tusenoennatt

Ännu ett steg i sorgearbetet! Det svåraste! Acceptans! Hur kan man acceptera att det som ledde till min krasch i april 2010, och de följder de fått, är permanenta och livslånga!!! Uttröttbarheten och stresskänsligheten är permanentad! Jag kommer ALDRIG att orka mer än minimalt! Jag kommer ALLTID att behöva hushålla extremt med mina EXTREMT små resurser! Och i sammanhanget är STROKEN en liten finne i arschlet!!!! Det är stressen och utbrändheten som är den stora varande bölden!!!!