tusenoennatt

Mitt liv har varit som livet kan vara och är. Mycket sorg svek och förluster som satt djupa spår och stora ärr, men att klaga eller ge upp har inte varit ett alternativ, för det har min livskraft varit för stark och min vilja att inte bara överleva utan leva, fullt ut, hellre mer men aldrig mindre. Jag har också nu tillslut  kunnat skörda frukterna av min eviga kamp och mina trotsade motgångar, lön för mödan när jag nästan tillslut tappat tron och hoppet falnade kraftigt. Jag hade kunnat ge upp, och var nära när Stroken drabbade mig förra året, som "sur grädde på moset och rutten lök på laxen och prick över X. Jag lever tack vare mina barn och att jag aldrig i helvete skulle lämna/eller svika dem och ta livet av mig, som min sk mor hotat med hela mitt liv, hon finns dock kvar "på papperet" men inte i mitt liv, för det är hon inte värd, men jag behöver regelbunden terapi för att försöka släppa det hjärngrepp hon ändå har på mig, min älskade far och enda trygghet i min värld gick bort i cancer 2010 och någon annan familj har jag inte. Så när min nuvarande sambo dök upp i mitt liv i juni förra året, kom, satte sig i en stol vid min husvägg, tyst och märklig, och sen följde med mig in, och sedan dess aldrig lämnat mig, så var han stegen som fick mig upp ur den mörkaste djupaste avgrund och nu fortsätter att vara min oas, min trygghet, min enda kontinuitet och min ryggrad, han som håller upp mig, och som låter mig blomma och blomstra och får fram det bästa i mig. Jag gråter av glädje och tacksamhet, av lättnad och lycka.