tusenoennatt

Fick utlåtande från arbetspsykologen idag. De frågeställningar hon utgick ifrån var först och främst: "Vad klarar Susanne,hänsyn taget till de konsekvenser stroken haft enligt den neuropsykologiska utredningen, tillsammans med de personlighetsmässiga riskfaktorerna med stark prestationsdrivenhet och tendens till överengagemang? Detta sammantaget gör det i dagens läge tveksamt huruvida lärarrollen är något hon orkar med, utan att riskera fler utmattningsskov. Den fråga som väcks är vilka alternativ som finns? Är det anpassat arbete? Vilken arbetstid är möjlig?" "Den slutsats vi kan dra av utredningen är att hon behöver ett anpassat arbete relativt sin psykiska funktionsnedsättning, i lugnare miljö. Sannolikt är deltidsarbete 50% optimalt." Jag har själv varit delaktig i utredningsprocessen, genom min egna berättelse, egna insikter och tankar, i kommunikation med psykologen. Jag känner igen mig i hennes beskrivning, och förstår och inser slutsatserna dragna utifrån den och mig. Jag har inte arbetat "på riktigt" sedan 2010 då jag sjukskrevs för utmattningsdepression. 2012 hade jag just påbörjat arbete på 50% då jag drabbades av Stroke, och har sedan dess varit sjukskriven. Jag har under tiden vid ett flertal tillfällen i min ständiga otålighet kämpat för återgång till arbete eller åtminstone sysselsättning i arbetsliknande förhållanden. Ett bakslag med epileptiska anfall och samtidig förlust av nära anhörig förra året gjorde att jag såväl fysiskt som mentalt hamnade tillbaka "på ruta ett".  Nu har jag sedan dess gjort ett kraftfullt och snabbt "ryck" framåt igen, och återhämtat mig, och förbättrat både psyke och fysik. Nu söker jag arbetsprövningsplats på Skolbibliotek, bibliotek och skolor för att just testa min arbetsförmåga, för att när den är prövad gå vidare till att träna upp min arbetsförmåga, om möjligt. Jag känner mig entusiastisk och trygg, i mig själv och med min omgivning. Jag har med en "ny" man vid min sida sedan 2 år en kärleksfull, trygg och stabil grund att bygga på, och inte minst har jag mina fantastiska barn, som nu är i eller har passerat tonåren, som förstår, stöttar och älskar mig, ändå, trots allt, och tack vare!!! Och inte minst har jag det mod och den styrka man får av att ha genomgått och överlevt alla de prövningar och utmaningar livet ställer oss inför!!! Med detta vill jag ha sagt, att GE ALDRIG UPP, kämpa för det DU vill! Men var öppen för livet, och lev i nuet, för då blir det så mycket lättare och enklare att se, både dig själv och världen runt omkring, för vad den och du är, just nu, just här! Filosofiskt och kanske krångligt, men enkelt egentligen,  och det enda möjliga, när allt kommer omkring, och man lär så länge man lever, om man vill!!! KRAM på er alla kämpar därute!!!!<3<3<3:-D:-D:-D