tusenoennatt

Det svåra är att acceptera tröttheten, ge efter för den, och låta den ta ut sin rätt. Jag gör allt för att motarbeta den, och pressa mig ännu längre och mer. Varför? Kanske hopp om att den går att övervinna. Jag har övervunnit trötthet i många år, på olika sätt, varav medlen inte alltid helgat målet. Men då var inte som nu, och det är svårt att acceptera och förstå. Jag måste ge upp kampen ibland, och retirera, låta kroppen vila. Problemet är ju dock att vila inte alltid är möjligt eller ens uppiggande. Det kan tom vara tvärtom. Fast det vet jag aldrig, när vad är vad, eller vad som blir. Men jag vet nu vad som blir, när jag förnekar och förtränger, och vill långt mer än jag egentligen kan, och gör långt mer än jag egentligen kan. Det blir mörkt och hopplöst, och gråt och tandagnisslan. Susanne 100%, oftare mer, men aldrig mindre, Susanne allt eller inget, svart eller vitt, aldrig grå eller lagom. Fullt ös, medvetslös...Så blev det. :-( Sorgearbetet fortgår.