Några kommentarer på det du skriver:
Kommentar:
-Tillåt dig att känna, inte separera dig från känslan och kroppen. Känslor har ett budskap och du behöver inte "leta" efter budskapet. Är du med den kan du också få kontakt med det som finns bakom känslan.
-Om vi blir påverkade av något oavsett om vi borde det eller inte så får vi ta hand om det annars säger vi nej till oss själva, till verkligheten, det vi känner/upplever.
Övertygelsen om att vi inte borde x kan ligga i direkt strid med hur det faktiskt är. Det kan skapa en kamp inom oss. Genom att ta hand om och vara med det som vi känner så kan en djupare förståelse uppstå.
Jag:
-Sjukdomen/skadan sätter begränsningar jag inte helt råder över, liksom jag inte råder över andra människor som trots allt påverkar mitt liv. Kanske är det där jag kan jobba, att inte låta andra påverka mig. Det jag inte rår över bör ej få råda över mig, men arbetslöshet, sjukdom och att vara förälder är som det är och går inte att ignorera. Det jag menar är att livet är en utmaning oavsett om man tycker om utmaningar eller inte. Jag lever och överlever på och av utmaningar, tror jag. Har aldrig provat nåt annat sätt.
Svar:
- Håller med om att livet är en utmaning oavsett om man gillar det eller inte. Låt inte det stanna vid en intellektuell förståelse bara. Det du inte rår över bör inte råda över dig....kanske inte men är det så att det gör det så är övertygelsen att det inte ska göra det bara ivägen.
-Ok....så, vad är utmaningarna?
Jag:
-Att inte trilla tillbaka i gamla spår, tankar och vanor. Jag är ganska isolerad nu från liv och inte minst arbetsliv. Och visst finns enorma rädslor inför framtiden. Att klara av att komma tillbaka till arbete och arbetsliv och socialt liv. Jag har varit sjukskriven och arbetslös sedan 2011 och måste söka nytt jobb. Jag flyttade från ett äktenskap och ett liv i Stockholm ensam till ett hus på landsbygden 2010. En äldre dotter flyttade med mig, en yngre stannade kvar hos sin far. Hann inte bygga upp ett socialt nätverk innan jag blev sjuk utan snarare förlorade allt då min far och hans fru och min farmor dog inom loppet av ett år 2011. Min mor har jag inte vilja eller plats för i mitt liv längre, och iövrigt är de flesta döda eller inte nära. Jag är ganska rotlös som född i Norrland uppväxt på västkusten och förövrigt rastlöst flyttandes runt. Jag har många nära och goda vänner, men färre nu än förr, både egenvalt och inte, då de bästa bor långt bort och jag har väldigt svårt att passa in i landsbygdens Janteland och inte heller gör enorma ansträngningar utan tvärtom, kanske tjurigt håller mig undan och vid sidan. Fast det var inte sant, jag är och vill vara utmanande och provocerande, kan tyckas. Men Kanske också av självbevarelsedrift då kommunen är liten och både sammansvetsad och konfliktfylld. Min man är den som nu knyter mig till trakten, och hans föräldrar, samt ett par goda vänner som flyttade hit för mer än 10år sen och rotat sig mer, med småbarn i dagis å skola och själv lärare här. Jag är också lärare och har jobbat lite här efter flytten, och det är annorlunda och en annorlunda utmaning än min tidigare fasta tjänst som gymnasielärare i Stockholm. Jo så nog finns det utmaningar, men det är som det är och som det ska, och som jag vill att livet ska va! :-) Jag längtar efter sammanhang, plats, rutiner, vardag, uppgifter, mål och mening. Saknar undervisning, elever, kollegor mm, och inte minst stöd och gemenskap i mitt sociala engagemang. Har börjat engagera mig så smått partipolitiskt och tänker fortsätta och utöka engagemanget, och där bl.a. får jag känna samhörighet! :-) Det finns hopp och det är ljust! :-) Bara kämpa vidare och kämpa på! :-)
Svar:
-Måste vara? Vill ha det så? Det är saker jag blir fundersam av i det du skriver.
Kommentarer
Trackback
