Ode!
Vad jag kommer ihåg av min uppväxt är en pappa som kunde och gjorde allt. Jag var trygg med honom! Det visste jag inte då, det tog jag ju förgivet! Han var mycket aktiv, nyfiken, uppfinningsrik, entusiastisk, positiv, impulsiv...Nu kan jag sätta ord på honom, försöka beskriva honom. Då, fanns han bara! Jag vet bara att känslan av tillit och trygghet var total med min pappa. Och den känslan tog jag för given, den var vad jag visste om. Därför tror jag att kontrasten var skrämmande och oförståelig för mig.
Mina föräldrar levde ihop tills jag var 10år, sedan flyttade pappa till ny kvinna mer än 100mil bort. Med honom försvann också tryggheten. Min mamma var lynnig och oberäknelig, stel och kall. Min pappa hade alltid försökt skydda mig från det, och i viss mån henne. Efter kanske 1 år, "valde" jag att flytta till min pappa, det året känns som flera och jag är inte ens helt säker på tiden, men den tiden satte djupa spår. När jag flyttade till honom blev det dock inte som det varit. Allt var nytt och annorlunda, inte bara för mig, men för pappa också. Tryggheten och tilliten skulle aldrig komma tillbaka. Jag har anklagat och protesterat, allt och alla har varit orsaken. Men jag vet nu, att förlåta är inte det som gäller, utan att förstå! Jag förstod med åren, i takt med mognad och erfarenheter!
För 18 år sedan fick jag mitt första barn, 5 år senare mitt andra! "Är jag världens bästa morfar? - frågade han dem. Ja, ingen tvekan! De älskade honom! Han fanns för dem och gav dem trygghet och tillit! Han älskade dem! Jag älskar honom, och saknar honom något oerhört, men han finns alltid hos mig, i mitt hjärta, i mina minnen!
Cancer tog honom ifrån oss, men det han redan gett oss, kan aldrig tas ifrån oss!
"Allt som händer en människa liknar i grund och botten den människa det händer." (Aldous Huxley)
Och den människa jag är, hade jag aldrig varit utan min pappa! Och jag är så stolt över den jag är, och min pappa var stolt över mig!
Mina föräldrar levde ihop tills jag var 10år, sedan flyttade pappa till ny kvinna mer än 100mil bort. Med honom försvann också tryggheten. Min mamma var lynnig och oberäknelig, stel och kall. Min pappa hade alltid försökt skydda mig från det, och i viss mån henne. Efter kanske 1 år, "valde" jag att flytta till min pappa, det året känns som flera och jag är inte ens helt säker på tiden, men den tiden satte djupa spår. När jag flyttade till honom blev det dock inte som det varit. Allt var nytt och annorlunda, inte bara för mig, men för pappa också. Tryggheten och tilliten skulle aldrig komma tillbaka. Jag har anklagat och protesterat, allt och alla har varit orsaken. Men jag vet nu, att förlåta är inte det som gäller, utan att förstå! Jag förstod med åren, i takt med mognad och erfarenheter!
För 18 år sedan fick jag mitt första barn, 5 år senare mitt andra! "Är jag världens bästa morfar? - frågade han dem. Ja, ingen tvekan! De älskade honom! Han fanns för dem och gav dem trygghet och tillit! Han älskade dem! Jag älskar honom, och saknar honom något oerhört, men han finns alltid hos mig, i mitt hjärta, i mina minnen!
Cancer tog honom ifrån oss, men det han redan gett oss, kan aldrig tas ifrån oss!
"Allt som händer en människa liknar i grund och botten den människa det händer." (Aldous Huxley)
Och den människa jag är, hade jag aldrig varit utan min pappa! Och jag är så stolt över den jag är, och min pappa var stolt över mig!
Kommentarer
Trackback
