tusenoennatt

Vilodag, av nöd tvungen, har jag lärt. Och idag lyder jag vad både kropp och knopp låter höra. Tystnad och lugn råder, och så mycket harmoni som jag och livet tillåter. Att pressa och pressa mig, har varit jag och mitt liv. Det har fört mig dit jag är, men kunde fört mig dit jag inte velat och vill. Jag ville inte drabbas av varken utmattning eller Stroke, och inte förstod eller trodde jag att det kunde eller skulle ske. Men nu gjorde det det, och då måste jag leva med det. Men inte minst måste jag acceptera och arrangera det nya jaget och livet och få de tu att bli kompatibla. Det är absolut inte lätt. Men varför inte se det som en möjlighet och en spännande utmaning.