tusenoennatt

Jag skriver om mina dagar, efter frågan - Vad gör du just nu? med täta uppdateringar. Numera har jag blivit rädd för att jag ska anses gnällig och tjatig, och raderar ofta det jag påbörjat! Men det känns viktigt att berätta för jag vill både förklara och få förståelse! Men också och inte minst "höja ett långt varningens finger" till mina vänner som springer minst lika fort och aningslöst som jag gjorde, rätt mot den vägg jag inte såg eller ville se, och sedan kraschade in i så hela hjärnan sprack! Det känns faktiskt som jag både får förståelse och jag får iallafall många "klappar på ryggen" och "kramar" när det behövs! Nu vet jag att jag är duktig på att skriva och förklara! Men skrivandet i sig är enormt bra terapi för mig! Kan säga att de som följt och följer mig, kan liksom jag, se hur långt jag kommit, och hur mycket bättre jag blivi! Det har gått fort, och det har gått både fram och ibland bak, men jag måste påminna mig om startpunkten ibland, och då står jag med gapande mun, och sedan ställer jag mig högst upp på prispallen och tar emot massornas jubel!!:-D En sådan dag kan jag bli så glad och odödlig att jag hoppar så högt, att jag slår i taket, och kraschar hårt i golvet! Aj! Lagom är bäst! Och så backar jag en bit så jag får översikt!:)