Är det konstigt att man längtar bort nångång.
Nu har en dag avklarats, och nu återstår resten. Tänk vilka vanedjur vi är ändå. Eller är det jag som är otrygg, och därför har svårt att lämna och vara utan mitt hem ljuva hem? Jag trivs bäst, men längtar ändå bort någongång, ganska ofta, men längtar lika fort tillbaka hem igen. Jag ville ha ett hem, som var mitt, där jag fick och kunde leva, och finna och vara mig själv, där ingen skulle kväva eller störa mig, och viceversa. Mitt hem är min borg, där jag bjuder in, och ogillar oväntat besök, och Gevalia. När oron fortfarande lägrar mig stundom, finns i mitt hem plats att både sörja, gråta och läka. Där finns de ting, både fysiska och mentala, och de människor, och inte minst djur, som är del av mig och allt för mig. Men visst måste man sakna och längta ibland, för att påminna sig om detta, och kunna glädjas åt det man har, istället för att sörja det man inte har.
