tusenoennatt

Varje, vecka utforskar jag en Mindfullnessattityd, och utvärderar sedan om och hur det förändrar mina tankar och känslor, såväl fysiskt som psykiskt. Första veckan heter attityden Värdera/döma, och jag tänkte här dela med mig av denna resa. Här nedan följer veckans uppgift, formulerad av kursledaren, därefter kommer jag att bifoga den uppföljning och konversation som görs under kursens gång:

1:
Attityden är döpt till ”ej värdera/döma” och jag skulle snarare vilja kalla den ”var medveten om dina värderingar” för annars är det risk att vi dömer oss själva för att vi värderar. Sinnet är ofta upptaget med att värdera saker: det var bra, dåligt, sämre än förra gången. Vi har idéer, åsikter och synpunkter på det mesta och det är lätt att fastna i värderingarna vilket påverkar kvalitén på vårt liv. På detta dömer vi ofta oss själva och andra:

Vi kan inte stoppa värderingarna, sinnet producerar dem vare sig vi vill eller inte. De brukar öka i mängd och styrka när vi är stressade eller utsatta för smärtsamma situationer. Det vi kan göra är att se ”spelet” i huvudet och inte ge det så mycket energi. Vi kan bli medvetna om värderingarna och observera hur det håller på utan att blanda oss i. När vi blandar oss i så går vi ofta in i kamp med tankarna och det förstärker dem. Uppmärksamma vad värderingarna gör med kroppen och andningen och stanna kvar i kontakt med det i stället.

Genom att vara mer neutrala till våra värderingar/dömanden och inte tro på dem utan möta dem med medkänsla, nyfikenhet och öppenhet så fångas vi inte av dem på samma sätt och det ger mer frihet. Kanske minskar de till och med i mängd och intensitet över tid.

Är du redan noga med att inte döma/värdera och har en stor förståelse för andra människor? Hur mycket av denna förståelse och ickedömande inställning har du mot dig själv? Hur lätt har du att sätta gränser, säga nej och uttrycka dina behov?

Nedan kan du läsa en berättelse för lite reflektion som har en anknytning till ämnet

Mannen och hästarna
I en by bodde en fattig man vars enda tillgång var en vacker häst. En morgon var den borta, försvunnen.

- Vilken olycka! sa byborna. Du kunde ha sålt hästen och fått massor med pengar. Vilken olycka!
- Det kan vi inte veta, svarade den gamle mannen. Det enda vi vet är att hästen inte står kvar i stallet.

Folket i byn tyckte mannen var tokig. Efter femton dagar kom hästen tillbaka med tretton vackra vildhästar.

- Vilken lycka! utbrast byborna. Tretton nya hästar, vilken lycka!
- Det vet vi inte, svarade mannen. Det enda vi säkert vet är att hästen är tillbaka med 13 vildhästar.

Den gamles son började träna vildhästarna. Han föll snart av en häst och bröt benet.

- Vilken olycka! ropade byborna. Din enda son har brutit benet. Vilken olycka! Hur ska det gå med gården? Vilken otur!
- Det vet vi inte, svarade mannen. Det enda vi vet säkert är att min son har brutit benet.

En månad senare blev det krig i landet och alla byns unga män tvingades ut i armén. Utom den gamle mannens son, eftersom hans ben var skadat.

- Vilken lycka för dig att din son bröt benet! utbrast byborna. Han är skadad men är kvar hos dig. Vi får kanske aldrig se våra söner igen! Vilken olycka!
- Det kan vi inte veta, svarade den gamle mannen. Allt vi vet är att min son är här och era söner är i armén.

Taoistisk berättelse, tagen från ”fri från stress med mindfulness” skriven av Katarina Lundblad och Åsa Palmkron