tusenoennatt

Hjärntrötthet är inte det enda problem man får efter en Stroke. I mitt fall är blodkärl i vänster frontallob igentäppta med blodproppar, i höger frontallob är blodkärl skadade i ett område på 6•7cm där de sprack och började blöda. Vid sådana skador måste hjärnceller ta omvägar och hitta nya vägar för att hjärnan ska fungera ultimat. Det återbildas med tiden både celler och ledningar, men det tar tid. Man kan också stimulera återbildning genom punktträning och utmaning. Hjärnan är så finurlig att den ständigt kämpar med att hitta nya vägar och lösningar. Det har gått 3 år sedan jag fick stroke, och jag har gjort framsteg. Däremot så är vissa skador permanenta. Vissa kognitiva förmågor är och förblir nedsatta. Jag vet inte än vad och hur det blir. Så jag får ta dag för dag, och göra det bästa jag kan av det jag kan, för dagen. Och göra planer inför framtiden utifrån diagnos och prognos. Sedan får jag lägga till den kraftiga utmattning som låg bakom, och ledde till stroken. Där gäller också permanenta skador som jag måste ta med i beräkningen. Det blev inte som jag tänkt, det blev något jag inte kunde tänkt. Så nu måste jag tänka om.

Med utlåtandet från senaste avstämningsmötet med rehabteamet i handen, som ger vid handen, att min arbetsförmåga är begränsad, och ger prognosen, att den så kommer att förbli, har jag sedan igår anmält intresse för en tjänst, långt utöver min prognostiserade förmåga, i nuläget, vill jag tillägga! Så gör en som vägrar ge opp, och som lever på hoppet, och alltid hoppar, om så över stupkanten, rätt ner i avgrunden. Av misstag naturligtvis, då jag siktar mot stjärnorna!

Tycker oerhört illa om att vakna mitt i natten! Väcker oerhört jobbiga fysiska och psykiska minnen, från mina sömnlösa år. Vill inte äta sömnmediciner! Vill förlita mig på, och nå, naturligt djup och läkande sömn. Jag vet vad sömnlösheten beror på, och det är stress och oro! Och jag har levt med stress och oro så länge, att det blivit permanentat i min kropp, och gett oläkliga sår. Jag kan leva med det, och jag lär mig hantera det. Med tiden blir det bättre, men bra lär det aldrig bli! 

En spännande, och ännu en innehållsrik vecka! Varje dag i kalendern har en påminnelse. Det är inte så bra för en stresskadad hjärnskadad! Men jag sätter påminnelser på allt, från viktigt, mindre viktigt, till riktigt roligt, till urbota tråkigt och riktigt jobbigt! Det kanske är sjukligt?!😬😳😊Nu ska vi strax äta frukost tillsammans, innan han ska iväg, på uppdrag, som jag skaffat honom, för att få iväg honom, för att få vara ifred, och få tid att sakna honom, och längta efter honom! 😳Det behövs inte så lång tid för det!😊Resten av dan får komma och gå lite som det faller sig och blir! Och en vet aldrig med säkerhet hur det blir, det vet jag med säkerhet! Osäkerheten kräver tillit, som jag saknar! Men jag kämpar och lär, och marken blir stadigare och stadigare, och jag faller mjukare, när den rämnar under mina fötter!

Jag är inte densamma som jag var förr. Jag vill inte detsamma som jag ville förr. Jag gjorde det jag ville då, och jag gör det jag vill nu. Det är likheten, och skillnaden. Det är utvecklingen, och acceptansen. 

Nu hörs bara köksklockan och kylskåpet i köket! Leif ligger på köksbordet, jag hänger vid det, med min ljumma kaffekopp, och svettiga ostmacka! Det blir så när man lätt blir hysterisk, när man kommer att tänka på allt man kan oroa sig för, och allt man borde gjort, och allt man gör, och allt man måste göra! Då far man ut, över den som sitter mittemot, och tar emot! Och det tar emot, att be om förlåt! Men det gör jag, när jag känner mig dum och orättvis! Fast han får mig inte att känna mig dum och orättvis! Han kommer över på min sida, och ger mig en kram! Nu har vi kramats och förlåtits, och han har vinkats av för ett uppdrag, ett tag, och jag lämnats ensam, åt lite fler grubblerier, innan det får vara slut med det! Då ska jag lyfta blicken från köksbordet, och titta upp och ut! Och tänka, att det ordnar sig nog, tillslut!

Jag har gjort, presterat och åstadkommit mycket i mitt liv! Det har inte varit så svårt som det kan tyckas, eller borde ha varit, faktiskt! Det svåraste verkar jag ha framför mig! Att lära mig att inte göra någonting! Att släppa, låta vara, låta komma! Att acceptera det som är, att gilla läget! Att inte vilja förändra, att vara nöjd med allt som livet ger, och allting som jag har och ser! Vara nöjd med livet som jag lever här, och nu! Att vara nöjd med den jag är, här och nu! Ligga här och duga, som jag gör nu!😊

Äntligen har min handledare kommit tillbaka från treveckorssemester, och jag kan arbetsträna igen!😃Imorgon åker jag dit, och pratar om det, och allt, och sorterar lite böcker däremellan, mellan hyllorna på biblioteket!😃Onsdag är det avstämningsmöte, med rehabteamet och alla mina medhjälpare! Då ska det smidas planer, så det ryker!😳😃Jag vill inte sitta här, och vänta på livet, eller se livet gå förbi! 🏃Jag vill vara trött och uppfylld av intryck när jag lägger mig på kvällen! Jag vill ställa väckarklockan, och se fram emot nästa dag!😃Jag vill se, och jag vill synas, höra och höras!👀👂🙈🙉🙊Lever ensam, med min arbetslöse man, och slöa ljuvliga katter, i lugn och ro, i Hem ljuva hem! På landet, bortom seven eleven, långt från t-bana och redlighet, långt från mina barn, släkt, vänner och bekanta! Är det konstigt att man längtar bort nån gång? Fast jag längtar hem, varje gång jag är borta!😊

Att jag håller mig aktiv, och att meditera blivit min grej, är för att jag inte kan, orkar eller vågar vara still. För då är risken stor att ångesten slår till, och får grepp! Jag springer fort, för att springa ifrån Ågren, som alltid går tätt bredvid, eller lurpassar bakom varje hörn! Han hoppar på mig, utan förvarning! Och sänker jag garden, drämmer han till! När jag är som tröttast, och därmed svag, får han in knockoutslaget, alltid där det tar som värst och bäst! Jag gråter, och anklagar mig själv, för min svaghet, dumhet, naivitet, mitt misslyckande, om och om igen!:(

Man vill hinna, och man måste hinna njuta, av livet! Jag fick en andra chans! För det är jag tacksam! Jag försöker njuta så ofta och så mycket jag kan! Men mesta delen av min tid och mitt liv går åt till oro och att oroa mig! Det gäller alla dygnets timmar, alla dagar, alla årstider! Kommer jag inte tillrätta med problemet, blir det kanske inte fler chanser! Jag är orolig, och det oroar mig!

Sitter och tänker på, och går igenom, alla galenskaper jag gjort under åren! Och då menar jag riktiga urbota galenskaper!!! 😱När jag tänker tillbaka, blir jag osäker, och tänker att jag måste ha drömt, det kan inte vara sant!😳Men jag har en del bildbevis att fräscha upp minnet med, om jag ville det! Men vissa saker ska nog förbli ett vagt minne blott, och mycket mår nog bäst av att vara glömt!😬Några få av de, som följt mig riktigt länge, vet en del, men inte allt! Och det ska nog både jag och de vara glada för! För då hade kanske inte bekantskapen varat så långe! Att några av dem trots allt finns kvar, av de som "drabbats" av min totala gränslöshet och impulsivitet! Ja jag är förundrad! Kanske är mina tokerier och galenskaper trots allt ett lite pikant inslag, i en ibland ganska grå värld, som jag tydligen tagit till uppgift att färga lite, i en paletts alla färger! 🎨Trots sjukdom och ålder har jag inte slutat göra tokigheter och impulsiviteter, som ger mig ångest och Ågren i högre eller mindre grad! Sån är jag!😳😊😃

Det är ingen ide' att hushålla med krafterna! För de räcker inte ändå, en hel dag! Så i samma sekund ögonen öppnas, är det lika bra, att rusa åstad, och göra det man vill, den korta stund man kan! Det kan bli lite, många gånger, eller mycket på en gång! Den som lever får se!

Jag har, eller har jag, är frågan, jag funderar på? Om jag svarar som så! Ja, jag har förändrats, blir frågan, hur då? Då blir svaret, att frågan är vad, mer än hur! Jag är densamma, men jag lever inte på samma sätt som förut, det är det enda, som förändrats! Tror jag! Och det tål att tänkas på, mycket! Och det gör jag! Kanske jag ska ringa en vän, och fråga? Fast jag känner väl mig själv bäst? Och jag håller som bäst på att lära känna mig! Hej, på mig! Jag verkar vara en trevlig tjej! 😊!

Skallen bultar och tjuter, när jag vaknar! Obarmhärtigt trött, efter natten! Ensam i sängen, svidande hals, kuddarna på golvet, trassliga lakan! Jag är "vaken", men inte "fungerande", men funderande!😟 Jag har "gått i taket"! "I'm living in a box"! Med väggar och tak, där utrymmet är begränsat! Så förklarade psykologen det, när hon förklarade mitt tillstånd! "Det är som det är, och du är som du är"! "Du har nått taket, nu kommer du inte längre"! Det var då, i den stunden, tårarna kom! Jag orkar, men inte "för mycket", jag brinner, men inte "för hett"! Ungefär så, och det är inte så lätt, att förstå! Utmattningen, och stroken på det, som inte gjorde "det" bättre! Det som däremot gör det bättre, är att jag kan "leva på gamla meriter"! Jag har en högpresterande hjärna, trots mina skador! Och tack vare det, klarar jag det ändå! 😮