tusenoennatt

Har tillbringat en god stund framför datorn, klickandes och detektivandes om svar, och den som söker skola finna, då man vet vad man söker.

 

Jag har de senaste dagarna ägnat mig åt att hitta forum och människor att tala med, som vet vad jag talar om, och som kan hjälpa mig att förstå, mig, och att samtidigt känna att jag inte är ensam utan en del av någonting, inte någonting vidare trevligt, men ändå del av något.

 

Men dessutom har jag hittat fler i denna min undersökning, som liksom jag, mitt i allt elände, som det trots allt är, av en eller annan anledning, lyckats vända även detta, dvs svår sjukdom, till något delvis positivt, med den annorlunda och uppgraderade syn på liv och livet, sorg och glädje, lycka och olycka som anfallet och sjukdomen fört med sig. Att som det första, se, eller inte kunna se, döden i vitögat, men däremot inse ett och annat om döden i kontrast till det tidigare självklara livet.

 

Man genomgår olika faser, och neglekt är det första, när man vägrar acceptera, det man inte vill eller kan acceptera. För det första, och det absolut svåraste, att ens käraste barn och närmaste älskade, kunde mist sin mor, sin vän eller sin kärlek.

 

Med tiden har jag, på detta, insett och tvingats förstå, att något ändå har dött, och att dött är dött, och kommer inte tillbaka.

Jag ägnar nu mina dagar, som är det liv jag har, åt att studera och lära, och komma på lösningar och strategier, för att våga leva, kunna leva, och leva, fullt ut. Inte som före, då det livet fick mig att må dåligt, riktigt dåligt, utan som pånyttfödd, klokare och livskraftigare. Lära om, lära rätt, göra rätt, och vara tacksam för det nya livet, med de nya erfarenheterna som inte är alla "förunnade" att få.

 

Det arbete jag dagligen gjort, men inte bara "efter", utan ständigt,  pågående arbetat för liv och leva, har fört mig dit jag var, och där jag är, men jag lever ännu, och något mål är inte i sikte, för liv är att ständigt gå och söka nya mål från nya horisonter och perspektiv.

 

Idag har mina efterforskningar gett mig kunskaper och insikter som är ett stort steg på min väg, och som gett mig en välbehövlig puff i ryggen och gett mig en "osynlig" hand att hålla i. Att detektera och förstå mina symptom är ett sätt att kunna tackla dem och vem vet, avhjälpa dem, vilket som, det är som det är och blir som det blir, men ofta blir det vad vi gör det till, utifrån de förutsättningar vi har ochde tillfälligheter som uppstår i livet.