tusenoennatt

Det viktigaste jag kommit till, är att jag inte är lika rädd för tröttheten längre. Och mitt mål är att inte vara rädd alls! Först för att tröttheten inte är lika svår, och inte lika hela tiden, och inte ständigt närvarande, längre. Sedan för att jag vet, och börjar känna mig tryggare i att jag vet HUR och ATT jag kan hantera den, alltsomoftast! Meditationen är min medicin och mitt svar! Den har jag alltid tillgång till, och den har jag alltid med mig! Och den hjälper mig i de flesta situationer! Att ha kunnat släppa rädslan är stort, och hjälper mycket mot det moment 22 som uppstår, då rädslan är enormt energikrävande! Jag oroar mig inte så mycket för morgondagen, eller eftermiddagen...längre! Jag kan vara i nuet, och jag kan, oftast, hantera nuet! Ett "tankerätt" jag brukar ägna mig åt är att "tröttheten är inte farlig" och vidare att "tröttheten är inte "verklig""!!! Visst, är upplevelsen av "förlamande, tortyrliknande trötthet" verklig, men just en UPPLEVELSE! Jag lider inte, längre, av sömnlöshet och sömnlösa nätter. Därför kan jag konstatera att det inte är sömnbrist som orsakar trötthetsförnimmelsen/upplevelsen. Sömnbrist är däremot farligt, så sömnen måste man vårda! Nattsömnen, som är den sömn då kroppen återhämtar sig och läker, som bäst! Mellan 22-01 ska Törnrosa sova sött!:-) Sagt från sängkammaren, där jag nu vilar knoppen från en del onödiga intryck, efter dagens part I, morgonbestyr, inför dagens part II, eftermiddagsplikter! :-)