Ett steg, i rätt riktning, på den mödosamma vägen!?
När jag torkat bort morgonens tårar, och känner ledsamheten, nedstämdheten och sorgsenheten, tas över av ilska! När mina käkar blir spända, och det bildligt svartnar för ögonen, blir jag rädd!
Vad? Varför? "Jag tänker, därför är jag, jag känner, alltså finns jag..." skulle man kunna felcitera Descartes!
"Jag lär, därför fortsätter jag!) skulle jag vilja tillägga!
Mina "tankar för dagen" resulterade i insikten att:
"Jag ställer för höga krav på mig själv, och för låga på andra!"! Det gäller allt, men inte alla!
Smärtsam insikt och upplevelse, inte minst för mig,men även för dem som vant sig vid min "duktighet", och den "kravlösa" tillvaro jag bjudit dem.
"Som man bäddar får man ligga" heter det, och jag har bäddat oantastligt, men med lakan med dålig hållbarhet. De har varit tunnslitna länge och nu gick det upp ett stort hål! (Såväl bildligt som faktiskt...)
Jag talar, och talar om, av vad hjärtat är fullt! Men i ryggmärgen sitter det dåliga samvetet! "Snacka går ju", men att gå från ord till handling...
Analys av detta, och mitt tillstånd, kan göras, men skulle bli lång, med oändliga parametrar att ta hänsyn till! Jag har, trots detta, bland annat med hjälp av min psykolog, sedan en tid påbörjat denna analys, och även kommit så långt att jag börjat bearbeta såväl analysmodellens orsaker, som konsekvenser, och är nu inne på att se på lösningar! Den sista och även svåraste delen av analysen!
En lösning, och den enda, är att inse att jag själv, och endast jag själv, är ansvarig för mig själv! Inklusive alla mina tankar och känslor! Men det innebär också att alla andra är det! Från och med att man är myndig, och så länge man inte är omyndigförklarad!
Kanske skulle jag varit omyndigförklarad, då jag hela mitt liv, från barndom och genom alla livsfaser, ägnat mest tid åt andra och andras känslor, och satt i främsta rummet andra och andras känslor?!
Jag kan, och ska inte, ta ansvar för andra och deras känslor och handlingar! Jag får till och med dåligt samvete när någon ger mig kärlek och omtanke! Och min första tanke är att jag måste ge tillbaka! Jag kan inte inse att "man får det man förtjänar"! Om jag insåg det, skulle jag också kunna tillåta mig de "fula" känslorna ilska och frustration, utan ifrågasättande, utan dåligt samvete!
"Allt är relativt", "Det kunde varit värre"! Jovisst! Men det gäller inte smärta, ej heller känsla! Dylikt går inte att jämföra! Det är subjektiva, individuella, personliga upplevelser och känslor! Det man känner det känner man, och det man upplever det upplever man! Det finns inget universellt rätt eller fel, inget odiskutabelt, objektivt sant eller falskt! Det finns fakta, och det finns fiktion, och de både kan och bör man skilja åt! Men när det gäller humana värden och värderingar, finns orsaker, och orsaker kan förklara konsekvenser!
Med detta, tänker jag avsluta min utläggning, och mina tankar för dagen!
Kommentarer
Trackback
