tusenoennatt

Kaffekopp två, dotter vaken och "klampar på mitt tak", jag försöker dra ut på det "oundvikliga". Har börjat tänka att den där morgonpromenaden ska ses som och hanteras som alla de ohemult jobbiga morgnar jag och de flesta genomlidit och övervunnit var och varannan dag i princip hela livet. Skillnaden är visserligen ganska stor nu, med tanke på att man faktiskt kunde få styrka av att se de andra halvsovande sura medresenärerna på T-banan varje morgon, och  tanken på att träffa sina arbetskamrater, och i mitt fall de sista åren, alla elever, och få köra igång den minutiöst planerade dagen, och inte minst, man fick löning den 25e, i förutsebar mängd, så debet å kredit blev i jämvikt! Vilket är lååångt ifrån fallet numera!