tusenoennatt

Världen och människan, har genom tider och tiden, stundtals och stundom, tett sig ogästvänlig och omänsklig. Men både ibland, och tillochmed ofta, visar Hon sitt rätta jag, av solidaritet och humanitet, hjälpsamhet och vänlighet. I nöden, prövas både vänner och människor. Nöd är roten till mycket ont, för att inte säga Allt ont.Jag har stundtals varit djupt, både bekymrad, upprörd, besviken, arg, ledsen och uppgiven, över sakernas tillstånd, liksom över världens och människans. Men jag har, när jag bara behövt skrapa lite på den svarta ytan, sett ljus därinunder. Ljus av tro, hopp och kärlek! Denna kärlek omfattar allt, från att rädda planeten, till omsorg om sin nästa, och till omsorg och kärlek till sig själv, i alltigenom oegoistisk anda, då du utan omsorg om och kärlek till dig själv ej heller kan visa omsorg om och kärlek till andra!!!

 

Denna inledning syftar till och leder till en nyss upplevd händelse i min värld och min vardag, som i sin egentliga självklarhet och vardaglighet rörde och berörde mig starkt och djupt! I morse när jag vaknade, och som vanligt greppade min alltjämt tillstädes mobiltelefon, och tryckte fram de senaste händelserna på min Facebook, finner jag ett inlägg på mitt inlägg i en hjälp- och självhjälpsgrupp jag är med i. Jag hade, lite i tillfällig affekt, uttryckt min sorg över sakernas tillstånd, som just då var mitt bekymmer över hur jag utan kontanter på mitt lönekonto utan lön, skulle kunna få träffa min dotter, som står skriven på annan adress än min, och behöver tågfärd och tågbiljett för att få träffa mig, och jag henne. Detta inlägg genererade en hel radda av bekymrade och deltagande individer och kommentarer. Jag fick kramar och bekräftelse, och sist, men inte minst, och det som slutligen resulterade i denna text att " Om detta må jag berätta", erbjöd sig en av dessa, s.k. cybervänner, att betala min dotters resa hit!!! Jag fylldes av, nästan skam, då det kändes som jag varit ute med håven. Men jag tänkte och kände efter, och förstod, att det inte hade uppfattats så av denne gode man, utan att det var en spontan, human, mänsklig, solidarisk gest, från en human, mänsklig, solidarisk medmänniska, och jag fylldes av sådan tacksamhet och värme, och ren tro, hopp, och kärlek! Jag tackade, men tackade nej, för i afton kommer min dotter till mig, med tåg, samåkandes med sin syster, och därmed gratis!!! HALLELUJAH MOMENT!!!! <3<3<3<3