tusenoennatt

När sömn är möjligt, vet jag att det finns hopp, och jag sover och hoppas, att jag någon gång ska få ro i själen. Att vakna lika lugn som när jag somnade, och inte absolut omgående känna musklerna spännas, och adrenalinet rusa till, i försvar mot något obestämbart ont. Jag vill bara ha lugn och ro. Nu har jag samlat en liten trygg flock hos mig i sängen på morgonen, för att sprida sitt lugn till mig. Min man som jag hämtade in från soffan där han sovit för att inte väcka mig, och en liten katt som tillgivet trycker sig mot mig. Kanske kan jag släppa och slappna av nu.