Tiden läker inte alla sår
Försöker så hårt, och vill så erbarmligt gärna, vara en "riktig" mamma, och inte bara riktig, utan riktigt bra och bäst, för mina älskade älskade barn. Just nu och ibland och ofta, fungerar det ganska dåligt, och inte sällan riktigt dåligt numera. Det ÄR inte konstigt, och det ÄR som det är, och jag gör verkligen så gott jag kan, men jag kan verkligen inte. Jag blir arg, men mest extremt ledsen och frustrerad, och vet inte hur jag ska hantera det. Det går inte att begära att en fjortonåring ska förstå och anpassa sig, och ändå har hon gjort det, så mycket och så vuxet och långt mer moget än sina 14år.Det är svårt för alla, alla i omgivningen drabbas och lider, och det enda man kan försöka göra och göra och gör, är att göra det bästa och mesta av situationen och rådande omständigheter som är oumkullrunkeliga och oåterkalleliga. Så är det för mig, och så är det för alla, men inte alla har drabbats av en sådan sjujävlig sjukdom, Stroke, slaganfall, hjärninfarkt och hjärnblödning, "kärt barn...",som skadar kroppens näst viktigaste organ, hjärnan, hjärnan som styr alla våra sinnen. Hjärtat har jag kvar, därför lever jag, men viktiga sinnen, förmågor, och tom personligheter har skadats eller förändrats eller t.o.m. försvunnit, för gott som det verkar enligt prognoserna. Hur lär man sig acceptera det och förstå det? När inte jag kan, så kan jag inte begära att andra ska förstå, men om de inte förstår så blir det såklart obegripligt och då blir det svårt eller omöjligt att leva med det. Tiden läker inte alla sår, men man lär så länge man lever, och övning ger färdighet, och jag är tillbaka på ruta ett, att göra vad jag kan och det är vad jag gör.
Kommentarer
Trackback
