tusenoennatt

 

Nu ska stenmuren rivas, besegras och bestigas! Jo, för det är vad som krävs för att öppna den olåsta dörren och ta steget över den 50mm höga tröskeln. Så är det, och det är obegripligt för de som varken drabbats av sjukdom eller depression. Hade min sjukdom och mina skador varit synliga, iform av t.e.x. amputerade ben, eller "åtminstone" klassiska stroketecken som ex. förlamning eller afasi, hade mitt tillstånd säkert varit begripligare, men jag vill tala om, att om man tänker det som att mina ben är amputerade, och att jag försöker ta mig fram i rullstol, genom dörren, över tröskeln, ner för trappan och ut på vägen genom snön. Då förstår ni också den trötthet som blir efter en sådan prestation, och vilken enorm prestation det är, punkt. Stroke drabbar olika, men stroke är stroke. Man får en propp i hjärnans blodkärl, eller blodkärlen brister och blöder, eller både och, som i mitt fall, vilket förövrigt är ganska ovanligt, men ingenting är vanligt med mig, varken förr eller senare. Konsekvenserna beror på många olika saker och faktorer som t.e.x. när, var, hur, men konsekvenser får det, och några är bestående, medan andra kan vara övergående, eller bli bättre med tiden och träning och envishet och uthållighet. Jag önskar att mina skador var övergående, eller gick att träna bort, med envishet och uthållighet, för av det har jag massvis, som tur är. Men nu har jag tvingats och tvingas acceptera, att vissa av mina funktioner och förmågor föralltid är nedsatta, eller borta. Jag ska fokusera på, och utveckla, och ta vara på, alla de funktioner och förmågor som jag har kvar intakta, och de som jag kan få tillbaka, men samtidigt ska jag tillåta mig att sörja de som gått förlorade, och det är ett ständigt, eller iallafall långvarigt sorgearbete, som jag behöver stöd i och förståelse för.