tusenoennatt

Nu tror jag att huvudet skriker KAFFE! Eller något, för skriker gör det, i tystnaden! Dags att vira ut mig ur de dubbla täckena, och Stig! Men mycket varsamt, och långsamt! Det är så det måste vara och göras! Snabbt går inte alltid fort eller fortare! Det har jag fått lära mig, den mycket hårda vägen, mot den mycket hårda väggen! Den var så hård att hjärnan sprack, medan väggen stod kvar, som ett hån? Nä, som en lärdom! Nu är den mitt träningsredskap, där jag varje dag kämpar på, för att komma över den, och komma vidare! Men klättringen i sig, lär mig mycket, för varje steg!