Lika men olika.
Vi är alla hjärntrötta efter skador, men där slutar egentligen likheterna. Jag tror att våra hjärnor och skador och personligheter och omständigheter är just individuella och att metoder anpassas och fungerar olika. Jag analyserar allt, och har klarat mig otroligt bra efter stroken. Jag är sällan eller aldrig däckad, och kan alltid ta mig upp. Min psykolog säger att jag äntligen anpassat omgivning och tillvaro efter mig och inte tvärtom, och det gäller hela mitt liv, sedan "vaggan"! Mitt liv efter stroken är så mycket bättre än livet innan. Jag jobbar inte, jag umgås inte, barn är sällan hemma, ny man sedan stroken som är mitt ankare och hamn, bor lugnt på landet. Alltså minimalt med intryck. Jag har gjort och klarat allt som förväntas av mig i livet, studier, barn, arbete, hus bil, vänner...! Hjärnträning har gett resultat efter skadan, och mitt inre lugn. Jag laddar i meditation, det räcker oftast. Det jag vill klarar jag oftast för jag vill så mycket mindre. Jag är ganska nöjd med mitt relativt "tråkiga" liv, jag har festat och umgåtts så det räcker och blir över. Som HSP är min personlighet egentligen introvert i behov av ensamhet och stillhet, jag har levt extrovert i motsats mot min egentliga natur, det har alltid tagit ut sin rätt, i stress, oro, ångest, dålig självkänsla, känsla av fel och utanför. Jag lever om mitt liv nu på mina villkor med enormt mycket större självinsikt. Jag saknar bara "meningen med livet" i vardagen, då jag är samhällsinriktad socialt och politiskt. Men jag är snart även där, med meningsfull meriterande arbetsprövning/träning som skulle kunna leda till riktigt arbete. 50% är realistiska målet säger Arbetspsykologen och läkare och på en plats och med arbetsuppgifter som passar både personlighet och personliga omständigheter. Jag är så "frisk" jag kan bli tror psykologen. Och jag börjar acceptera det, för jag är rätt "frisk" i jämförelse! Jag klarar det liv jag lever och klarar mer ändå. Att jag inte kommit i arbete är brist på platser i kommunen. Vi har sökt i snart ett år efter rätt plats Af och jag.
