Starksvag
Känner mig otroligt stark, att jag trots allt, tagit mig ur sängen, sitter nästintill andlös och blodlös, inpressad i mina nya träningskläder, trots att trötthetsförlamningen redan slagit till, med full styrka, och ändå sitter jag kvar. Det krävs styrka för det, kan jag tala om, och en styrka ej alla förunnad, men jag har den, annars....!!!!
Idag ska jag ta det stora steget, som ordinerats mig, på recept! Efter snart 4 år, av utmattning, depression och sjukdom, då varje steg känts som sjumilasteg, varje tröskel som Kilimanjaro, varje stängd dörr som Berlinmuren att komma igenom, ska jag nu bestiga och besegra alla hinder och motstånd, och ta mitt recept på fysisk aktivitet, till stadens träningsförening och lokal!
Alla dagar är inte lika jobbiga som idag, och efter idag kommer en annan och andra dagar. Men idag krävs bergsbestigarutrustning och guide, för att komma över, fram och förbi! Idag ska tränas, kosta vad det kosta vill, inga giltiga undanflykter, och inga flyktförsök...!!!
Låter som om jag vaknat "torrt och gott", när jag i själva verket har klump i magen, hjärtat i halsgropen, och tårar i ögonen. Det syns inte alltid utanpå, hur man i själva verket mår, om man inte väljer att visa det.
Förlösande gråt
Hur i helvete ska det gå till, och vara möjligt, att både förstå och acceptera, att jag kommer att vara, visserligen mer eller mindre, men alltid, och för alltid, trött??? Visserligen på en skala, men en skala där pigg inte finns med!!!! Jag kan skratta och glädjas, och jag lever,och lever livet! Men ibland gråter jag, och jag måste få gråta, för jag kan inte annat! Ibland blir jag fruktansvärt arg, och tycker att det är orättvist! Ofta,och oftast är jag stark, för det måste jag vara!!! Men ibland är jag fruktansvärt liten och svag, ensam, rädd, och ledsen! Jag vill lägga mig ner på golvet och skrika, som ett barn! Ibland gör jag det, då har det blivit för mycket, och för svårt, då får jag panikångest! Ibland och ofta, oftare och oftast, är det bra, och bättre, men....!!!
Jag hoppas fortfarande och tror på att det ska gå att finna på sätt och metoder att bygga upp och återfå hjärnkapacitet! Jag vet att jag måste anpassa, och sätta nya mål och annan mening och målsättning! Hitta nya och andra sätt att leva och glädjas! Och jag kommer att lyckas, det ger jag mig fan på!!! Mitt nya liv! Ett spännande, underbart liv!!! Tamejfan!!!!
Ja, det är just det, att själv både lära känna och acceptera min nya kropp och begränsningar. Precis som om någon grävt en stor djup grop, mitt på mammas gata, där man gått raskt varje dag, och nu måste se upp, och gå långa omvägar, för att inte trilla ner. Eller plötsligt är jorden platt, och man kan inte resa jorden runt, utan världen har ett slut, som man inte kan gå över utan att trilla av! Saknaden över oändliga möjligheter som nu är begränsade. Jag kan inte vara med och göra allt som andra kan, fast jag vill lika mycket som förut. Andra klarar sig utan mig, men jag har svårt att klara mig utan dem och det, vissa dagar!
Utmattning och hjärnskada
Sedan 2005, har jag haft flera diagnoser Utmattningssyndrom/utmattningsdepression/utbränd..."Kärt barn..."! Det sista året har jag dock kämpat med och mot min hjärnskada efter Stroken. Mitt fokus, och min kamp, har måst gälla detta, i första hand! Stroken innebar bestående skador,i mitt fall obotlig trötthet, bland annat, och enormt LÅG stresstålighet, tillsammans med enormt HÖG uttröttbarhet, och absolut depressionsliknande symptom! Samma eller liknande symptom som vid utmattningsdepression/syndrom, med skillnaden att stressrelaterad utmattning, både GÅR att förebygga, OCH förhindra, och inte minst BOTAS!!! OM, man inser allvaret, i tid, OCH gör något åt det!!! "Man ska inte gråta över spilld mjölk", men nog ska Gudarna veta, att jag önskar jag hade förstått allvaret, INNAN jag drev mig så långt att hjärnan kollapsade! Jag kämpar varje dag och sekund med att försöka förstå, och det svåraste, att acceptera, både vad, och varför detta drabbade mig, och hur jag ska leva med detta! Men, ett sorgearbete över något jag förlorat, har med tiden börjat övergå i tacksamhet, över vad jag INTE förlorat! Det där ordet NÅGOT, har jag arbetat med, och så smått börjat förstå att det NÅGOT, i bemärkelsen mitt gamla liv och leverne, är något jag inte, varken kan, eller vill, återgå till! Min tacksamhet över den nya chans livet gav mig, har gett mig insikten att jag genom min olycka VUNNIT!!! Vunnit högsta vinsten, i form av ett LIV!!! "Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet"...Jag har insett, att alla de dagar jag rusade runt, som en galning, i ekorrhjulet, utan en chans att stanna upp, gjorde att jag missade livet, och alla de underbara stunder, och alla små små ögonblick, som är livet, och som gör livet så underbart, och värt att leva, och kämpa för, att få uppleva!!! Nu försöker jag leva i nuet, i tacksamhet för det jag HAR! Leva för varje ögonblick! Ta tillvara varenda tillfälle till njutning, och uppskattning, i både STORT, och smått!!!
Imorgon är en annan dag!
Grym trötthet, och olust, som varken medicin, vitamin eller koffein rår på idag! Och inte blir det bättre av att jag inte orkar gå ut. Men det är som det är, och det får vara på detta viset, just nu, idag! Imorgon är en annan dag, och den som lever får se och uppleva den! Så jag väntar på bättre tider så länge!
Jag vill tacka, för livet!
Känner tacksamhet! Att ge, är att få! Jag ger av mig, med mina ord idag! Det jag har, är just dessa, och mina erfarenheter! Om de kan vara någon till hjälp och vara till förnöjsamhet, ger det mig en enorm tillfredställlelse! Jag har lyssnat på och läst mängder av böcker som kallas "Självhjälpslitteratur"! Många som just varit det, och andra som i sin ytlighet även de lärt mig något! Jag har fått uppskattning och uppmuntran för mina texter som resulterade i denna Blogg. Men förutom att mina ord kan ha betydelse för andra, är orden ett sätt för mig att både utvecklas och bearbeta! Kanske blir det en dag en bok av mina erfarenheter, och om mitt liv! För mig handlar det om att se framåt, inte bakåt! Inte gråta över spilld mjölk, inte sörja det som varit, utan glädjas över, och sätta tro och hopp inför, framtiden, som jag har, och som finns där, med alla möjligheter! En ny chans att uppskatta var ny dag, i all sin prakt och skönhet, och vara så oändligt tacksam över att få leva, och att livet har så mycket att erbjuda och jag så mycket kvar att uppleva!!!
Utmattad! Vägen dit, och vägen tillbaka! Vägen som målet!
Utmattning är ingenting som slår till som en blixt från klarblå himmel. Utmattning är något man arbetat sig till, under en mer eller mindre lång period. Utmattad blir man av olika orsaker, men oftast av en kombination av orsaker, både yttre och inre, som personlighet, benägenhet och omständigheter! Utmattning drabbar också olika, och vilka som drabbas och varför är också olika, vi är helt enkelt olika, men i mångt och mycket, ofta väldigt lika. Det finns mycket forskning kring utmattning och stress nu, och forskningen går vidare, i raskt takt, i takt med att allt fler uppvisar symptom på stressrelaterad utmattning, och påföljande depressionsliknande symptom. Utmattningsdepression/syndrom, är en mycket farlig sjukdom! Utmattning och stress skadar såväl kropp som själ! De symptom som tyder på utmattning, såsom extrem trötthet, uttröttbarhet och sårbarhet, är alla tecken på att vi redan har fått skador. Stress skadar vitala organ, inte minst hjärnan! Jag tänker inte gå in på alla forskningsresultat kring detta, utan tänker bara tala av egen erfarenhet, och av allt jag erfarit och lärt, under flera års tid, då jag med ljus och lykta sökt efter svar, och gjort analyser kring orsaker och verkan! Diagnosen Utmattningssyndrom, fick jag första gången 2005, samma år som jag tog min Gymnasielärarexamen, och fick mitt första jobb som gymnasielärare! De två första krascherna varade en, till ett par månader, innan jag återgick till arbetet! Idag vet jag oändligt mycket mer om orsaker och verkan, än vad jag visste då! Jag vet att jag fötts med HSP, HögSensitivPersonlighet, som tar in, och bearbetar mycket, och mer än de flesta. Idag vet man att ca var tredje person är en sådan, och att många av oss drabbas av just utmattningssyndrom! Duktighetssyndromet, som framförallt kvinnor uppvisar, är dessutom en stark riskfaktor för att drabbas av utmattning. Och på det kan vi lägga den skrämmande utveckling och väg vårt samhälle tagit. Så nog finns det orsaker, så det räcker, och blir över, och visst ger de konsekvenser, så det räcker, och blir över! Att ändra samhället i en handvändning är inte görbart! Det enda vi kan ändra och kontrollera, är oss själva! Endast vi kan i slutändan göras ansvariga för vårt eget liv, och mående och välmående! Vi har inte en pistol riktad mot huvudet som tvingar oss, inte ett strypkoppel runt halsen som obevekligen drar oss, i fel riktning! Nu, nästan 5 år senare, och lika många diagnoser på Utmattningssyndrom, 2 Gymnasieskolor på min meritförteckning, som slutar den 14/4 2012, då jag drabbades av en Stroke, med både blödning och blodproppar, i hjärnans båda frontallober! Jag hade då varit heltidssjukskriven sedan 15/10 2010, då jag skickades hem från jobbet, gråtandes och krampandes av ångest och frustration! Jag försökte ett par gånger, men lyckades inte, komma tillbaka till arbetet! Efter 1 år, gav arbetsgivaren upp hoppet om mig, och förlängde inte min anställning! Jag började både antidepressiv medicinering, och KBT terapi, och stresshantering! 2012 började jag, på eget bevåg, att arbetsträna. Jag fick bli extraresurs på en skola, och i mitt tycke en gratisresurs, och mitt ego och självrespekt gjorde att jag avslutade träningen och sökte och fick, nytt jobb på 50%! Som vanligt gav jag mig in i i, och gav av mig, till 100%, och mer om det varit möjligt! Ingenting hade jag tydligen lärt! Min hjärna klarade inte mer nu, och brast, med akut ambulansfäd till hjärnskadeintensiven på Uppsala akademiska sjukhuset! Jag vet idag att det inte var värt det! Och att jag överlevde var en gåva!Och den gåvan är jag skyldig att förvalta och ta vara på, viket jag gjort och gör! Jag fick en ny chans, en andra chans! Jag är både samma person som innan, men också en helt annan person. Min personlighet kan jag göra mycket lite åt, men jag låter den styra mitt liv, och inte tvärtom! Men framförallt styr jag mitt eget liv, och tar eget ansvar för mitt eget liv! Jag har satt upp mål med mitt liv, hur jag vill leva, hur jag vill vara, etc! De målen måste jag påminna mig om, ofta och regelbundet, för att inte hamna ur kurs, eller tillbaka i gamla hjulspår! Men var och en måste hitta sina egna mål, och sin egen väg! Men att ta del av andras erfarenheter, och andra kloka tänkare och filosofer, har hjälpt mig mycket på min resa, min resa som bara börjat, och inte tar slut förrän i graven, om ens där?! Mindfulness, är både en livsstil och en levnadsfilosofi, kanske kan man kalla det religion, i vid bemärkelse. Det är där jag hamnat, i mitt sökande efter, "frälsning", "hållbar utveckling"! Jag har studerat och studerar, erfar och gör erfarenheter, och sist, men inte minst, tar jag lärdom! Som lärare vet jag, att det krävs både tid och engagemang, och envishet för att få kunskaper och färdigheter! No pain, no gain! "Fame costs, and here is where you start paying, in sweat!" Ta vara på livet, och tacka livet, det är en gåva och en ynnest!
Bakslag
Att lära känna min nya kropp och knopp, är en del av rehabiliteringen. Men ibland förtränger man det man inte vill veta, eller slår dövörat till för det man inte vill höra! Men min kropp talar sitt tydliga språk! Ansträngning är av godo, men överansträngning ger bakslag. Den påkallade och nödvändiga vilan är svår att få till, då både jag och min vilja motarbetar den! Nerbäddad under två täcken, med två katter, och avslappning med hypnos i hörlurar, händerna i armhålorna och näsan under täcket, lyckades jag tillslut slumra till. Hunger, bl.a. väckte mig. Fortfarande iskall om händer, fötter och näsa, dit blodet tydligen inte riktigt når, men mättare i magen, väntar jag nu på varmvatten till ett bad! Maken har till min glädje varit hemma i fem hela dagar, då jag fått prata och sällskapa och trivas och må bra! Men smakar det så kostar det! Cause "Fame costs, and here is where you start paying, in sweat!", fast tvärtom!!!
Vårkänslor!
Äntligen anar jag våren och ljuset! Dagarna är längre, och då orkar jag längre! Ljuset fyller både hjärna och hjärta, med nytt hopp och förnyad ork! Visst kommer tröttheten och den envisa huvudvärken! Men det gäller att inte ge tappt, ge vika och ge opp, så jag dricker ur min kaffekopp, klär på mig och står opp! Prognosen säger sol i dagar två, och då måste jag ju passa på! :-D
Jag har mitt älskade hus med trädgård, där jag kan sitta, och göra, nästan vad jag vill! Där jag fortfarande sitter, och där jag stannar, "tills allting ordnat sig"!!! Där sitter jag, trots allt, och tack vare allt! Det har nästan kostat mig livet, men utan det hade jag kanske inte varit i livet?! Men snart kan bildkavalkaderna börja, med bilder från trädgården, ur alla tänkbara och otänkbara vinklar och ljus! Nu är också lilla verandan rensad, för att ordningställas för vårens sittningar, planteringar och funderingar!!! Fast redan nu har jag tjuvstartat, med planeringen inför planteringen! Ett högst angenämt, givande, rogivande, livgivande, rehabiliterande tidsfördriv! Nytta med nöje i allra högsta grad!!!! Funderingar,är ju min åretruntsysselsättning! :-D Även det rehabiliterande sysselsättning, har jag både lärt och erfarit! Tänka bör man, och måste man, annars förtvinar hjärnan!!! Så se upp för tanklösa människor!!! :-D
Fullmåne
Fullmånen oroar, väcker, och håller mig vaken i natten! Som bäddat för grubbel och grubblerier! Oron, min ständige följeslagare! Och nog finns det saker att oroa sig för och inför. Men oro löser inga bekymmer! Ibland kan det kännas som om oro blivit ett behov, ett missbruk! Oroar jag mig inte, kan jag komma på mig med att oroa mig för det! Har jag glömt något viktigt, som jag borde oroa mig för och inför? Oron som griper om mitt hjärta, och sätter sig som en klump i bröstkorgen! Jag har oroat mig så länge, och så mycket, att jag gjort det till en del av mig! Jag har packat min ryggsäck full och tung av oro och bekymmer! Ändå är det så svårt att kasta av sig den, lämna den bakom, och gå framåt och vidare! "Jag tänker, därför är jag" sa Descartes! Men man kan tänka, och man kan grubbla och älta, och det är stor skillnad! Tankar kan analysera och lösa! I tankarna vet jag att saker är som de är. I tankarna vet jag att det blir som det blir. I tankarna vet jag, att det ordnar sig! I tankarna vet jag, att det som blir, var meningen, och att ödets, eller Guds vägar äro outgrundliga! Alltså ingenting jag varken kan ändra på, eller bör försöka ändra på! Dessutom blir framtiden så mycket mer spännande om jag tänker på det viset! Men då nuet är allt jag vet något om, och kan göra något åt, är det här mina tankar och känslor ska vara! Nu är det natt, och tystnad råder! Njuta av den och stillheten! Det kravlösa, det vilsamma! Inväntar morgonen och dagen med en bok istället! Avleder uppmärksamheten och ger ett annat fokus!
Det går upp, och ner!
Jag vaknar upp, och ser ut på himlen, som är oroväckande grå, och jag önskar så, att den var blå!
Sängen bredvid min är tom. Maken har tyst, och hänsynsfullt, lämnat sängen och byggnaden, för att arbeta för brödfödan, och familjens överlevnad. Dottern har just stigit upp, jag hör hennes fötter på mitt sovrumstak, och snart kommer ytterdörren att stängas bakom henne, då hon går till sitt arbete.
Jag har sovit länge, och drömt mycket tokigt! Men jag tänker invänta gryningen och dagningen i sängen, med boken om Heliga Birgitta.
Ett par timmar senare, vaknar jag, och det är definitivt morgon. Nu gäller det att trotsa tyngdlagen, och motståndet, och göra något bra, och något bra av, denna dagen också. Och den bistra sanningen är ju, att det inte blir bättre än man gör det till!
Ännu några timmar senare, har jag rensat underklädeslådor, flyttat runt möbler, och saker, skruvat ner och spikat upp, andra saker! Det är något oroande, men ändå uppfriskande, maniskt med mig! Men det är helt normalt, har jag fått diagnosticerat,och jag är helt normalt onormal, och underbar (red. anm.)!!!
Det är fantastiskt befriande, att sortera och rensa, söka det det ultimata tillståndet, och platsen, för saker, och ting! Och detta är bara början! Och ingen vet hur det kommer att sluta, och tur är kanske det?! För det som göms i...lådor, kommer upp vid...rensning!!! :-D
I tevesoffan
Strax tevedags, och då brukar hjärntröttheten knocka mig totalt! Blir som en lallande idiot, sluddrar osammanhängande, med hängande gambacke! Men ingen regel utan undantag, och hoppet är det sista som överger en människa! Låg volym, och tyst reklam, helst reklamfri kanal, och intressant program förstås, så kan det gå vägen! Vill inte bli totalt världsfrånvänd! Lite nyheter, dokumentärt, djur och natur, humor av hög klass, och intelligenta kriminalare, bland annat, kan vara mödan värd!
Tröttheten, en förklaring!
Nu har jag tänkt för mycket, igen! Använt min skadade del av hjärnan, som då protesterar, i form av hjärnutmattning!
Det liknar den utmattning man skulle känna om man vakat, sömnlös, i en vecka i sträck!
Jag vet att det inte går att föreställa sig, för väldigt få har varit vakna i en hel vecka! Inte heller jag har det, men jag har varit trött bortom sans vid överansträngning och dålig sömn!
Då har jag utmattad däckat, och sovit som en död, tills kroppen äntligen återhämtat sig, och blivit redo för nya tag, uppgifter och utmaningar!
Skillnaden nu är att jag aldrig återhämtar mig. Jag blir aldrig riktigt redo! Jag kan uthärda och överleva. Men det är en ständig kamp, kamp för att leva, livet, och det krävs ibland, nästintill omänsklig styrka!
Det som inte dödar, härdar, sägs det, men kan också sägas omvänt, att hade jag inte varit hård och härdad, hade jag nog inte levt!
När jag nu ändå är igång att förklara situationen...Vid trötthet hjälper vila och sömn, vid hjärntrötthet har det liten eller ingen verkan.
Tänk då att kroppen och hjärnan sänder signaler, som om du varit vaken en vecka, och ögonen knappt går att hålla öppna, och sova är det enda du orkar tänka på. Men att både sömn och vila förnekas dig och du tvingas vara vaken!
Tortyr brukar detta kallas, och tortyr är vad det är! Men jag ser och upplever ändå en tydlig förbättring, som ger en absolut förhoppning!
Bara jag får uppleva, och kan njuta, av dagar som kommer och går, tillvarata tillfällen som uppstår...
Jag har efter mitt trauma upplevt saker jag aldrig vågat hoppas på, och jag vågar nog säga, aldrig skulle upplevt, om om inte vore!
Hjärntröttheten är som ett knytnävsslag i solar plexus, som däckar en för stunden, men som man efter en stund reser sig ifrån! Det gäller bara att vänta ut smärtan!
Ett steg, i rätt riktning, på den mödosamma vägen!?
När jag torkat bort morgonens tårar, och känner ledsamheten, nedstämdheten och sorgsenheten, tas över av ilska! När mina käkar blir spända, och det bildligt svartnar för ögonen, blir jag rädd!
Vad? Varför? "Jag tänker, därför är jag, jag känner, alltså finns jag..." skulle man kunna felcitera Descartes!
"Jag lär, därför fortsätter jag!) skulle jag vilja tillägga!
Mina "tankar för dagen" resulterade i insikten att:
"Jag ställer för höga krav på mig själv, och för låga på andra!"! Det gäller allt, men inte alla!
Smärtsam insikt och upplevelse, inte minst för mig,men även för dem som vant sig vid min "duktighet", och den "kravlösa" tillvaro jag bjudit dem.
"Som man bäddar får man ligga" heter det, och jag har bäddat oantastligt, men med lakan med dålig hållbarhet. De har varit tunnslitna länge och nu gick det upp ett stort hål! (Såväl bildligt som faktiskt...)
Jag talar, och talar om, av vad hjärtat är fullt! Men i ryggmärgen sitter det dåliga samvetet! "Snacka går ju", men att gå från ord till handling...
Analys av detta, och mitt tillstånd, kan göras, men skulle bli lång, med oändliga parametrar att ta hänsyn till! Jag har, trots detta, bland annat med hjälp av min psykolog, sedan en tid påbörjat denna analys, och även kommit så långt att jag börjat bearbeta såväl analysmodellens orsaker, som konsekvenser, och är nu inne på att se på lösningar! Den sista och även svåraste delen av analysen!
En lösning, och den enda, är att inse att jag själv, och endast jag själv, är ansvarig för mig själv! Inklusive alla mina tankar och känslor! Men det innebär också att alla andra är det! Från och med att man är myndig, och så länge man inte är omyndigförklarad!
Kanske skulle jag varit omyndigförklarad, då jag hela mitt liv, från barndom och genom alla livsfaser, ägnat mest tid åt andra och andras känslor, och satt i främsta rummet andra och andras känslor?!
Jag kan, och ska inte, ta ansvar för andra och deras känslor och handlingar! Jag får till och med dåligt samvete när någon ger mig kärlek och omtanke! Och min första tanke är att jag måste ge tillbaka! Jag kan inte inse att "man får det man förtjänar"! Om jag insåg det, skulle jag också kunna tillåta mig de "fula" känslorna ilska och frustration, utan ifrågasättande, utan dåligt samvete!
"Allt är relativt", "Det kunde varit värre"! Jovisst! Men det gäller inte smärta, ej heller känsla! Dylikt går inte att jämföra! Det är subjektiva, individuella, personliga upplevelser och känslor! Det man känner det känner man, och det man upplever det upplever man! Det finns inget universellt rätt eller fel, inget odiskutabelt, objektivt sant eller falskt! Det finns fakta, och det finns fiktion, och de både kan och bör man skilja åt! Men när det gäller humana värden och värderingar, finns orsaker, och orsaker kan förklara konsekvenser!
Med detta, tänker jag avsluta min utläggning, och mina tankar för dagen!
