Förlösande gråt
Hur i helvete ska det gå till, och vara möjligt, att både förstå och acceptera, att jag kommer att vara, visserligen mer eller mindre, men alltid, och för alltid, trött??? Visserligen på en skala, men en skala där pigg inte finns med!!!! Jag kan skratta och glädjas, och jag lever,och lever livet! Men ibland gråter jag, och jag måste få gråta, för jag kan inte annat! Ibland blir jag fruktansvärt arg, och tycker att det är orättvist! Ofta,och oftast är jag stark, för det måste jag vara!!! Men ibland är jag fruktansvärt liten och svag, ensam, rädd, och ledsen! Jag vill lägga mig ner på golvet och skrika, som ett barn! Ibland gör jag det, då har det blivit för mycket, och för svårt, då får jag panikångest! Ibland och ofta, oftare och oftast, är det bra, och bättre, men....!!!
Jag hoppas fortfarande och tror på att det ska gå att finna på sätt och metoder att bygga upp och återfå hjärnkapacitet! Jag vet att jag måste anpassa, och sätta nya mål och annan mening och målsättning! Hitta nya och andra sätt att leva och glädjas! Och jag kommer att lyckas, det ger jag mig fan på!!! Mitt nya liv! Ett spännande, underbart liv!!! Tamejfan!!!!
Ja, det är just det, att själv både lära känna och acceptera min nya kropp och begränsningar. Precis som om någon grävt en stor djup grop, mitt på mammas gata, där man gått raskt varje dag, och nu måste se upp, och gå långa omvägar, för att inte trilla ner. Eller plötsligt är jorden platt, och man kan inte resa jorden runt, utan världen har ett slut, som man inte kan gå över utan att trilla av! Saknaden över oändliga möjligheter som nu är begränsade. Jag kan inte vara med och göra allt som andra kan, fast jag vill lika mycket som förut. Andra klarar sig utan mig, men jag har svårt att klara mig utan dem och det, vissa dagar!
Kommentarer
Trackback
