Stanna upp, och stå kvar
Nu när alla mina mål, för i år iallafall..., är uppnådda, känns det som om luften gått ur mig. Det sista målet, det enda som egentligen handlade och handlar om mig och mina prestationer, har jag inte klarat! Hoppet har dessutom falnat! Att Stroken inte dödade mig, fick väl mig att tro att jag var odödlig! Alla de motgångar jag övervunnit och besegrat, fick väl mig att tro att jag var starkast i världen, och att jag är oövervinnelig! Det har gått 5 år nu, när kroppen sa stopp! Livet stannade opp! Och om bara inte....., det ena och det andra! "Kanske, är ord av tvivel, och tro....kanske är Aldrig Kanske"(Barbara Helsingius) Sedan slog Stroken ner mig, den dödade mig visserligen inte, fast det var med en hårsmån! Men den förändrade livet! Tre år sedan. Tre år att inse? att det är så här, det är som det är. "We tend to overestimate what can happen in one year, but we tend to underestimate what can happen in three years"!(Vishen Lahkiani)Jag trodde, hoppades, ville, så starkt, så mycket! Jag tror, hoppas och vill, så starkt och så mycket! Därför blir det så svårt, och känslan av misslyckande så stark! Jag vet inte var jag står, om ett år, än mindre om tre eller fem! Men jag vet, att jag inte står kvar där jag står idag. Men nu är tid att stanna upp, och stå kvar en stund! Nu är tid att fästa blicken längre fram, och låta bilden av mig tona fram! Vem är jag, vem vill jag vara? Var är jag, var vill jag vara? Idag förmår jag inte se det, men det kommer väl, och det lär ju visa sig, oavsett! Lita på det!
