tusenoennatt

Gårdagen tog på kroppen, idag är jag utslagen. Det är inte konstigt, utan något jag får räkna med. Förhoppningsvis är kroppen återhämtad imorgon. Jag lyssnar och ska lyssna noga, och vara uppmärksam på vad kroppen säger mig genom sina signaler, som är tydliga om jag känner efter. 

Min förre, i det läget mycket okänslige och säkert okunnige make, brukade säga åt mig att inte känna efter så mycket, fast jag var så gruvligt trött, att jag bara ville gråta, och ofta både grät och skrek. Jag gjorde så gott jag kunde, och brände ut min kropp och min hjärna, och mitt psyke och mentala tillstånd, till den punkt att allting brast, att jag inte stod ut med varken honom eller mig eller livet, som det var. Det var då jag gjorde det enda jag kunde, det enda rätta, och det bästa jag gjort! Jag lämnade, först platsen som förknippades med stressen, sedan honom. Det var inte en dag för tidigt, utan tyvärr många många dagar, och sömnlösa nätter, försent! Ett helt år till höll mitt utbrända aggregat, innan det kraschade totalt, och för gott! Nu råder helt andra och helt nya förutsättningar, och inte minst helt nya målsättningar. Min humbla målsättning för idag, är att ta ett steg i taget. Det första är att komma ur sängen och få i mig mina In; medicin, vitamin, koffein, och lite protein på smörgåsen. Förväntningarna är låga, liksom ribban. Allt efter förmåga, och behov. Godmorgon, mitt i mina tankar och reflektioner för dagen! Det kommer fler, lita på det!