tusenoennatt

 

Sängen bredvid min är tom. Maken har tyst, och hänsynsfullt, lämnat sängen och byggnaden, för att arbeta för brödfödan, och familjens överlevnad. Dottern har just stigit upp, jag hör hennes fötter på mitt sovrumstak, och snart kommer ytterdörren att stängas bakom henne, då hon går till sitt arbete.

 

Jag har sovit länge, och drömt mycket tokigt! Men jag tänker invänta gryningen och dagningen i sängen, med boken om Heliga Birgitta.

Ett par timmar senare, vaknar jag, och det är definitivt morgon. Nu gäller det att trotsa tyngdlagen, och motståndet, och göra något bra, och något bra av, denna dagen också. Och den bistra sanningen är ju, att det inte blir bättre än man gör det till!

Ännu några timmar senare, har jag rensat underklädeslådor, flyttat runt möbler, och saker, skruvat ner och spikat upp, andra saker! Det är något oroande, men ändå uppfriskande, maniskt med mig! Men det är helt normalt, har jag fått diagnosticerat,och jag är helt normalt onormal, och underbar (red. anm.)!!!

Det är fantastiskt befriande, att sortera och rensa, söka det det ultimata tillståndet, och platsen, för saker, och ting! Och detta är bara början! Och ingen vet hur det kommer att sluta, och tur är kanske det?! För det som göms i...lådor, kommer upp vid...rensning!!! :-D