud och ljus, i nämnd ordning! Ut med en öronpropp i taget, paus emellan, maken drar upp rullgardinen, långsamt, halvvägs, jag bländas ändå! Nu börjar chocken avta, och hjärnan vänja sig. Nu väntar jag på att den ska få min kropp att lyda dess vaga och svaga signaler! Det är inte lätt det här, med hjärntrötthet och utbrändhet! Sitter upp i sängen nu iallafall!

Om jag avbryter, är det för att jag inte kan hålla tråden längre och så länge! Om jag pratar länge är det för att jag inte ska tappa tråden! Om jag inte lyssnar tillräckligt länge är det för att jag inte orkar hålla tråden och inte får ihop trådarna av det du säger! När jag blir alldeles utmattad av vårt samtal, är det för att jag så intensivt försöker hålla tråden! Jag menar inte att vara otrevlig, och jag försöker verkligen!